Nuförtiden lever vi i en tid där public service översvämmats med personer som driver egna politiska agendor, en sådan person är Erika Bjerström som gjort sig känd som en mycket radikal förespråkare mot Donald Trump och en av de största domedagsprofeterna kring s.k. “global warming”. Därför förvånar det ingen normalt kritiskt tänkande individ att Bjerström skulle såga Trump vad utfallet än blivit i Vietnam. Hade han skrivit under ett avtal hade det varit “otillräckligt” och ett “misslyckande”, när man nu istället skildes utan att nå en uppgörelse slog vår falske profet istället på stor trumma och kallade hela mötet ett “fiasko”. Men vad är egentligen sant?

Ingångsvärden Nordkorea

När Trump blev vald ägnade sig den Nordkoreanska regimen åt att genomföra kärnvapentester ovanför Japan, den sortens beteende säger sig självt är oerhört provokativt. Många som aldrig förstått sig på ledarskap tyckte därför Trump var helt ute och cyklade när han talade om “Rocketman” och vem som hade störst avtryckarknapp; man förstod helt enkelt inte vad Trump försökte åstadkomma eftersom tidningarna inte skrev balanserade analyser. Trumps Nordkoreapolitik handlade om att visa makt och stryka, och under dessa hot få dem till förhandlingsbordet; det kräver sin statsman. Man får inte de värsta diktatorerna i världen att röra på sig utan att tala klarspråk, det kan exempelvis ske genom att placera 3 hangarfartyg i närheten av någons huvudstad; det får även den stöddigaste spelaren att fundera över sina alternativ.

Lex Winston Churchill vs. Lord Hallifax

För att hitta en liknande situation får vi gå tillbaka till 30-talet och Andra världskriget, då Winston Churchill blev vald. Hitler beundrade Storbritannien och historikerna är överens att han innerst inne önskade fred med dem. Lord Halifax som hade blivit premiärminister om det inte fallit på Churchill var en fredens man, en person som lobbade för separatfred med Nazityskland. Churchill å andra sidan blev vald för att sätta ner foten, och visa styrka att det brittiska imperiet tänker inte underkasta sig fascismen; utan han kunde “erbjuda blod svett och tårar”. Sensmoralen i historien handlar om att det är bättre att man som ledare visar styrka, ledarskap handlar inte om att vika ner sig. På samma sätt kan man jämföra ministären Löfven i förhållande till Islamiska Staten, och ställa sig frågan huruvida den svenska regeringen lutar sig åt Churchill eller Lord Halifax idéer när det kommer till utländska hot?

Vad har man egentligen åstadkommit?

För det första har man inte genomfört några fler kärnvapentester, och man har upprättat en dialog som åtminstone utåt sätt känns civiliserad. Relationen mellan Nord- och Sydkorea verkar till synes vara den bästa på många år. Lyssnar man på Trumps tal har Nordkorea varit beredda att ta bort kärnvapen från en viss del av landet, samtidigt som man velat att USA ska lyfta sanktionerna mot landet. USA har sagt att de inte är villiga att gå med på det, sanktionerna har därför blivit kvar. Ingen uppgörelse är uppenbart bättre än en deal som är halvhjärtad, vilket är fallet med det avtal som Obama-administrationen slutit med Iran; ett avtal som uppenbart haft brister. Det är en mycket felaktig analys att som Bjerström tro att inget avtal bygger på dålig förberedelse, eller att det skulle vara ett fiasko; det kan tvärtom vara en framgång eller tom. en seger.

Propagandisten Bjerström har garanterat aldrig varit i någon form av förhandling, det är nämligen mycket vanligt att man går åt olika håll om man inte enats. För att göra riktigt bra affärer måste man kunna säga nej tack, endast en förlorare skriver under något man inte är helt nöjd med. Trump tänker därför helt rätt här, och Bjerström visar genom sin okunskap och “fantastiska” slutledningsförmåga att hon inte vet vad hon talar om. Det är exakt samma sak om man prutar på en vara, den som inte är beredd att lämna lokalen och säga att man inte ska ha varan och stega mot dörren; den kan inte göra en bra deal där säljaren kommer springande med ett lägre anbud. Trump är affärsman, en mycket skicklig sådan; därför har han också tackat nej. Nordkorea måste nämligen bryta sina sanktioner, det vet Trump och därför sitter han med trumf på hand; tyvärr har SVT:s inte kommit så långt i sin propagerande analys.

Mötet i Hanoi är taktik, precis som ett schackspel. Problemet är att när Bjerström eller den gode Wolfgang på Aftonbladet skriver analyser blir det snabbt ohederligt, för deras uppgift är att sänka Trump vad han än gör. Man använder därför retorik för att få läsaren att tycka Trump är dålig, det är syftet när man skriver vinklat. Nordkorea var uppenbart villiga att ta bort kärnvapnen från någon del av landet, medans USA inte tyckte det var att gå tillräckligt långt för att rucka på sanktionerna; det är en positionsförflyttning. Att tacka nej till Nordkoreas anbud och fortsätta sanktionerna, det är inte ett svaghetstecken; det är en styrkeposition. Att däremot skriva under ett avtal för att inte politiska motståndare helt utan skrupler ska såga det, det är ett mycket svagt ledarskap; världen hade varit en betydligt otrevligare plats om Lord Halifax fått sin vilja igenom och slutit fredsavtal med Hitler. Därför ska världen vara tacksamma till Donald Trump och utrikesminister Pompeo, att de sätter ner foten; det är ett sundhetstecken och knappast ett fiasko.

Erika Bjerström har ingenting att göra på en tidning som kallar sig oberoende. Sverige behöver en oberoende Public service.

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of