Ovärdigt att prata om missnöjesröster och dessutom avfärda dessa

• av Ian Fernheden
• september 5, 2016

Under de senaste åren har vi i Sverige börjat tala om missnöjesröster i en väldigt hög utsträckning. Dessutom ser vi politiker lyfta fram positiva siffror i många kontroversiella frågor för att bemöta de som uttrycker sitt missnöje. Siffrorna är inte sällan statistiskt missvisande genom att man noga valt vilket mått man ska presentera, för att på så vis minska ner eller skyffla undan problem. På senaste tiden har vi matats med påståenden om att brottsligheten sjunker medans de flesta som bor utanför söders höjder känner av en ökad känsla av osäkerhet. Brottslighet är ett relativt begrepp (%), dvs. man delar antalet brott med befolkningen (grovt förenklat). Har man en befolkning som ökar mer än antalet brott kommer brottsligheten i % att minska, det behöver inte betyda att antalet brott har minskat; dessa kan tvärt om öka (men inte lika snabbt som befolkningen). När det politiska motargumentet då handlar om att “vi nu kan se att brottsligheten minskar” och att de som inte håller med “uttrycker ett missnöje” upplevs detta av många människor som provocerande, eftersom man som ledare inte erbjuder en lösning utan istället ifrågasätter de som för fram kritik.

Utsatta människor som drabbas kallas missnöjesröster
Det är sällan välbärgade personer i rika kommuner som märker av samhällets baksidor. Istället handlar det om personer som är beroende av staten, och upplever att dagens politik försvagar deras situation. Många av dessa människor lever troligtvis på marginalen och kan sällan unna sig något. Inte sällan kan man läsa om hjälp i skolan som dragits in till barn med diagnoser, ersättningar som blivit sämre till sjuka och arbetslösa eller cancerpatienter som väntar på sina operationer. Sitter man då i en fin våning på Kungsholmen eller på Söder är det inte säkert att man kan relatera till hur illa andra kan ha det, och då är det lätt att vara både generös med välfärd och framstå som humanist. Sannolikt har man det så pass gott ställt att man kan betala sin sjukvård, extrahjälp till sina barn och tiden hos den privata tandläkaren är inga problem att få. När dessa personer (ofta omskrivna som “samhällselit”) inte är de som får betala priset utan istället avfärdar människor som fått det sämre som “missnöjda” förstår man inte hur fel man både tänker och sedan agerar. Henrik Schyffert talade t.ex. om två xbox-spel i månaden för att finansiera migrationskostnaderna, vilket endast påtalar hur lite han vet om samhällskostnader kopplat till nationalekonomi. Det naturliga borde istället vara att man tittar på hur man kan göra det bättre för de som fått det sämre, inte attackera deras verklighetsbeskrivning. Detta är direkt ovärdigt och kommer inte göra mer än att delar av befolkningen kommer känna sig provocerade och nonchalerade. Detta bidrar f.ö. till den s.k. “polariseringen” i samhället.

Populistiska missnöjespartier
Ofta omskrivs även partier i olika länder som populistiska eller missnöjes partier om de tar tag i samhällsproblem som påverkar vanligt folk. Precis som med missnöjdsröster, är dessa partier något som bara avfärdas istället för att man tar en riktig debatt. Hela syftet med koalitioner som når över 50 % handlar om att omfatta förslag som så många som möjligt kan instämma i. Således är det bättre att inkludera förslag från “missnöjespartier” om det innebär att man når majoritet (dvs. 50%); istället för att försöka isolera dem, vilket bara kommer att göra att de växer. Tittar man på miljöpartiet har det kostat kraftigt i opinionen att bära regeringsansvar, det är uppenbarligen svårare att regera och ta ansvar. Migrationsfrågan är t.ex. en fråga där det är lätt att bli kallad populist eller missnöjd om man gör kopplingar mellan välfärd och invandring. Uppenbarligen finns det många debattörer som tror att det saknas paralleller mellan invandring och välfärd? Det är nonsens eftersom det i allra högsta grad finns paralleller, både vanlig välfärd och migration kostar samhället stora summor. Man har t om gått så långt att man menar på att vi tjänar ekonomiskt på flyktinginvandring, vilket inte är sant då 60 % saknar jobb efter 10 år. Visserligen hjälper de 40 % som får jobb t.ex. pensionssystemet kortsiktigt, men man skjuter endast problemet framåt eftersom 60 % (dvs. en ökande skara) kommer att tynga systemet utan att ha bidragit till det. När vi dessutom lånar pengar utomlands kan man inte komma till någon annan slutsats att vi just nu konsumerar välfärd för mer än vad vi har råd med. Dock anses man vara populist om man påtalar denna tickande ekonomiska bomb, kanske borde vi istället använda ordet realist i en högre utsträckning?  

Den missnöjda bilbrännaren
Missnöjesretoriken har tyvärr tagit över också som politisk förklaring på andra områden. Observera att många politiker idag inte debatterar åtgärder hur man får ungdomar i utsatta områden att sluta bränna bilar, man försöker därför hitta politiska förklaringar som gynnar sina egna syften och ideologi. Vänsterradikalen ser klasskamp genom höjda busskortspriser, moderaten ser att personen är arbetslös, socialdemokraten ser avsaknad av lokal och att fritidsgården lagt ner (någon figur påstod även att man revolterade pga. posten lagt ner… lyckligtvis kom det kritik från de egna leden…). Oavsett tycks många politiker landa att förklaringen beror på missnöje, frågan är varför det inte kan handla om ren kriminalitet och avsaknad av drömmar? Det kan finnas andra förklaringar som kan vara värda att ta i beaktande; t.ex. mandomsprov eller i vissa fall försäkringsbedrägeri? Oavsett orsak bör man fokusera hur man får dessa individer att omedelbart upphöra med sin s.k. verksamhet genom höjd polisnärvaro, jourdomstolar och skärpta straff.

Polischefen Dan Eliasson om sin “missnöjda” kår
Dan Eliasson pratade även under helgens agenda om att det fanns poliser längst ut i organisationen som var “missnöjda”, de var för få, lönen var för låg, samt att man inte får “tillräckligt med stöd” (lokal, utrustning etc.). På frågan om detta går att lösa under hösten menade Eliasson på att det ska fattas positiva beslut, men att det går för långsamt och att det vid årsskiftet ska bli bättre. Det verkar tydligt att man inte tar denna utveckling på allvar, eftersom man inte ger konkreta svar. Det hade t.ex. varit väldigt förtroendeingivande om polischefen istället mitt i primetime ställt sin position till förfogande om inte varje polisman i yttre tjänst inte fått 5000 kr påslag i fastlön för ökade risker. En sådan handling hade kunnat återvinna förlorad respekt bland de som varit kritiska, dock hade det inte varit helt riskfritt för den egna karriären,  lönen, och positionen. Istället tog Eliasson möjligheten att omnämna dessa som missnöjda, likt ett barn klappa dem lite på huvudet och framhålla att det snart blir bättre. Det viktigaste polisen har är de som jobbar i yttre tjänst, kanske är det rimligt att dessa som riskerar sina egna liv för att skydda samhället tjänar närmare 30 000 istället för 20 000 per månad? Fokus borde ligga hur vi lockar fler att bli poliser? Det ligger i vårt samhällsintresse att dessa känner motivation att skydda oss. Vilket ledarskap har man om man istället i primetime omnämner viktiga kollegor som några missnöjda?   

Samhället bör ta missnöjda röster på allvar och försöka lösa problemen de påtalar, väljer man istället att inte göra något kommer situationen aldrig förbättras utan endast försämras. Det är ledaren och inte budbärarens fel, därför ska vi reagera mot de som far illa av att framföra seriös kritik. Det är oerhört dåligt ledar- och statsmannaskap att kasta ordet populist eller avfärda dessa röster som missnöjda. 

Under de senaste åren har vi i Sverige börjat tala om missnöjesröster i en väldigt hög utsträckning. Dessutom ser vi politiker lyfta fram positiva siffror i många kontroversiella frågor för att bemöta de som uttrycker sitt missnöje. Siffrorna är inte sällan statistiskt missvisande genom att man noga valt vilket mått man ska presentera, för att på så vis minska…