Varför tyst i media efter 33 skändade gravar i Solna? När tystnaden blir vänsterns signum.
Pressfrihetens köld är hård, tystnaden gnistra och glimma. Alla (journalister) sova trots livlig gård, djupt under midnattstimma.
Som vanligt när det kommer till känsliga nyheter i Sverige lägger man locket på, som vi skrev i en tidigare artikel valde public service att inte skriva ett ord kring den Socialdemokratiska riksdagsledamot som körde över på fel körbana och frontalkrockade med en buss och som nu misstänks för drog- eller rattfylla. I våras körde samma riksdagsledamot så pass vingligt att polisen stannade henne, varav man fann morfin, bensodiazepiner och oxycodone i hennes blod; där hela utredningen kort efter hemlighetsstämplades (därför hörde vi inget när det begav sig, en gång är så att säga ingen gång). Nu skulle man kunna tro att de 33 gravstenarna fått en liknande klassificering, men hade inte lokaltidningen Mitti Solna rapporterat om det; hade vi förmodligen aldrig hört talas om händelsen.
Hur Nazityskland hanterade sin utländska press
Alla har vi sett presskonferenser från Vita huset, ett blått rum där presschefen blir hårt behandlad och överröstad om det är en republikan och där mysfaktorn är hög om administrationen leds av en demokrat. Tillskillnad från att det fortfarande råder lite pressfrihet i USA (vill du få sparken kvickt så ifrågasätt klimatalarmismen), så kan du skriva nyheter som du vill. I Nazityskland samlades den utländska pressen på samma sätt, men där fick man höra vilka nyheter som skulle skrivas; rapporterade man något annat fick man kvickt lämna landet. En av de mest framgångsrika amerikanska journalisterna (USA gick in i kriget i slutet av 1941 och var alltså neutrala i 2 år) var William S. Shirer som rapporterade på plats från både annekteringen av Österrike och Frankrikes nederlag dvs. stilleståndsavtalet i Compiègne; innan han själv var tvungen att fly då han riskerade dödstraff efter sannolikt åtal om spioneri.
Den svenska staten hanterar mer och mer media och demokrati som nazisterna
När vi nu ser att den svenska staten aktivt ägnar sig åt att begränsa oppositionens möjligheter att uttala sig genom att sätta press på big tech-företagen att censurera, tåls det att fråga hur mycket som skiljer Dr. Göbbels propagandaministerium innan kriget och de krafter som idag tystar känsliga nyheter? Även om vi inte riskerar livhanken kan man i Sverige idag låsas in om man skriver fel saker, vad som är fel är dessutom upptill domstolens godtyckliga värdegrund; en minst sagt obehaglig utveckling eftersom nyheter så väl som diskussioner kan vara viktiga även om dom är känsliga. I det läget är det bättre att ha press- och yttrandefrihet och då ta replik dvs. skriva ett svar, än att någon som råkar reta upp en progressiv åsiktspolis blir dragen inför rätta med kanske fängelse som följd. En pastor som kallar någon som är gay för cancersvulst (se fallet Åke Green) hör knappast hemma i ett fängelse, huruvida han får vara kvar i predikstolen är väl upp till församlingens medlemmar; behöver det vara svårare än så?
Hur massmedia borde agera
Kallar man sig för tidning eller journalist ska man skildra samhället, inte censurera eller ducka kring allvarlig samhällsinformation. Oavsett om det är invandrare eller infödda som vält gravstenarna, är det inte rätt att locket läggs på eftersom man tror att invandrare kan stigmatiseras (ingen journalist skulle bry sig om det var svenskar); utan man får i så fall skriva vad som skett och lägga till att polisen saknar misstänkt. Att istället låta sig inspireras av Dr. Göbbels och endast visa upp en förfinad sida, eller där statstelevisionen lyfter fram Sandros “glädjekalkylatorn” Scocco som ekonomisk migrationsexpert i program efter program, där denne idag kliver in i Vänsterpartiet; är inte värdigt hur statsfinansierad media ska arbeta. I en demokrati finns det nämligen två eller fler sidor på en tärning.
Får människor adekvat information kan de också i val tycka till, tycker man att 33 gravstenar inte är ett problem utan att sånt tjäbbel “alltid” har hänt är sannolikt Miljöpartiet, Stefan Löfven eller “kamrat Glädjekalkyl” rätt filur att hålla i handen in till valurnan. Tycker man istället att det är fel att skända eller vandalisera gravar och vill se mer än 2 (i bästa fall) år för brott mot griftefriden, röstar man sannolikt på ett värdekonservativt parti som Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna; tycker man att det är ett sätt att uttrycka sin liberala yttrandefrihet är kanske Centerpartiet, “Liberalerna” (vars ungdomsförbund t.o.m. lobbar för nekrofili – sex med döda) alt. åtminstone halva Moderaterna rätt parti?
Problemet är att när media eller vänsterpolitiker bestämmer vad vi ska få reda på och inte, blir exempelvis Sverigedemokraternas retorik om “splittring” något de bemöter som lögner. I tidningen “Arbetet” (som borde heta Sovjet) kunde vi i dagarna läsa kamrat Peter Franke beskriva alternativmedias retorik kring mainstreammedia som lügenpresse (lögnpressen), eftersom vi kritiserar eller avfärdar en hel del av deras artiklar; men när tystnaden är total om 33 gravskändningar i moderat-styrda Solna missar han att även tystnaden är ett statement. Synsättet rimmar nämligen väldigt väl med just Dr. Göbbels sett att bedriva opinionsbildning – censur istället för pressfrihet.
Pressfrihetens köld är hård, tystnaden gnistra och glimma. Alla (journalister) sova trots livlig gård, djupt under midnattstimma. Som vanligt när det kommer till känsliga nyheter i Sverige lägger man locket på, som vi skrev i en tidigare artikel valde public service att inte skriva ett ord kring den Socialdemokratiska riksdagsledamot som körde över på fel…
relaxing music
stress relief