Varför kan ingen mer än Göran Persson berömma Trump rörande Nordkorea?

• av Ian Fernheden
• juni 14, 2018

Senaste veckan har Trump uträttat något historiskt, han har tillsammans med Sydkorea lyckats få Nordkorea till bordet och man har skrivit under ett avtal för att arbeta mot fred; vilket är en stor kontrast mot “utrikeskolumnisten” Wolfgang Hanssons fictionartiklar i Aftonbladet om det stundande 3:e världskriget.  Även Japan planerar nu ett möte med Kim Jong-Un i Mongoliets huvudstad Ulaanbaatar, det blåser fredsvindar i fjärran östern. När Obama besökte kommunistiska Kuba skrev man att han skrev historia, medans Trumps avtal med Nordkorea (ett betydligt mer slutet och auktoritärt land) omnämns som “En spektakulär show med ett magert resultat”; är det så svårt att säga det där gjorde du bra? I USA gick det lättare på sina håll, häromveckan blev President Trump lyckönskad av tidigare Presidenten Clinton, uppenbart är de svenska medierna helt oförmögna att diskutera Trump på ett hederligt sätt; man t.o.m. rapporterade att hans wargames fortsätter trots att han påstod motsatsen. Huruvida reportern var engelskspråkig eller inte förtäljer inte historien, kanske kan vederbörande public service-arbetare smygas in på Landsbygdsminister Sven-Erik Buchts engelskakurser eftersom vi redan betalar 400 000 per kr år för dem; SVT och statsrådsberedningen skulle kunna dela på kostnaden då båda arbetar för staten?

Margot Wallström tar åt sig äran
Som politiker gäller det att stråla sig i glansen när man kan, något vårt lands utrikesminister Wallström inte tog miste på. Istället för att säga Trump gjort en insats för världsfreden lyfte hon istället fram att man enligt hennes uppfattning haft ett finger med i spelet. Visserligen är Sverige skyddsmakt åt Förenta Staterna i Nordkorea, och deras utrikesminister besökte Sverige för några månader sedan; men är det verkligen rimligt att ta åt sig äran av de positionsförflyttnignarna som skett hos både unge Herr Kim och Donald Trump? Wallström borde ha startat morgonen med att titta på basketbollspelaren Dennis Rodmans (som blivit vän med Kim Jong-un) uttalande där han inte ville ta äran vad som skett; ödmjukhet är betydligt mer seriöst om det används på rätt sätt.

Dennis Rodman vill inte ta åt sig äran
Dennis Rodman har nog gjort mer för världsfreden än vad han tror, blickar man tillbaka gick han till Obama som lämnade honom kalla handen efter att ha besökt Pyongyang. Han är dock inte den första civilisten som trott sig kunna lösa en konflikt mellan USA och en kommunistregim. Var lite samma sak  när Lee Iacocca (tidigare VD för Chrysler men även för Ford) besökte Fidel Castro på Kuba och trodde sig ha löst den konflikten; varav han blev dissad av Obamas demokratiske företrädare Bill Clinton. Lustigt nog skrivs det aldrig om sånt i svensk media, eftersom mycket av vinklingen bygger på att man utesluter uppgifter som talar mot populära personers karaktärer. Idag måste man därför hämta sina nyheter från utlandet, som även om det är vinklat ändå bjuder in oliktänkande. Nigel Farage (känd efter Brexit och UKIP:s tidigare partiledare) påpekade nyligen att han tillsammans med tjeckiske presidenten Václav Klaus inte bjöds in till svensk media när dessa besökte Grand Hôtell för den uppmärksammade galan för deras EU-systerpartier och således befann sig i landet. Uppenbart fanns det inget som helst intresse att ta i dessa herrar med tång, vilket blir märkligt när public service påstås vara oberoende; tittar man på opinionsmätningar hade ca 30 % av svenska folket kunnat uppskatta ett sånt program. Hur som helst förtjänar Rodman allas vår respekt en dag som denna, som arbetat hårt för freden och t.o.m. blivit mordhotad på kuppen.

Wallström kritiserar Trumps film
Under besöket spelade Donald Trump upp en film för Kim Jong-un där han lyfter fram båda ledare vid ett vägskäl, en film som både hyllar båda personer men belyser möjligheterna som står på spel. Då den nordkoreanska regimen gjort sig kända med olika propagandafilmer, en där de exempelvis atombombar Vita huset är det här ett smart drag eftersom filmen spelar på precis rätt tangenter hos Nordkorea; något som inte går hem på svenska utrikesdepartementet. Eftersom Kim älskar basket har man på flera ställen vävt in denna sport för att “sätta ribban” i innehållet. Kanske blir det kortslutning i den feministiska utrikespolitiken, eftersom man inte kan se saker med glimten i ögat; i det politiskt korrekta samhället existerar ingen humor.

För att en tidning ska framstå som seriös måste man kunna säga till personer man inte stödjer att dessa gjort en bra insats om så är fallet, det kostar ingenting. Det är ingen hemlighet att denna redaktion har synpunkter på Hillary Clinton och hennes make, men det kostar inget för oss att rapportera att Bill Clinton lyckönskat Trump; uppenbart är deras valrörelse över. Göran Persson vars roll övergått till någon form av orakel inom svensk politik är uppenbart den enda politiker som har sin heder i behåll, eftersom han kan säga vad han vill utan att bli avpolletterad från politiska uppdrag; vilket idag är vardag inom våra “demokratiska” partier. Den som säger fel sak, gör ett dumt twitterinlägg, vänder sig mot Decemberöverenskommelsen osv. hamnar i frysboxen och blir bokstavligen utstött; även om det visar sig att de har rätt i sak. Vårt land förtjänar bättre politiska ledare, personer som utifrån gentlemannamässighet agerar respektfullt åt alla håll, idag säger vi tack till oraklet Persson för hans hederlighet; dvs. kunna lyfta på hatten för en politisk motståndare.

Senaste veckan har Trump uträttat något historiskt, han har tillsammans med Sydkorea lyckats få Nordkorea till bordet och man har skrivit under ett avtal för att arbeta mot fred; vilket är en stor kontrast mot “utrikeskolumnisten” Wolfgang Hanssons fictionartiklar i Aftonbladet om det stundande 3:e världskriget.  Även Japan planerar nu ett möte med Kim Jong-Un…