När Moderaterna och Socialdemokraterna stödjer Joe Biden syns ett demokratiskt problem

Foto: Twitter/Facebook

Förtroendet för det svenska politiska systemet är sannolikt på ett all time low eftersom det är tydligt att många politiker inte längre förstår den ideologi de ska representera. Därför kan Moderaterna numera gå fram med ökad jämställdhet trots att de ideologiska identitetspolitiska resonemangen är sprungna ur marxismen, känslomässigt låter det dock “bra”. På samma sätt kan liberaler, de som påstår sig vara yttrandefrihetens väktare vara de första att begränsa olika uttalanden om man kritiserar något känsligt. Man kan utan problem säga “Je suis Charlie” eller “Samuel”, men bränner någon en koran eller publicerar en provocerande karikatyr då är man den första att skrika rasist; känslomässigt känns det “fel”. Därför är det inte heller förvånande att både Margot Wallström, Reinfeldt senior och junior samt Ulf ”Biden utan tvekan” Kristersson alla stödjer kandidaten som enligt egen utsago kandiderar till den amerikanska senaten och ingen ser något konstigt i det; oppositionen har sedan länge tystnat.

Moderaterna kan inte längre förklara för väljarna vad fördelen är med högerpolitik

Lyssnar man idag på moderata utspel är det många som förespråkar mer marxism utan att förstå det, man har nämligen rekryterat människor som är bra på kommunikation men vet mycket lite om politisk ideologi. Man har alltså gjort signalisten till befälhavare istället för att befälhavaren skickar en klok order via signalisten. Att man dessutom anammat vänsterns radikala tankar där ledarskap likställts med ”förtryck” (testa att som man rätta en kvinnas politiska arbete), har inte gjort saken bättre eftersom partiets inhemska opposition slagits ur funktion. Därför är det helt säkert mycket känsligt att sätta på sig en MAGA-Keps på en moderat korvgrillning, medan motsvarande keps för John McCain 2008 endast hade höjt något ögonbryn.

Högern ska inte argumentera i känslor

På samma sätt har vänstern problem, den självutnämnda ”intellektuella”  vänster som en gång i tiden argumenterade väldigt tydligt för sin sak har ersatts av rena dårar som istället vrålar ut sina känslor; som om någons känsloliv vore intressant? Därför kan en person som Joe Biden lämna olika besked om fracking (hydraulisk spräckning för att få fram skifferolja, dvs. fossilt bränsle), ena dagen ska han stänga ner allt och andra inte; han resonerar nämligen utifrån sitt känsloliv och inte utifrån elbehovet i terawattimmar. Demokraterna kan därför gå fram med mycket extrema förslag som att riva alla skyskrapor eller tillåta abort på födda foster, för att deras känsla i ett visst sammanhang tycker det är rätt. En vänstersympatisör kan säkert resonera att ett barmhärtighetsmord på ett nyfött barn är kvinnans rätt eftersom hon har fött det, men har inte det nyfödda barnet rättighet till sitt liv? När vi numera ser svenska borgerliga politiker argumentera utifrån känsloliv för att verka intressanta för den radikaliserade ungdomen är det fel väg att bemöta problemet, man måste nämligen ha tillräckligt med pondus att kunna förklara varför utvecklingen går åt fel håll; istället för att som idag fega ur och acceptera marxismen som ideologi att beskriva verkligheten.

När alla är överens ringer varningsklockorna

Att enas om självklara saker som att mord är fel eller att solen värmer jorden är inget konstigt, men när organisationer strömlinjeformas och alla tycker på ett visst sätt i lunchmatsalen kan det mycket väl bero på att det råder ett åsiktsförtryck. I en normal demokrati är nämligen inte alla överens eftersom människor är olika, därför är kompromissen många gånger intressant eftersom den bygger på att två personer hittar en väg framåt som båda kan acceptera; politiskt oliktänkande är nämligen en förutsättning för demokrati. När kända moderater som Reinfeldt och Kristersson dömer ut kandidaten som går fram med högerpolitik, och istället hyllar kandidaten som påstås vara korrupt, driva socialistisk politik och dessutom går till val att höja skatterna; då måste man fråga sig vad felet är? Att Margot Wallström som varit socialist sedan barnsben gillar Biden är det enda som inte är förvånande, det måste ju kännas fantastiskt att hon äntligen efter alla dessa år i politiken fått en amerikansk presidentkandidat hon kan sympatisera med.

Politik handlar inte i första hand om person utan vilka förslag någon driver, vanligt folk vill nämligen se förändring; de struntar i vem som genomför dem. Därför säger det en del om vart höger och vänster går i den svenska riksdagen när alla utom Sverigedemokraterna aktivt stödjer Biden. Sverigedemokraterna är uppenbart det enda partiet som har modet att säga att dom håller på Trump, samtidigt som dom också motiverar det med politiska resonemang och argument. De har uppenbart tagit upp stafettpinnen kring den gamla “intellektuella hederlighet” som en gång fanns hos vänstern, man röstade nämligen på sak istället för idag känslomässigt för att man ogillar den andra kandidaten. Därför vet de flesta som hatar Trump inget om hans bravader som de första tre fredsavtalen i Mellanöstern på 20-30år, eller vilka radikala idéer Joe Biden vill driva igenom; den politiserade våta filten har nämligen strömlinjeformat hela det svenska samhället vilket knappast varit i demokratins tjänst. Snarare har den radikaliserat många människor till att inte längre vara demokrater, eftersom de inte tolererar oliktänkande; istället befinner man sig känslomässigt där de franska jakobinerna var i utgångsläget för revolutionen.

5 2 röster
Article Rating

Kommentera utan Facebook

0 Comments
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer