Det är inte antidemokratiskt att belysa EU:s brist på demokrati

Foto: Johan Lindskog / Wiki Commons (Editerat av Ob.F)
Spread our love
  • 520
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Fornuft_ingress1I nyhetspanelen i TV4:s morgonsoffa kunde vi i fredags höra Alexandra Pascalidou dela ut epitet som rasister, anti-feminister, och antisemiter till de euroskeptiska personer som träffades på Grand Hotell (f.ö. omnämnda som hatklubb). Denna sortens retorik där de som uppfattar sig själva som “den goda sidan” inte debatterar sak utan istället hoppar på personer som har en annorlunda uppfattning skadar demokratin. Effekten blir att tonläget i debatten höjs och det blir än svårare att ha en sansad samtalston, dagens krönika handlar därför om varför personer som Pascalidou är olämpliga att lyfta fram som debattörer; de skadar samtalstonen istället för att tillföra något sakligt till diskussionen.

Politisk elitism / absoluta politiker
Yttrandefriheten, och tryckfriheten kom i en tid där folket och inte minst Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta utmanade den absoluta kungamakten. Idag har kungamakten reducerats och är inte en politisk maktfaktor, istället har vi fått absoluta politiker. Dessa absoluta politiker säger sig ofta värna demokratin, men tycker det är rimligt att begränsa yttrandefriheten för de som tycker annorlunda. Idag har vi glömt Hiertas kamp för det fria ordet, dessutom reagerar vi inte när ”goda” kulturella krafter påstår sig vilja begränsa vilka som ska få komma till tals (nu senaste t.om. i publicistklubben). De som idag hotar demokratin är inte Sverigedemokraterna eller EU-skeptiska partier i Europa, det är till stor del personer som resonerar som Pascalidou, som dessutom saknar förmågan att diskutera sak. Istället för att debattera en annorlunda uppfattning, smular man istället sönder meningsmotståndaren i pressen. Medias roll bidrar således till att skapa en politisk elit, man läcker till pressen och ett symbiosförhållande uppstår; information byts mot publicitet. För Håkan Juholt blev det katastrofalt, han valde att ignorera den socialdemokratiska eliten och istället möblera om partitoppen. Således läcktes uppgifter till media, och efter några drev var det omöjligt för Juholt att sitta kvar. Kulturpersonligheten (eller ja f.d. kulturpersonligheten) Marcus Birros lunch med Sverigedemokraten Linus Bylund sände honom ut i frysboxen, uppenbarligen blev priset oerhört högt eftersom det kostade honom hans anställning. Kort tidigare hade Birro även fått sparken från Expressen efter att ha kritiserat islam i en tweet samt medverkat i en sverigedemokratisk podcast. Yttrandefriheten och tryckfriheten är förvisso grundlagsskyddade, men i praktiken går det utmärkt att begränsa de som tycker annorlunda genom att ge någon sparken.

Elitister vägrar kompromissa eller debattera oliktänkande
Idag är det vanligt att politiker inte vill diskutera med de som tycker olika, man tycker inte det leder någonstans; istället säger man lite nonchalant adjö och önskar en trevlig dag. Här tar problemen sin grund, när man kommit hit på den politiska banan har man hamnat i ett sekteristiskt beteende; istället för att företräda demokratin. Tyvärr har detta gått så långt att våra politiska företrädare inte är intresserade av att kompromissa med sina motståndare, Decemberöverenskommelsen är ett mycket bra exempel i sammanhanget. Istället för att göra upp om sakfrågorna så att förslagen vinner majoritet, väljer våra svenska politiker att släppa fram motståndarlaget (genom att lägga ner sina röster) för att om 4 år hoppas få makten på samma sätt. Folket betalar det demokratiska priset. En lösning på dagens ankdamm är att vi inte accepterar något annat än majoritetsregeringar, och således tvingar politikerna att samtala med varandra (även med SD om så behövs). Osäkerheten i landet beror på att regeringen inte har folkligt stöd (dvs. majoritet). Därför växer inte Sverigedemokraterna bara pga. flyktingpolitiken, de växer för att svenska folket är trötta på absoluta politiker; dvs. som hellre lägger ner sin röst än kohandlar.

EU vilar på politisk elitism istället för demokratiska grundstenar
Fundera lite över hur EU-ledarna Juncker, Tusk etc. egentligen fått sina uppdrag, vilka europeiska medborgare har röstat fram dessa herrar? Om en komissionär gör ett dåligt jobb, hur lätt kan denne avsättas? Parlamentsledamöterna kan inte föreslå lagar, denna makt ligger helt hos kommissionen och dessa kan vi inte påverka utan det är upp till varje land att utse sin egen. Vår heter f.ö. Cecilia Malmström (L), hur många har röstat på henne? Hur stort inflytande har Liberalerna (tidigare Fp) haft i Sverige 7-5 % ? Hon är alltså vår röst i EU-regeringen (”kommissionen”), men vem har röstat fram henne? På punkt efter punkt är det tydligt att bristen på demokrati i dessa institutioner saknas. Således måste man förstå hur oerhört fel Pascalidou har när hon länkar ihop EU-skepticism med diverse epitet och belyser att dessa hotar den Europeiska demokratin. Vilken demokrati? Det är inte antidemokratiskt att kritisera avsaknad på demokrati inom EU, det är snarare fullständigt i linje med både idén om parlamentarism och demokrati. Man bör även tillägga att i dessa grupperingar finns det säkert personer med förfärliga åsikter, men att dra alla över en och samma kam eftersom de har samma syn på EU är direkt ohederligt.

Vi måste börja debattera med oliktänkande, vi måste alla värna yttrandefriheten och stå upp för allas rätt att uttrycka sina åsikter vare sig vi gillar dem eller inte. Vi behöver dessutom utbilda våra medborgare i bakgrunden till våra grundlagar och vad de faktiskt innebär, för uppenbarligen har många glömt varför dessa kom till. Den som stör ett politiskt torgmöte är inte demokrat, dessa blir inte heller demokrater av att tysta ur deras uppfattning ”antidemokratiska” partier. Demokrat blir man istället när man för sin talan och samtidigt lyssnar på vad andra har att säga, oavsett vad man tycker. Just nu håller vi på att få konflikter i en rad länder där personer utanför etablissemanget utmanar den politiska eliten, vi kan se det i praktiskt taget alla västerländska länder. Folket betalar idag priset för det höga tonläget, därför måste vi nu sluta upp, återgå till argumentation istället för att prata epitet och signaler. 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 520
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

2 Trackbacks / Pingbacks

  1. Varför dras politiker till pengar istället för de ideal de pratar om? - Oberoende Förnuft
  2. Är det hederligt eller sten i glashus att USA anklagar Ryssland för att påverka val? - Oberoende Förnuft

Kommentarerna är stängda.

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp