En livstidsanställd som “levande konstverk” på en tågstation? Hur tänker Statens Konstråd?!?

Foto: Pixabay.com / Mannen på bilden har inget med konstverket att göra.

När man trodde att samhället inte kunde bli mer bisarrt, upptäcker man snart att vårt kulturmarxistiska eller post-modernistiska “spännande” samhälle har mer att “erbjuda”. Konst kan nämligen inte bli bättre än den svagaste länken, därför bör man inte vara förvånad när Statens konstråd lägger 6-7 miljoner på ett “konstverk” i form av en levande människa som ska gå runt och starta konversationer med folk som ska åka tåg. Vänstern har nämligen tagit över institution efter institution, där det vimlar av personer som exempelvis anser att Rembrandt var en vit död som man målade tavlor om en förtryckande patriarkal samtid. Precis som med allt annat är det en fördel om chefen inte vet något om det denne är satt ansvara för, och med den “kunskapsbanken” tycker man att en levande person som konstverk känns “spännande” eller “intressant”; trots att det för alla med två ögon och en fungerande hjärna är en tramsig människa som går runt och inte ett konstverk.

“Staten är alltid inblandad när det är något skit på gång” – Sven Sidney, filosof, skulptör och konstnär

Anställning på livstid

Att detta s.k. “konstverk” ska utses på livstid visar hur ignoranta och historielösa Statens konstråd är, ett konstverk får nämligen sitt värde eftersom människor efterfrågar det; inte bara för det funnits länge. Därför är Mona Lisa mer värdefull än första bästa altartavla målad från samma tid. Att därför ge någon livstids försörjning till en kostnad på 6-7 miljoner utan att veta om människor efterfrågar detta konstverk, det är bortsett från att hela projektet är fullständigt löjeväckande ett hån mot alla som betalar skatt.

Använd din yttrandefrihet och skratta åt dålig konst

När det kommer till konst som är så politisk att det inte längre är ett konstverk behöver alla som är motståndare våga håna den. Anledningen till att ingen har levande konstverk i form av en människa beror på att ingen privatperson eller företag skulle få för sig att betala för sådan idioti, det är endast möjligt med skattepengar där människor helt utan känsla för ekonomi fattar de “tunga” besluten. Där du som medborgare har 0 möjlighet att påverka, beslutet tas nämligen av tjänstemän som helt saknar demokratisk legitimitet. Personer som alltså kan härja fritt och i det offentliga rummet tvinga på dig kära läsare tavlor som du eller någon i din bekantskapskrets aldrig skulle hänga upp på väggen; blir du förbannad på vägen till jobbet har “konstnären” lyckats. Hur många har exempelvis urin-konst på hemmets vackra väggar?

Konstverk ska bygga på skicklighet, inte uttryck

Det som förenar exempelvis Rembrandt, Da Vinci, Raphael, Jussi Björling och Nancy Kerrigan är att alla varit oerhört skickliga på den konstutövning man ägnat sig åt; därför har de också gått till historien. Går man idag ner och tittar på konst som bärs av skattepengar är kvalitén i nio fall av tio väldigt dålig eftersom allt handlar om uttryck, inte kvalité. Ingen vettig människa skulle betala för innehållet, därför köps undermålig konst in för inte sällan stora pengar. En penis eller vulva på en husvägg blir “fantastisk”, även fast vilken 7-åring som helst hade kunnat rita detsamma; sannolikt mycket bättre med.

Kejsaren är naken! Alla har säkerligen kommit i kontakt med historien om kejsaren som blir pålurad osynliga kläder, där alla spelar med förutom ett litet barn som inte förstår de sociala konsekvenserna och därför pekar och skrattar. Precis den verkligheten lever vi i, är det inte äppelskrutt i Örebro a la 600 000 är det mens- eller urinbad i tunnelbanan; eller nu den evige tågresenären som hämtad från Galenskaparnas och Aftershaves “Stinsen brinner” där den tokige och energiske konstnären Sven Sidney (den salige Peter Rangmar) “lider fram” konstverk som ingen vill ha. Det är bara det att det är ingen fantastisk revy, verkligheten har kommit ikapp Claes Erikssons mästerverk. Därför behöver Statens kulturråd läggas ner i sin nuvarande form, man behöver få in människor som faktiskt förstår sig på konst och där kommunikationsavdelningen inte är lika stor som antalet sakkunniga. Våga därför kritisera eller skratta åt dålig konst, det gör nämligen världen bättre eftersom fler och fler då ser att de precis som pojken som skrattar åt den nakne kejsaren inte är ensamma… På samma sätt är det av så stor vikt som möjligt att konst i så hög grad som möjligt bär sig själv, det som ingen vill köpa ska inte staten utifrån politiskt korrekta värderingar betala dyra pengar för. Sådan konst bör inte hamna i offentliga rum.

Ett av de bästa klippen från Prager University
0 0 vote
Article Rating

Kommentera utan Facebook

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments