Självklart ska vi ha både Abba och Beethoven

• av Ian Fernheden
• september 29, 2023

Som vanligt när det kommer till kulturdebatter i public service dyker det upp personer som vill se enorma kostnadsökningar på kultur, utan att förstå att dessa pengar måste tas från något annat. Kanske tror man att det offentliga har råd, men man har missat att den budget politikerna lägger i varje kommun inte innehåller luft utan har i princip full inteckning; det råder nämligen konkurrens om skattepengarna. Att kalla sig konstnär idag är ungefär lika lätt som att kalla sig influenser, huruvida någon är villig att betala eller influeras bortser många i denna kategori ifrån. Ännu roligare blir det när samma figurer utropar sig själva till förebilder, förebilder till vem då kan man då fråga sig?

Högerpolitik och kultur går utmärkt att kombinera

Tyvärr har vi i Sverige fått en utveckling där många ser bidrag istället för försäljning och biljettintäkter som den självklara finansieringen till kultur, något som ställer krav på utövaren eftersom avsaknad av kvalité kommer minska intäkterna (väldigt få vill köpa biljett för en orkester som inte spelar i takt). Höga krav sporrar nämligen drivkraften att försöka bli ännu bättre, vilket inte skiljer sig från ett duktigt fotbollslag. Konstigt nog ser vi ingen som tycker man ska skattefinansiera fotbollsspelare som inte kan sparka boll, men konstnärer vars verk man inte ser vad det föreställer går alldeles utmärkt. Här går också skiljelinjen mellan vänster- och högerpolitik kopplat till kultur, högern vill se högre krav på vad man väljer att skattefinansiera. Därför är högern kritisk när flumkultur som könskonst köps in för dyra skattepengar, medans vänstern finner det fantastiskt att man stöttat kulturen.

Skillnad på en symfoniorkester och en konstnär vars tavlor ingen vill köpa

För den som någon gång har försökt anlita en professionell symfoniorkester inser man ganska snabbt att det är väldigt dyrt, 100 000 – 200 000 är inget ovanligt för en konsert. Räknar vi att alla jobbar gratis förutom symfoniorkestern och konserthuset rymmer 400 platser hamnar biljettpriset på ca 500 kr per person (idag tar man 350 kr för en konsert med Brahms i Norrköping). Det betyder inte att symfoniorkestern spelar falskt, utan tvärtom kan det vara svårt att i en stad som Norrköping få 400 människor att hosta upp 500 kr för en konsert, därför behövs det skattepengar om man ska kunna ha högkvalitativa konserter. Vilket är ett helt annat resonemang än att sponsra konst ingen vill betala för, symfoniorkestern efterfrågas men är för dyr jämfört med vad man är villig att betala för en biljett om staten inte subventionerar. Jämför man med dom stora scenerna i Europa behöver man inte subventionera, dels finns det många som är villiga att betala över 1000 kr för att gå på opera och dels finns det många turister som rest in för samma upplevelse. Efterfrågan är praktiskt taget oändlig, men så ser det inte ut i en stad som Norrköping jämfört med Milano eller Wien.

Abba vs. Beethoven

Även om dessa lockar olika människor finns det inget som säger att Abba och Beethoven inte kan samexistera, man kan exempelvis ha två konserter med varsin inriktning. Däremot att tvinga på musiker repertoar de inte vill spela av politiska skäl, gör väldigt få musiker glada. För en duktig musiker är detta inget problem, klassiska musiker som vill framföra klassisk musik kommer söka sig till orkestrar där man får spela Beethoven eller J.S. Bach dvs. inte en orkester som spelar Håkan Hellström. Svenska operahus är bra exempel där man har alla möjliga konserter och varvar opera, operett, kyrkomusik, balett, musikal och allsång, där man sätter upp föreställningar man tror drar publik. Men faktum kvarstår, utan subventioner skulle Sverige sannolikt inte kunnat ha några operahus eller symfoniorkestrar eftersom man inte är beredd att ta betalt som i Milano eller Wien.

Slutsatsen är därför att studera efterfrågan när det kommer till kultur och skattepengar. Finns det ingen efterfrågan bör man vara ytterst försiktig med skattesponsring. Symfoniorkestrar efterfrågas, men priset är känsligt. Därmed finns det inget som säger att man kan testa att höja biljettpriset en aning för att kunna minska skattefinansieringen som Norrköping vill göra. Publiken kanske sluter upp ändå. Därför finns det också en poäng att sponsra kultursatsningar för barn, eftersom de kan utvecklas till en profession och yrke; vilket kan jämföras med att sponsra en vuxen konstnär vars tavlor ingen vill köpa. Att däremot som vänstern betala mycket höga priser för konst ingen köper innebär inte att man stöttar kulturen. Snarare köper man på sig konst som i ett långsiktigt perspektiv kommer betraktas som värdelös. Därför är det betydligt bättre att köpa in konst som allmänheten både uppskattar men också erkänner som konst, eftersom den typen av konst har ett bestående värde. Till den kategorin kan man inkludera de klassiska kompositörer vars musik överlevt flera hundra år. De har nämligen ett erkännande, annars hade de varit bortglömda.

Som vanligt när det kommer till kulturdebatter i public service dyker det upp personer som vill se enorma kostnadsökningar på kultur, utan att förstå att dessa pengar måste tas från något annat. Kanske tror man att det offentliga har råd, men man har missat att den budget politikerna lägger i varje kommun inte innehåller luft…