Under 2012 gjorde SVT en dokumentär under namnet “Smittad” som handlade om när Aids kom till Sverige, en mycket sevärd dokumentär som avhandlar hur man tänkte då och hur samhället reagerade. I dokumentären belyser man också den tidiga priderörelsen i Sverige, och den sinnesstämning som fanns bland de som deltog. Journalisten Örn Lindstrand var en av de som tidigt gick i tåget, och i dokumentären beskriver han den stolthet han kände för att kunna visa sin identitet; för tittarna är det tydligt att det är en styrkeposition som visas upp. Hur mycket pride finns det i dagens regnbågsrörelse, där det numera handlar om att vara ett offer? Dagens priderörelse är en victim-rörelse, dvs. människor ska demonstrera sin offerposition; vilket är en direkt motsats till den beskrivning Lindstrand ger där mod och styrka att stå för vem man är var i fokus i manifestationen.

Att vara och bli som sin diagnos

Dåtidens homosexuella var inga H i ett utökande alfabet av grupper genusmarxister utmålar som offer, hela poängen med pride-rörelsen handlade om att vara ett M för människa. Även om de amerikanska republikanerna gick i krig för att avskaffa slaveriet från de hemska demokraterna som ville ha det kvar, var det 60-talets demokrater som insåg att det här var en väljargrupp man kunde vinna röster på för att säkra sin majoritet; och därför i hög grad började använda ett språk kring att färgade skulle kunna sig som offer. Kennedys efterträdare president Lyndon Johnson ska ha sagt “I’ll have those n*****s voting democratic for 200 years”, vilket säger en del om syftet med reformen. På samma sätt ser det ut idag, desto fler olika diagnoser och bokstäver man kan ge till människor man kallar förtryckta minoriteter; desto fler människor kan man få att rösta vänster.

Martin Luther King Jr. en konservativ ledstjärna

MLK är en mycket intressant människa i dessa sammanhang, eftersom väldigt många inom vänstern refererar till honom som en människorättskämpe; men väldigt få tycks ha läst vad han faktiskt sa. Orsaken handlar om att människor som är vänster betraktar MLK som ännu en färgad individ, förtryckt av de vita och någon som var ett offer. För ny/genus/kultur-marxister är nämligen människor en representant för sitt kön, hudfärg eller etnicitet; de är inte en representant för sina åsikter (vilket är fallet med konservativa). Således kan man snabbt dra slutsatsen att de värsta rasisterna finns inom vänstern, och att de vänsterindivider som Mona Sahlin och andra som lyft fram MLK i sina tal antingen är för korkade för att förstå vad hans budskap var; alternativt inte är intresserade. MLK tanke i hans tal handlar inte om svart offerstatus, det handlar inte heller om vita förtryckare; hans dröm handlade om att hans barn skulle bli bedömda efter sina uppfattningar, karaktär och som människor bland andra människor. Det sista han stod för var att vara en minoritet. Martin Luther King var inget B för black i ett långt alfabet av minoriteter, han var likt den tidiga pride-deltagaren Lindstrand ett M för människa.

Har dessa kändisar förstått Martin Luther Kings budskap?

Offerstatus utgör hela väljarkåren i Feministisk initiativ

Att vara sig själv och inte sin diagnos

Dagens problem är att människor är så fokuserade att hitta vilken diagnos eller bokstav kring läggning, att man tror att tryggheten handlar om att finna sig själv under de premisserna. Det är precis tvärtom, att en läkare säger “ja du har ADHD” och vännerna konstaterar att man är queer och kan känna sig som ett Q är falska tryggheter; för det säger ingenting vem man är. Vissa har mer energi än andra, (med dubbla jobb, 4 styrelseuppdrag, 2-3x körverksamhet, soloverksamhet, samt dykning och salsa på fritiden vet jag vad jag talar om) men varför måste det betyda att det är något som är fel; att vi som tycker det är kul att göra många saker ur samhället syn är sjuka? Är vi sjuka? Jag är frisk, annars hade jag inte kunnat ha det tempo jag har? Vad är vinsten med att jag och de som identifierar sig med att ha många bollar i luften går till en läkare, där denne konstaterar att vi har en diagnos; en sjukdom? Har vi inte mer självrespekt än så, än att kapitulera definitionen av oss själva till en människa i vit rock? Vad är vinsten med att bli ett med sin diagnos, istället för att leva och vara sig själv och göra det man trivs med? Tycker man det är kul att lära sig telefonkatalogen eller alla ord på B utantill, vad är det som säger att det är fel på dessa människor bara för att de avviker från de som lever livet framför tvn? Om man nu gillar samma kön, motsatts köns kläder, bada naken på sommaren, onanera med sötstark senap eller förnekar att man ens har ett kön; om det får personen att må bra och inte skadar någon annan… who gives a shit? Konservatism handlar om individens frihet, en fri människa kan aldrig vara ett offer. Välkommen till högern alla kränkta människor där ute!

Stolthet det ska var och en känna kring den man är, det man åstadkommit och vart man ska. Att vänstern idag försöker få människor med olika diagnoser att vara offer för att vinna deras röster om dom är queer (vad nu ordet ens betyder?) eller har ADHD, är mycket obehagligt; för man låser människor i offermentalitet för att vinna deras röster. Det borde få varenda fritt tänkande molekyl att må oerhört illa när dessa människor börjar prata om “människovärde”, för vad säger egenligen deras egen syn? Om målet nu är att bli M för människa, hur kan man då acceptera att vänstermänniskor betraktar andra som S för svart, eller H för homo; vart finns stoltheten i det? Målet måste väl vara att om någon lever i det andra könet att personen gör det för att vara lycklig och sig själv, inte att man är ett T för Trans i vänsterns demoniska konstruerade alfabet i en ständigt ökande grupp utnämna “minoriteter” för att vinna väljare? Är man mindre majoritetssvensk om man som kvinna klär sig som man eller vice versa, eftersom de minoriteter som finns är de av riksdagens erkända minoriteter (judar, samer, tornedalingar, finnar och romer)? Är man mindre svensk om man klär sig som motsatt kön, eller älskar någon av samma kön? Pride bör betyda stolthet, inte offer; då är man ingen priderörelse.

Hur är det möjligt att dessa människor tillåter sig minimeras att bli en förtryckt bokstav i detta alfabet, och samtidigt gå i ett s.k. pride-tåg? Vart finns stoltheten i det?

Dessutom kan man fråga sig vad samma politiker har i tågen att göra, och vilken stolthet de anspelar på?

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of