Dan Eliasson bör entledigas som rikspolischef

Vi är många svenskar som har synpunkter kring hur väl polismyndigheten fungerar under Eliassons ledning. Det är dessutom många poliser som gett uttryck i media om hur illa myndigheten sköts. Det är uppenbart att man gör felprioriteringar, samtidigt som Eliasson gör det ena märkliga uttalande efter det andra. Polisen ska vara den myndighet som har högst förtroendesiffror i en välfungerande demokrati, när så icke är fallet bör medborgarna ställa sig frågande. Folket ska alltid känna sig säkra på att statens blå väktare eller samhällets förlängda arm finns bakom kulisserna, och ser till att alla sköter sig. När normalläge inte råder, finns det många som känner oro. Ytterst ansvarig för detta är rikspolischefen, som uppenbarligen inte är rätt man för uppdraget.

Eliassons och Polisens felprioriteringar
Häromdagen kunde vi läsa om polisens nya satsning på tygarmband med sin logotype som ska delas ut till kvinnor. Tanken är att våldtäktsmän ska tänka om kring sexuella övergrepp när de ser ordet “avspärrat”. Kampanjen ska säkerligen köras i sociala medier eftersom kampanjens namn innehåller en hashtag, (#tafsainte). Hur många våldtäktsmän Eliasson ska lyckas stoppa på sociala medier spekulerar vi inte i, men när individerna rör sig i “in real life”; finns risken att polisen fokuserar resurser på fel jaktmark. Vågar man fråga sig hur många skattemiljoner som plöjts ner i kampanjen? Finns det någon som tror att det kommer förhindra något övergrepp öht?  Eliasson tillägger i Aftonbladet: ”Vem vill bli ihågkommen som killen om tafsar? Tänk efter grabbar, för guds skull!”.  När man tittar på brottsstatistiken för 2015 fanns det enligt Brå ca 18 000 händelser (anmälningar) där någon inte brydde sig om att gå till historien som sexuell förövare, hur vida någon av dessa nu tänker om återstår väl att se… (ironi)


All PR är inte bra PR
Förtroende för polisen mäts i hur väl man kan lösa brott. Tyvärr är det svårt att mäta hur väl detta sker då en nedlagd anmälan klassas som uppklarad (dvs. fallet löst). Detta kanske gör att polisen på pappret ser ut som en effektiv myndighet, men när vi ser och känner otryggheten stiga i samhället är tillvägagångssättet oroande. Löser man inte sin uppgift bör man antingen kalla till presskonferens och tydligt förklara att man saknar personal och resurser, alternativt ställa sin egen plats till förfogande. När man istället för in nedlagda anmälningar i statistiken för uppklarade anmälningar sänder det minst sagt märkliga signaler till samhället; hur kan man förövrigt motivera det?
Dessutom kan man fråga sig varför polisen lägger 35 miljoner till Prime PR när polisen redan har 200 medarbetare på sin kommunikationsavdelning. Med sociala avgifter och arbetsgivaravgifter inkluderade borde man istället kunnat rekrytera t.ex. 35 patrullerande poliser till t.ex. Rinkeby. Polisen löser brottslighet, inte PR-bolag – fokus på rätt saker!  

 

Den svenska polisen slutar använda sig av signalement
Den kanske mest häpnadsväckande nyheten i början av 2016 var polisens direktiv om att sluta rapportera signalement, uppenbarligen är man oroad för rasistanklagelser. Signalement har använts av ordningsmakter så länge ordningsmakter har funnits, dvs. beskrivning av brottslingens utseende. Det är inte rasism att beskriva någons hudfärg, det är däremot rasism att koppla gärningen till t.ex. en hudfärg. Det är inte heller rasism att beskriva gärningsmans kulturella folkgrupp pga. t.ex. klädval, det är däremot hets mot folkgrupp att dra slutsatser kring brottslighet för att man tillhör en viss folkgrupp. Detta måste polismyndigheten kunna stå upp för, eftersom det handlar om medborgarnas säkerhet. Vi kommer få problem om brottsoffren måste känna gärningsmännen om brottet skall kunna klaras upp eftersom det annars blir mycket svårt att hitta främmande gärningsmän. Det är dessutom inte rimligt att man tonar ner vissa typer av brott pga. gärningsmännens härkomst, istället skall all statistik vara både transparent och lättillgänglig för medborgarna. Hur ska vi annars kunna försäkra oss om att polismyndigheten gör det jobb arbetsgivarna (dvs. medborgarna) kräver?

 

Förövrigt bör fokus ligga på brottsoffer och inte gärningsmän i samhället.