Sänk ersättningarna istället för att införa vinsttak
I Sverige har vi under de senaste åren fått en märklig debatt om vinstbegränsningar i välfärden, och det är uppenbart att de som är högljudda om en begränsning inte är insatta i hur en bokföring fungerar. Sverige har alltså fått en fråga där människor är för eller emot utan att egentligen förstå att deras åsikt är att beskriva som fullständigt tandlös mot vinstjakten. Dessutom har vi fått en fullständigt bisarr situation där de entreprenörer som gått in och jobbat i samhällsnyttan utmålats som girigbukar. Det faktum att de inte skapat efterfrågan, än mindre satt upphandlingspriset tycks ingen resonera kring. Kan man verkligen kritisera någon som vinner en upphandling, håller god kvalité och samtidigt gör vinst?
Lex Bert Karlsson
Bert Karlsson har sedan länge varit engagerad i flyktingboenden, dvs. hans företag har tagit hand om det utbud (dvs. individer) som varit i behov av sociala tjänster. Hade inte Karlsson startat alla sina boenden kan man fråga sig vad kommunerna inkvarterat de 1000-tals människor som fått tak över huvudet under hans regi? Det är inte Bert Karlsson som fått flyktingar att resa till Sverige, ändå tillhör han dem som fått mest kritik. I Bert Karlssons fall har han dessutom bidragit till att sänka kostnaderna för en hel industri, och således sparat landet ansenliga skattepengar; trots allt tycks föraktet från proffstyckare vara intakt. Uppenbart tycker dessa att han borde arbetat med verksamheten ideellt, vilket är mycket märkligt då migrationsverkets egna boenden tog slut för en massa år sedan (dvs. innan 2015); utan att någon dragit i handbromsen. Dessutom har Karlsson tagit risk och hyrt fastigheter på olika löptider, det säger sig självt att det är få som är villiga att hyra ut med tre månaders uppsägningstid. Rimligen borde Karlsson få medalj, då han även om hans bolag tjänat pengar, sparat samhället mycket skattepengar; samtidigt som han uträttat “nytta” på ett “problem” andra skapat.
Lex IKEA
För några år sedan avslöjade Uppdrag Granskning hur IKEA gjorde för att undvika skatt (dvs. i klartext vinst) i Sverige. IKEA hade utvecklat ett system där man betalade royalty på alla sina varor (för varumärket IKEA) som man placerat i ett nederländskt företag (Inter Ikea Systems B.V.). Således kunde 3 % av intäkterna lämna Sverige på alla produkter eftersom de immateriella rättigheterna inte tillhörde det lokala varuhuset. Upplägget är fullständigt lagligt, och sedermera betalar man skatt i ett land med lägre skattesatser. Om vi leker med tanken att IKEA istället varit ett företag som arbetade med skattepengar som primär intäkt måste vi fråga oss hur effektivt ett vinsttak varit? Kan man verkligen dra slutsatsen av att IKEA som företag ökat sina skatter, eller är det troligt att man låtit ex. 3 % royaltykostnader bli 5 % för exempelvis inhyrda sjukhussängar eller skolböcker? Det är således högst logiskt att ett vinsttak inte inbringat en enda skattekrona mer eftersom företagen bara flyttat kapitalet utomlands på “smarta” upplägg.
Investeringar – Det är lagligt att göra dåliga affärer
Dessutom är det uppenbart att man inte förstått att det faktiskt inte är olagligt att göra dåliga affärer. Ett sjukvårdsföretag kan exempelvis investera i roliga inventarier, fastigheter, eller andra tillgångar för att sänka sina vinster. Skulle exempelvis Reepalu konstatera att 7% är en rimlig gräns, kan företagen helt enkelt handla / investera upp det eventuella överskottet på vinst och i räkenskaperna landa på 6,5%. Man kan dessutom finjustera sitt resultat med avskrivningar, och periodiseringsfonder (vanliga lagliga bokföringsregler).
Vill man verkligen sänka bolagens vinst bör man sänka intäkterna, man kan även reglera personaltätheten. Exempelvis kan man villkora hur stor den normala skolpengen ska vara ex. finansiera x antal lärare och y bibliotekarier per antal elever; har man lägre täthet sänks utbetalningarna med 20 % (liknande upplägg borde kunna göras med vårdpersonal på vårdintagna). Förutom rent kvantitativa krav bör man även kvalitetssäkra på liknande sett så att betygen, vården eller annan verksamhet håller hög kvalité. Vi behöver dessutom lagar som gör det straffbart personligen att tappa sin finansiering eller kredit och att sjuka människor eller skolbarn hamnar på en gata från en dag till en annan (Lex John Bauer). Rimligen bör man utforma systemet att ex. det Egna Kapitalet inte får underskrida ett visst relativt belopp beroende verksamhetens storlek, kan Kammarkollegiet utfärda resegarantier borde inte vård- eller skolgarantier ligga för långt bort (dvs. att man måste betala in ett visst belopp / “pant” som varierar beroende på verksamhetens storlek om man skulle få problem). Följer man sedan reglerna och levererar hög kvalité, bör vi fråga oss om det verkligen är moraliskt tvivelaktigt att göra vinst? Kan man verkligen kritisera en entreprenör som tar risker och gör lite vinst “per enhet” men har många “enheter” (economies of scale / stordriftsfördelar)? Är verkligen fult om man kan göra hygglig vinst om man kan driva verksamheter bättre och billigare än det offentliga? Den typen av företag borde ju vara positivt även i vänsterns Sverige eftersom kostnaderna sjunker?
…eller så kan man antingen vara för eller emot Socialdemokraterna och Vänsterpartiets förslag om vinsttak som varken kommer effektivisera dåliga verksamheter, öka skatteintäkterna eller ens påverka det “problem” man propagerar mot.
I Sverige har vi under de senaste åren fått en märklig debatt om vinstbegränsningar i välfärden, och det är uppenbart att de som är högljudda om en begränsning inte är insatta i hur en bokföring fungerar. Sverige har alltså fått en fråga där människor är för eller emot utan att egentligen förstå att deras åsikt…
harp background