Varför får just Margaux ett förlåt-mig-program i SVT?

• av Ian Fernheden
• december 25, 2022

Det är alltid intressant att se vad som händer när människor från den ”goda” sidan gör bort sig, eftersom det då blir tydligt att det finns olika spelregler kring förlåtelse och försvar dvs. vilken backup man får av media -och inte minst public service. Hur många andra som gjort bort sig får likt Margaux Dietz ett skattefinansierat förlåt-mig-program av public service? Visserligen är vi vana vid att se mördare sitta i tv-soffor i det här landet, men på senaste tiden har det också blivit tydligt att desfluencers erbjuds denna möjlighet. Generellt sett är den västerländska och inte minst kristna tanken att försöka förlåta människor som ångrar sig väldigt bra, vilket inte betyder att förtroendet är återställt eftersom sådant tar tid att återuppbygga; men att förlåtelsen varit en central del i vår civilisation är otvetydigt. Men vilka är det som får förlåtelse? I dagens mer radikala samhälle handlar tyvärr mycket om att döma sina medmänniskor, praktiskt taget all underhållning bygger på det; är det inte utröstning i tv är det bästa dissen i någon talangtävling som får gemene man att dra på smilbanden. Samma utveckling har tyvärr hittat in i politiken. Men den som har ”fel” åsikter och inte ställer sig bakom klimatnödlägen, genuskrig, vegansk föda eller fullständigt öppna gränser, den är per vänsterns definition en ”fara för demokratin” tillika ytterst dålig människa som andra klipper kontakten med; och har än så länge aldrig varit aktuell för något liknande tv-program.

Ett socialistiskt samhälle skapar alltid förebilder

För att förstå mekanismen hur dagens samhälle fungerar måste man förstå att man från politiskt håll arbetar mycket aktivt med att skapa bilden av personer som vi andra ska se upp till. Därför bjuds dessa människor in till alla trevliga sammanhang, för att i bästa sändningstid kunna måla upp och förstärka bilden av sig själva som den mest klara godhjärtade stjärna och samarit. Där dessa aldrig utmanar makten eller för den delen har en avvikande åsikt i något känsligt ämne, utan förblir en förebild om det goda vs. det onda. Därför var det inte ovanligt att se kändisar sluta upp runt både Mona Sahlin och numera Magdalena Andersson, eftersom de lever i ett symbiosförhållande till varandra. Många gånger blir det rätt märkligt utifrån ett ideologiskt perspektiv då exempelvis artister är helt beroende av marknadsekonomi (dvs. att fansen köper deras musik för de gillar den) samtidigt som de offentligt hyllar vänsterns politik; trots att dessa är väldigt kritiska till när det genereras vinster och förespråkar höjd skatt.

Att inte tillhöra etablissemanget och skapa kontrovers

Tittar man på exempelvis höger-företrädare som gjort bort sig / sagt något kontroversiellt finns det många exempel på de som fullständigt karaktärsmördats i pressen, för att aldrig få någon som helst pardon från samhället; exempelvis Rebecka Fallenkvist, Arga Snickaren, Martin Timell, Pablo Roberto eller Katerina Janusch med flera. Det finns nämligen en politisk skiljelinje där media aktivt tar ställning för den som gjort bort sig om personen tillhör ”rätt” värdegemenskap, vilket var fallet med Soran Ismail eller Fredrick Federley som likt Margaux fått program i närtid. Där fokus många gånger handlar om den kritik (numera kallat ”hat”) man genererat genom sitt uppförande, istället för att ta fokus på det faktum att man gjort bort sig. Media skapar alltså ett narrativ där den som gjort bort sig istället porträtteras som ett offer, så vi som tittare ska fatta sympati och tycka synd om vederbörande. Där man efter reportaget anses vara förlåten, oavsett vad man egentligen ställt till med. Att håna och filma en utslagen blodig människa, för att generera några likes är uppenbart mindre problematiskt än de som framfört sin kritik mot denna handling, någon annan slutsats är det svårt att nå efter SVT:s program.  

Att döma andra människor

Funderar man lite på samhällets utveckling är det tydligt att många människor påstår sig inte döma andra människor, samtidigt som man i nästa mening har väldigt tydliga åsikter mot omvärlden om dessa inte köper vänsterns radikala världsbild. Högst faller också alltid lägst, dvs. den som intagit en hög moralisk inställning och sett ner på andra faller djupare än den som inte varit lika dömande. Därför tar många till orda, när man som känd person landar väldigt snett eftersom medias underhållning skapat ett samhälle där mobbing är fullt legitimt.  En värld som är oerhört ytlig och det är tydligt att det blåser mycket kall vind på toppen eftersom väldigt få kändisar eller andra desfluencers har civilkurage nog att stå upp för den som gjort bort sig; de är nämligen beroende av samma maktapparat och vill inte utmana den eller för den delen bli inblandade och dras med i fallet.

Här tänker oftast högern lite annorlunda, många har kanske redan själva råkat illa ut och minst någon vän för man dragit ett olämpligt skämt; därför är man inte lika dömande mot de som råkat göra bort sig. Vänskapsbanden är därför befintliga jämfört med de som valt att underkasta sig den auktoritära politiska korrekthet som finns i det vänster-”liberala” (dom är inte liberala) Sverige, där Margaux genom sitt tv-program nu går igenom en botgörelseprocess tillbaka till den ”goda” sidan. Istället för att som exempelvis Paulo Roberto m.fl. börja producera egna program på Youtube, oavsett vad mediesverige tycker, något som dock krävt mer självsäkerhet och pondus. Roberto tog inte 45 dagars tystnad, han bad om ursäkt och sen fortsatte han sitt arbete i sociala medier. En taktik som borde vara den rätta oavsett vad man hittat på, istället för att själv göra sig till ett offer på skattebetalarnas bekostnad i public service. Men hon är inget offer, hon är en produkt av dagens samhälle där man hellre skrattar åt den som ligger ner; istället för att visa medmänsklighet och göra en insats. En insats där man haft alla möjligheter att utan kamera vunnit åtminstone en medmänniskas beundran och tacksamhet, istället för med en kamera och ett skratt vinna ett helt lands förakt. Det kan aldrig ett förlåt-mig-program ändra på, ty skadan är redan skedd.

Det är alltid intressant att se vad som händer när människor från den ”goda” sidan gör bort sig, eftersom det då blir tydligt att det finns olika spelregler kring förlåtelse och försvar dvs. vilken backup man får av media -och inte minst public service. Hur många andra som gjort bort sig får likt Margaux Dietz…