Centern får stora problem om dörren öppnas för avhoppade ”liberaler”

Vi lever i en spännande tid där Liberalerna satt ner foten mot den socialdemokratiska falang som hittat in i partiet, personer som inte velat se sig själva för vad man egentligen är utan istället kallat sig socialliberala. En uppenbart smärtsam process som plågat partiet under många år, där de olika sidorna velat olika saker. Blickar man tillbaka på olika företrädare är det tydligt att Bengt Westerberg, Birgitta Ohlsson, Jan Björklund, Maria Leissner stått på vänsterfalangens sida medans Lars Leijonborg, Johan Pehrsson, Nyamko Sabuni och nu Simona Mohamsson varit högerlutande. Det är därför inte speciellt konstigt att både Westerberg och Leissner gått ut och sagt att de inte röstar på partiet längre och Ohlsson dykt upp som en nyfrälst centerpartist. För att förstå vad som kommer ske i framtiden måste man förstå vad som skett i Liberalerna, eftersom de problemen som funnits i Liberalerna nu ser ut att flytta in i Centerpartiet.

Elisabeth Thand Ringqvist (C) håller korten nära kroppen

För alla som såg Agenda där Thand Ringqvist (C) och Nooshi Dadgostar (V) diskuterade politik var det tydligt att Centerpartiet under Elisabeth Thand Ringqvist inte kommer att samarbeta med Vänsterpartiet kring ekonomiska frågor. Vi kunde nämligen se Dadgostar sträcka ut handen till Centerpartiet för att försöka hitta samsyn, hon begriper nämligen att Centerpartiet är den avgörande nyckeln till en vänsterregering; där centern uppenbart inte svalde betet. Det är därför troligt att Centerpartiet går till val som eget parti, men inte stängt dörren för en moderatledd regering, eller någon form av blocköverskridande regering vi sett i länder som Tyskland. Det ska heller inte uteslutas att C kan samarbeta med en Tidö-regering, som ett fristående borgerligt parti om mandaten skulle krävas.

Att släppa in ideologiskt avvikande personer är inte alltid klokt

Man ska tänka både en och två gånger innan man utvidgar sin väljarbas med personer som har andra uppfattningar än den egna organisationen, eftersom det ganska snabbt kan bli problem med det politiska handlingsutrymmet som minskar. Det blir nämligen svårare att komma överens och hitta kompromisser alla kan acceptera. Därför är det exempelvis ingen god idé att försöka vara bättre sossar än vad Socialdemokraterna är som de tidigare ”Nya Moderaterna”, utan ska man växa långsiktigt handlar det om att övertyga andra varför man själv (exempelvis SD) har rätt. Vill högern växa handlar det om att befria socialister från de tankefällor och lögner de köpt, och få dessa att ta in verkligheten om alla problem som skapats i Sverige. Man kan nämligen aldrig få någon konstruktivt lösningsfokuserad om dessa inte förstår man har problem.

Få människor gillar socialliberal politik, det tåls att sägas.

Tittar man på socialliberal politik är den för det första inte speciellt liberal, eftersom dessa uppenbart har problem att diskutera känsliga ämnen; vilket är tydligt då man under många år vrålat ”rasist” till alla som velat diskutera allvarliga samhällsproblem kopplat till invandringen. Man har alltså inte bara varit någon som inte velat ta tag i Sveriges problem, utan har istället ägnat sig åt att misskreditera och brunsmeta de som faktiskt haft civilkurage att påtala problemen. När liberaler i alla tider har försvarat yttrandefriheten har denna grupp socialliberaler arbetat hårt för att förtrycka den. Därför är det inte konstigt att Jan Jönsson (L) satt med en affisch där Liberalerna sopar bort hakkorsen, han har nämligen tagit in den förljugna bild socialisterna tillskrivit sin politiska motståndare Sverigedemokraterna; där de flesta idag inser att Sverigedemokraterna är lika mycket motståndare till nazismen som alla andra civiliserade människor. De som påstått att andra hotar demokratin, har i verkligen varit de som kanske arbetat hårdast för att hindra andra att framföra sina åsikter; samtidigt som man genom sin liberala partibeteckning försökt framstå som det fria ordets sista försvarare. Tragiskt är förnamnet.

Det dummaste Centerpartiet därför kan göra är att släppa in dessa förvirrade socialliberaler (läs socialister) i tron om att växa som parti, det enda som kommer ske är att Liberalernas tidigare problem kommer bli Centerpartiets. Var så säker! Att de facto låsa Centerpartiet vänsterut för att de nya socialliberalerna inte kan samarbeta högerut, kommer knappast gynna svensk borgerlighet eller nationen i stort. Sverigedemokraterna är här för att stanna och vara en konstruktiv kraft för att få ordning på Sverige, och det behöver dessa figurer tugga i sig. Tittar vi framåt kommer det sannolikt behövas fler och inte färre personer som kan kompromissa fram politik som är bra för Sverige. Därför är det ganska avslöjande att Birgitta Ohlsson helt fokuserat på SD-frågan (som Jönsson m.fl. gjort till Liberalernas enda fråga) istället för exempelvis vikten av en levande landsbygd, anti-kärnkraft, näringsliv eller mer spetsiga C-frågor som fri invandring, månggifte och slopad skolplikt. Tioöringen har nämligen inte trillat ner hos Birgitta Ohlsson, istället handlar det om makt, och att hon återigen vill sitta i regering; en minst sagt ganska egoistisk inställning om man funderar på det där hon sätter sina egna istället för landets intressen först. Till vilken nytta, ja det kan man verkligen fråga sig.