Kan en politiker likt en bankchef ljuga hur mycket som helst, utan att riskera straff?
Det som skett på Swedbank är knappast förvånande för någon som arbetat i ett företag där det förekommer försäljning, man gräver sällan i inkomstbringande affärer eftersom man vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Det faktum att det värsta som kunnat hända den sparkade VD:n Bonnesen, efter att till synes tvättat pengar var ca 20 miljoner i avgångsvederlag; gjorde uppenbart att den personliga risken inte var så stor. Ungefär så ser det ut i politiken också, våra ledande politiker kan på fullt allvar påstå att varje migrant från tredje världen är en inkomstbringande individ; även om man sågas av ekonomer. För socialdemokratiska väljare är det inga problem, dessa vet att likt invånarna i Nordkorea att deras företrädare vill det bästa för folket; därför hittar dessa människor märkliga förklaringar för att få teserna att stämma.
Vad säger det att Bonnesen avslöjas av SVT och inte Finansinspektionen?
Våra kontrollmyndigheters revision är inte värda pappret bläcket är skrivet på, det kan man konstatera när SVT och inte Finansinspektionen briserar nyheten att Swedbank tvättat pengar åt diverse personer med rysk anknytning. Till skillnad från Donald Trump har Swedbank i hög grad haft kopplingar till Putin-vänliga krafter, även om Trump råkade anställa Paul Manafort som 2010 (6 år innan anställningen) hjälpte Ukrainas ryssvänliga president Janukovytj att bli omvald; vilket gjorde att hans skattefusk till skillnad från Swedbanks pengatvätt gav honom 42 månader i fängelse. Till Trumps försvar har bör man tillägga att Manafort hjälpt både republikanerna Bush 41 och 43 till makten på motsvarande vis. Sverige måste kunna ha myndigheter som kontrollerar vad bankerna ägnar sig åt, det är ett kapitalt misslyckande att grävande journalister istället för myndigheter mot korruption briserar en sån här bomb.
Lex En politiker som inte talar sanning
För många väljare spelar det ingen roll hur grova lögner man som finansminister kommer med, man kan påstå praktiskt taget vad som helst inför ett val och sedan göra tvärtom. Man vet också att de flesta väljare kommer stanna kvar, en gång socialdemokrat – alltid socialdemokrat. Bara för att man lovar att inte höja bensinskatten och sedan höja den varje år, gör inte att socialdemokratiska väljare kommer börja rösta borgerligt; de kommer fortsätta vara socialdemokrater. Förtroendet skadas därför inte även om man sprider osanningar, eftersom en bidragsberoende person är helt utlämnad åt dessa individer. Problemet handlar snarare om att kulturen är så utbredd att allt från gräsroten på gatan till statsministern kan säga vad som helst, utan belägg; och ingen kommer omplacera vederbörande om det inte är allt för flagrant övertramp. Löfven kan kalla Moderater, Kristdemokrater eller Sverigedemokrater för nazister, det spelar ingen roll att nazismen var/är en socialistisk rörelse och har mer gemensamt med Löfven än med dessa rörelser; han kommer undan med det.
Avsaknad av kontrollmekanismer skapar moral hazard
Moral hazard innebär att man tar mer risker för att man är mer försäkrad, vilket är sant både när det kommer till politikern (väljarna är kvar) och bankdirektören (fallskärmen är stor). Anledningen att en politiker och en bankdirektör kan härja obehindrat handlar om att det saknas ledarskap i statsapparaten som säger stopp och ger bakläxa. Det måste kosta år i fängelse och en lag som säger att eventuella fallskärmar och avgångsvederlag tillfaller brottsofferfonden för att dessa ska tänka två gånger. På samma sätt måste man kunna prickas om man som politiker nyttjar människors okunskap för att dra lögner om politiska motståndare; eller eldar upp pengar på politiska projekt som inte ger avkastning. Myndigheterna måste orka ställa både kritiska frågor och gräva i vad som är kriminellt beteende, eftersom människor annars ökar sitt riskbeteende när konsekvenserna uteblir i skarp mening.
En idé är att belöna myndighetsmedarbetare som lyckas sätta dit penningtvätteri eller annat kriminellt omoraliskt beteende med ett trevligt lönekuvert, eftersom det är fallet med journalister som gräver och fäller högvilt. Om riksdagsadministrationen ser att någon fuskar med sina reseräkningar, måste det innebära en vinst för den medarbetare som ställer kritiska frågor. Jakten på erkännande är sannolikt en mycket viktig drivkraft för journalister, därför har de intagit den granskande funktionen staten abdikerat från. Där vinner man stora journalistpriset, lönen stiger och andra tidningar vill anställa vederbörande.
Inom riksrevisionen eller finansinspektionen blir det snarare “jobbigt” eftersom någon måste hålla presskonferens, och det blir en massa merjobb som ingen riktigt vill ha samtidigt som afterworken uteblir; och därför har Sverige blivit mer korrupt. Måste det till en lägenhetsskandal innan man kan entlediga en riksdagsledamot, eller är det mer rimligt att oberoende sakkunniga utsedda av statschefen (kungahuset) eller högsta domstolen som står utanför politiken granskar vad som faktiskt sägs? Varför får inte nationalekonomer istället retoriker granska politikernas vallöften i public service? Hur väl levererar ett konstitutionsutskott när Maud Olofsson inte ens dyker upp? Hur väl fungerar riksdagens revision när Richard Aschberg och “Maktens kvitton” kan fälla flera riksdagsledamöter på någon vecka? Informationen finns där, men ingen tycks vilja leta efter den; kan det ha med uteblivna vinster för jägarna och avsaknad av straff (de blir belönade idag) för de korrupta?
Det som skett på Swedbank är knappast förvånande för någon som arbetat i ett företag där det förekommer försäljning, man gräver sällan i inkomstbringande affärer eftersom man vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Det faktum att det värsta som kunnat hända den sparkade VD:n Bonnesen, efter att till synes tvättat pengar var ca 20…
relax everyday
beautiful relaxing piano