För många väljare har Lundgren varit en doldis, en person som inte är känd för de många debatterna utan någon som varit en underdog. Därför har många människor tilltalats av det lugn, den saklighet och framförallt hederlighet som kännetecknat hans debatteknik. Faktum är att frågan tåls att ställas, när hörde vi Peter Lundgren smeta ner en motståndare eller för den delen ljuga helt ogenerat i en debatt? Har det ens hänt? Därför är det särskilt intressant att se vad som sker när han för snart 2 år sedan råkade bli för full och misstolkade en kvinnlig kollegas intentioner. Vem gjorde vad? Vad gjorde han själv? Vad gjorde hans politiska motståndare inkl. media? Vad innebär egentligen förtroende?

Att göra bort sig och be om förlåtelse

Både du och jag kan göra bort oss, men att stå för sina misstag och be om förlåtelse är något som skiljer agnarna från vetet. Att Peter Lundgren feltolkar en situation är något som kan hända den bästa, men när han bett om ursäkt och lagt sig platt och dessutom blivit förlåten; tåls det att ställa frågan vad som både sker och skett? Hur värdigt är det att en privatperson som inte var med på plats, inte känner varken kvinnan eller Lundgren; upprättar en polisanmälan? Vad säger det om hans motståndare och media som aktivt skruvar upp tonläget?

Kristina Winberg (f.d. SD) i grenen hederlighet

För det första tåls det att fråga hur man är funtad om man smyginspelar någon av politiska skäl? När Winberg ger sken av att det hela handlar om att “larma”, samtidigt som telefonen stulits och sedan landat hos Expressen; är det tydligt att vi har med en politisk vessla att göra. För det andra är det inga problem att styra en konversation och få någon att överdriva en situation, vi har ingen aning om hur många gånger Winberg triggade upp kvinnan innan Winberg var nöjd med sin inspelning. Att tro att Winberg ville väl är synnerligen naivt, det här har sannolikt handlat om att antingen skaffa sig en hållhake och livlina mot partiet för att få sitta kvar trots att man inte presterat, alternativt få Lundgren ur vägen för att själv bli förstanamn. Inom politiken och makten finns det ingenting som heter larma, och hade man velat larma hade man hållit media utanför; därför säger det en del när mobilen når kvällspressen under valveckan 2019 och inte 2017. Vad som sannolikt skett är att Winberg lyckades hålla sig kvar så länge inte historien läckte, men så fort hon spelat ut sitt kort och hållhake åkte hon ut; eftersom partiledningen inte kunnat göra sig av med henne tidigare. Även om det är spekulation är det den logiska förklaringen vad som skett bakom kulisserna, och varför uppslutningen kring hennes entledigande var så total och kvick; man har velat göra sig av med henne länge men inte kunnat. Därför flyttades hon troligtvis också ner. Det här har inte kommit som någon överraskning, utan det har varit politisk gerillakrigföring. Därför är det troligt att pressmeddelandet om att hon blivit varnad och under längre tid inte varit lojal mot partiet är helt sann, och hennes offerkofta är likt hennes “larmande” ett spel för gallerierna; hon förlorade det maktspel hon gav sig in i – ingenting annat. Sverigedemokraterna har helt säkert tjänat på att hon blivit entledigad.

F.d. “demokratiminister” Alice Bah Kuhnke och Helene Fritzon retorik

I Sveriges radios debatt var det tydligt att Helene Fritzon (S) känd för att skrivit under FN:s “Global Compact” för Sveriges räkning (när de var expeditionsministär dvs. avsatt regering) som haft till syfte att både öppna gränserna och begränsa mediefriheten för de som rapporterar kritiskt kring migration, först menade på att Lundgren inte vågade visa sig; samtidigt som hon ville få Sverigedemokraterna att framstå som kvinnofientliga eftersom deras 3:e namn Charlie Weimers och inte 2:an Jessica Stegerud debatterade. Sen påstod hon att Weimers var högerextremist, vilket alla numera tycks vara som inte underkastar sig socialismen. Den tidigare demokratiministern, Bah Kuhnke dvs. den som ska slå vakt om det fria ordet angrep sedan honom genom att säga att det var bra att han höll tafsarna borta, händerna borta från våra grundläggande rättigheter (dvs. minoriteters rätt att inta offer-roller som människor som den tidigare demokratiministern politiserar för att vinna väljare). Vi pratar alltså om någon som gjort bort sig, blivit förlåten; och som blir häcklad av någon som suttit fyra år som s.k. “demokratiminister”? Hur är hennes syn på demokrati och vad har hon egentligen gjort som demokratiminister, om hon som haft i uppdrag att försvara demokratin istället angriper meningsmotståndares person?

Det är tydligt att dessa socialister (miljöpartiet är också en socialistisk rörelse) är fulla av mobbare som endast tänker makt makt makt och åter makt. Dessa individer säger vad som helst, till vem som helst om det tror att de tjänar på det; en vidrig retorik som säger mer om mobbaren än den som gjort bort sig initialt. Det är säkert många som inte haft några högre tankar om Lundgren innan valet, men samtidigt är det tydligt att trots dessa attacker på hans person sänker inte han sig till deras nivå. “When they go low, we go high” är uppenbart något som är tydligt kring hans karaktär. Därför ska vi ställa oss frågan vilken politiker vi vill ha, mobbare eller personer som råkat begå misstag men vågar be om ursäkt? Vill vi ha Tomas Tobé som skruvar upp stämningen för att få retoriken att närmast handla om ett överfall? Vad säger det om Tobé när Lundberg är förlåten? Vem har egentligen skapat mest förtroende den här veckan, Lundgren som både bett om ursäkt och hållit flaggan och modet högt; eller hans mobbare som istället för att bemöta hans argument hoppat på hans person? Vem är det egentligen vi ska respektera här? Tänk på det när du står i valurnan!

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of