Att ljudinspelningar läcker från Liberalernas ledning är ett större problem än en jimmiekram

Man kan undra hur partiet Liberalerna mår när någon sitter med buggingsutrustning på ett internt ledningsmöte i syfte att läcka det till pressen. Det är nämligen tydligt att man då passerat alla gränser kring partiintegritet där det personliga egot blir större än partiets bästa. Lyssnar man på vad som sägs är det dock tydligt att samtliga som är kritiska är det utifrån sitt eget känsloliv, ett mönster som blivit mycket tydligt när det kommer till vänsterretorik. Personer som helt bortser från fakta och verklighet, där man ofta skriker ut sin förtvivlan i allt från klimat, migration, energifråga, köttindustri till genus. Man kan därför på god grund ställa sig frågan vad det är för nervösa figurer Liberalerna valt in i sin ledning?

Klippa med den svagaste länken

En kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk, där Liberalerna uppenbart gjort misstaget att ta in personer som inte borde suttit i deras partiledning. I fallet Liberalerna handlar ideologin liberalism om att försvara det fria ordet, det är alltså uppenbart att de som gråter över jimmiekramen, ”sina barnbarns öde”, ”aldrig kommer förlåta” inte förstått att det är ganska magstarkt att stänga dörren för ett 20-25 % parti till förmån för sig själv som ligger under 2 % i opinionen (givet man klarar 4 %). Vill man därför komma på rätt köl behöver man klippa med de krafter som uppenbart inte förstår vad som måste göras.

Hur man paddlar sig över 4 %

Ett parti är som en båt som flyter, där L som ser ut att glida ur riksdagen kan betraktas som en båt som läcker och tar in vatten. Någon lustigkurre menade under dagen på att Lars Leijonborg nu köpt den sista biljetten till Titanic innan avfärd. För den som någon gång hamnat i situationen att båten man sitter på tar in vatten på riktigt inser man kvickt att tiden som funktion blir mycket tydlig, gör man inte rätt saker innan tiden är slut så är man körd. Då blir man där, det har varit sant på så väl Titanic som Estonia. I fallet Estonia var tiden mycket knapp, alltså var det bara de som verkligen agerade i tid och dessutom samarbetade som överlevde. I denna situation är samarbete nyckelordet, inte att var och en springer runt och gör lite vad den vill. Det handlar alltså om att på ett ordnat och strukturerat sätt paddla i takt för allt vad man har. Med dagens läckta inspelning är det dock tydligt att man inte lärt sig denna läxa än, utan det vi hör i ljudfilen är uttryck för en besättning som är mycket vilse.

Helgens prövning är sannolikt sista möjligheten

Tittar man därför på omröstningen om kapten Mohamssons öde är det tydligt att de närmaste styrmännen, L-ministrarna i regeringen ställt sig bakom kaptenen och hotar med att lämna givet hon avsätts sitt befäl. Samtidigt som andra kända för sina stora känsloliv likt Jan Jönsson m.fl. hotat med att lämna sina poster. Blir så fallet kan det vara mycket positivt för Mohamsson eftersom hon då skulle kunna få åtminstone lojala medarbetare, eller figurer som inte sitter med buggningsutrustning på deras interna möten. För säga vad man vill, det är inte speciellt charmigt att kontakta pressen för att man inte får som man vill, tvärtom är det många gånger mycket ocharmigt för den som utsätts; där man som betraktare alltid ska fråga… who benefits?

Ett parti där alla springer åt olika håll kommer aldrig att komma på rätt köl, det är nämligen inte möjligt när vissa inte vill vara en del av laget. Man måste förstå att man måste ro åt samma håll. Politik är sällan den enkla vägens arbete, utan många gånger hamnar man i lägen där man tvingas ta svåra eller obekväma beslut som någon kommer bli besviken av. Här måste man se till det större perspektivet, där dagens läxa handlar om att Sverigedemokraterna i regeringen är både demokratiskt riktigt, viktigt och en god garant för att slippa en socialistisk regering. Begriper man inte svårigheterna, utan söker sig till politiken för att tjäna pengar eller få egoistisk uppmärksamhet bör man söka ett annat jobb. Det är inte svårare än så. Politik är lagarbete, att banda sina kollegor är inte lagarbete utan tvärtom både egoistiskt och destruktivt och det kommer inte gagna någon. Tvärtom den som gräver en grop åt andra faller ofta själv där i.