Venezuelanska folket firar på gatorna och Vänsterpartiet och F! gråter över Maduroregimen

Vi är nog väldigt många som kliar oss i huvudet hur fel både Vänsterpartiet och s.k. Feministiskt initiativ landat när båda uppenbart backar Maduroregimen. Deras utspel är lika bisarra och obegripliga som när Lars Ohly (V) berättade om att han grät när Berlinmuren föll, något han sedan försökte dementera när tiden kom ifatt även honom. Att feministiskt initiativ backar Maduroregimen är minst sagt helt galet då det finns nog ingen som tvingat in så många kvinnor i både prostitution och fattigdom som just Nicolas Maduro och företrädaren Hugo Chavez, den är dessutom laglig. Tittar man på vänsterpartiet handlar det som vanligt om att man backar kommuniststater, eftersom man i sin politiska kodning med offer och förtryckare ser Venezuela som offer och USA som förtryckare (imperialister). Att Maduroregimen förlorat valet och ändå stannat kvar är för detta parti egalt eftersom man i grund och botten har en mycket svag syn på demokrati, således har man inte förmågan att hålla två bollar i luften. Det är dessutom så att man befinner sig i det fjärde och förnekande stadiet av det socialistiska kretsloppet där man länge menat på att Venezuelas problematik inte beror på riktig socialism.

Folkrättsargumentet – den svenska officiella linjen

Ingen är nog förvånad att över att den svenska regeringen ställer sig bakom folkrätten, så har gjorts många gånger förr. Utrikesminister Malmer Stenegards linje är således inte förvånande när hon å ena sidan säger att Nicolas Maduros regim saknar legitimitet men å andra sidan att det är ett problem att USA bryter mot folkrätten. Vad man glömmer ur ekvationen är att Maduro aldrig hade lämnat makten ifrån sig frivilligt, och att den inhemska oppositionen inte kunde ta den trots att de vann valet då Maduro knutit upp militären bakom sig. Det betyder i klartext att hade inte USA skickat sin flotta hade regimen inte störtats, det var alltså nödvändigt med internationell inblandning för att starta om Venezuela. När folket firar på gatorna i Caracas och exilvenezuelaner över hela världen hyllar insatsen, tåls det att fråga huruvida väl folkrätten fungerar när den används som ett motargument att störta en fruktansvärd regim?

Vänsterpartiet – ett parti som alltid legat i otakt med historien

Backar vi bandet finns det nog inget svenskt parti som har haft så mycket kontakter med blodiga regimer som inte bara förtryckt sina länder utan även ägnat sig åt folkmord. Man har hyllat Sovjetunionen och det tog fram till 60-70 talet innan man började distansera sig, man stod alltså bakom Sovjet trots att upp mot 20 miljoner människor mördades. Sedan Sovjetunionens fall har antalet radikalt socialistiska länder minskat, vilket gjort att de som funnits kvar (exempelvis Maduro-regimen i Venezuela) har man haft romantiserad syn kring. Man har betraktat sig som antikolonialister där man således landat i Maduroregimen som en motkraft mot det ”imperialistiska USA”, en fullständigt bisarr och obalanserad syn; där man helt bortsett från förtryck och knarkproduktion eftersom man är socialistiskt programmerad.

Feministiskt initiativ – ett skämt från början till slut

F! är sprunget ur Vänsterpartiet och blev Gudrun Schymans projekt när hon blev avsatt som partiledare i Vänsterpartiet, där det som förenar idag är klasskamp med genus som främste slamavskiljare. Precis som Vänsterpartiet bortser man från allt som talar emot deras sak, därför blir det bisarrt när Maduroregimen tvingat många kvinnor till fattigdom och prostitution. Men likt Vänsterpartiet har man samma svartvita syn där man ser USA som imperialister (särskilt under Trump) och alla andra som i praktiken kolonier. Att folket firar och jublar i huvudstaden Caracas bortser man helt från, utan man är så låst i sitt hat och klasskamp att man inte längre klarar av att analysera vad som händer. Vilket är samma intersektionella tänk där samma figurer går ut och hyllar Palestina trots att de mördar judar och homosexuella. Israel är i deras värld också imperialisten och Palestina den förtryckte.

Tittar man på dessa scener gråter människor av lycka och tar sig ut på gatorna för att fira att Maduros regim fallit, svenska förvirrade extremistpartier som Vänstern kräver att man ska frige diktatorn och hans fru samtidigt som F! samlar till manifestation för diktatorns sak, vilket sannolikt är första gången partiet går till manifestation för en man vilket tåls att understrykas. Tittar man på SVT var det igår mycket dystert där korrespondenterna visserligen inte var officiellt kritiska till att regimen föll, men å andra sidan inte speciellt glada heller. Istället varnade man för framtiden där man målade upp märkliga scenarion, där man uppenbart hamnat i en redaktionell rävsax efter år av okritiska och varma artiklar kring regimen. Således blir det märkligt när venezuelaner över hela världen firar och den svenska regeringen börjar diskutera folkrätten, där man uppenbart måste förhålla sig kritisk eftersom det är Donald Trump som beordrat räden mot Maduro eftersom man inte klarar att politiskt åtminstone tala positivt i vad som skett. Därför blir det också en verklighetskonflikt när vänsterdebattörer beskriver det som att USA bombat civilbefolkningen i Caracas, medans man i verkligheten skjutit sönder deras luftvärn och försvar i syfte att ställa deras diktator inför rätta. Folket har dock inte fel, dessa hade inte gått ut på gatorna och tackat USA om de själva blivit bombade. Uppenbart klarar Venezuelas folk att hålla två bollar i luften, dvs. att en attack på deras diktator inte är en attack på folket; något som alltså är en bristvara i Sverige där vi som vanligt landar historiskt fel.