Vad händer när en av kändiselitens generaler inte lyckas avsätta sin egen kulturminister och befälhavare?

Foto: Thron Ullberg - mynewsdesk / Wikimedia commons

Det finns nog lika många åsikter om Jonas Gardell som det finns människor i Sverige, vissa tycker han är fantastisk, vissa tycker han är överdriven och andra orkar inte bry sig; säkerligen finns det säkert många som också irriterar sig med… vi lägger det åt sidan i någon minut. Faktum är dock att bortser man från hans tidigare politiska uttalanden så är han en lysande dramatiker som fyllt teatrar och skrivit både böcker, sånger samt uppskattade manus, han har även varit en förkämpe att homosexuella ska betraktas som vilka som helst; den tidiga pridehistorieskrivningen handlade just om stolthet… jämfört med dagens vänstertänk där man som en bokstav behandlas som ett offer. Kanske borde Pride- bli Victimparaden, för många gånger tycks man ha tappat bort sig och gått från att manifestera frihet till numera nymarxistisk offermentalitet. Jonas Gardell är inte vem som helst, inom svenskt kulturliv är han en institution eller general och någon som är duktig på att få sin röst hörd; att bli sågad av herr Gardell är därför minst sagt bland det värsta man kan bli utsatt för som kulturminister eller kändis. Väldigt få inom etablissemanget vågar ha en annan åsikt.

Gardells argument

Lyssnar man på honom är det däremot tydligt att han har poänger, kulturminister Amanda Lind delar till synes efternamn med en känd operasångerska från den tidigare 50-lappen; men så mycket mer gemensamma nämnare finns det nog inte mellan hennes person och tjänst. Kultur i den politiska världen innebär idag att man i mångfaldens tankebubbla lyfter fram sådan konst som ingen efterfrågar, kön eller urin på väggar istället för högkvalitativ dramatik eller lyrik enkelt uttryckt.

Gardells kritik har substans

Oavsett vad man tycker om Gardells person måste man erkänna att han har viktiga poänger i sitt resonemang, nämligen att det är bisarrt att man kan genomföra en middag med 250 personer men om Danny Saucedo spelar så måste hälften (ofrivilligt) lämna lokalen. Det är också bisarrt hur man kan tillåta flygplan men inte teatersäten eller sportarrangemang, där man inte anpassar antalet gäster efter lokal. 50 personer i Globen är något annat än 50 personer på Hasse och Tage-museet som anses vara världens minsta eftersom det består av ett rum. När svaren uteblir från ministern och biljetter säljs flera månader innan premiärer, förstår nog alla att Gardell och andra konstnärer knappast kan kalkylera möjliga intäkter eller kostnader; vilket får till följd att arrangemang inte blir av.

Kulturministerns svar

Problemet med att ha en kulturminister som aldrig arbetat kulturellt är så klart att hon vet inte vad hon ska göra, och därför vågar hon inte ta obekväma ställningstaganden genom att exempelvis offentligt kritisera den egna regerings politik för att faktiskt vinna respekten av kulturutövare som Gardell. Istället infinner sig tystnaden, där dessa ministrar jobbar i det tysta utan att vi väljare eller kulturarbetare har någon som helst insyn. Uppenbart krävdes det någon som Jonas Gardell att få henne att ens kommentera det orimliga i att 250 personer på en middag är okej så länge ingen stämmer upp till sång, vilket säger en del om hur långt ifrån proaktiv Amanda Lind eller regeringen i sin helhet är. Frågor drivs inte innan någon konstaterat problemet, vilket är fallet i allt ifrån vattenskotrar till kulturfrågor.

När det därför går så långt att en av de mest politiskt korrekta individerna eller om man så vill en av etablissemangets generaler vill göra revolution mot sin egen politiskt korrekta kulturminister eller befälhavare, är det oerhört intressant eftersom det är ytterst sällan man ser en palatsrevolution (dvs. en kupp inom gruppen) utspela sig inför öppen ridå. Därför är det också extra intressant att se hur det här slutar, kommer Gardell att lyckas kräva Linds avgång och kommer han få stöd av den stora antal skara artister och annat löst folk (kaptener på Dramaten, löjtnanter på kulturhusen och korpraler från Big Brother huset motsv.) som säkerligen funderar om de också ska utmana staten eller förbli dess ledare trogen. Risken är ju trots allt att man mister sin försörjning, likt vanliga människor som uttrycker “fel” åsikt på Facebook. Fortsättning följer.

Förövrigt är det kul att se att människor inom etablissemanget vågar utmana makten, tänk om fler gjorde det; då kanske man faktiskt skulle kunna diskutera landets olika problem utan att bli kallad för rasist av en person som Kjelle Bergqvist vars egna uttalanden varit allt ifrån klanderfria. Stå på dig Jonas!

0 0 rösta
Article Rating

Kommentera utan Facebook

0 Comments
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer
Thomas Tvivla'r
Thomas Tvivla'r
3 months ago

För mig och många andra ska politiker och staten inte ha de enorma miljarder de har att förfoga över genom skatter. Gäller även till “kulturen”. Läs “enorma”, det är inte fel med skatter till basverksamheter för att en stat ska fungera.
Public Service ha ha.. kan de börja med att banta.