Glöden hann inte svalna innan kulturmarxisterna skulle modernisera Notre Dame…
Vi ser dem i de flesta av våra städer och etablissemang, människor som påstår sig älska arkitektur eller konst men kan inte skilja perfektion från dagiskvalité. När konst idag handlar om s.k. “uttryck” istället för hög kvalité, där alla kan måla en tavla eller sjunga en sång; där en duktig baryton porträtteras som största svenska levande tenor; är det inte konstigt att nonsens hyllas och kvalité blir sågat. Därför är det inte heller förvånande att det fortfarande glödde i katedralen när Expressens Malin Siwe (16/4-2019) skred till verket att vilja modernisera Notre Dame. För dessa människor är ingenting heligt, man är nämligen i mycket hög grad indoktrinerad att “kulturen är föränderlig”; som att det alltid vore det bästa?!?
Lex “konstnären” Adolf Hitler
De allra flesta människor vet att Hitler var en hänsynslös människa som skapade ett enormt lidande för en hel planet, men den grymma diktatorn hade även en softspot och det var att han var konstnär… eller ville vara. Som ung försökte han ta sig in på konstakademin i Wien, men misslyckades för att kvalitén helt enkelt var för låg; med facit i hand hade kanske miljoner människors död kunnat undvikas om man tummat lite på kvalitén just den dagen han var där. Det intressanta i det här sammanhanget är egentligen inte Hitler öht., eller hans blodiga historia. Istället är det intressant för att hans “lågkvalitativa” konst lever kvar, och ger oss ett intryck vad som inte accepterades i Wien för 100 år sedan av de som uppenbart hade höga krav på perfektion. I dagens mått hade förmodligen Hitler varit en mer uppskattad konstnär än Kakan Hermansson är med sina “feministiska krukor”, vilket säger en del om vilken nivå kulturmarxistiska uttryck placerat oss på med kön på väggar och tak; eller människor som badar i sitt urin eller mensblod i tunnelbanan. Hade Hitler dessutom varit homosexuell eller kunnat föra fram någon annan av vänstern definierad minoritetsstatus, hade utsikten att få ställa ut i de fina rummen varit stor. (För den som är intresserad finns här en länk till Wikimedia Commons om Hitlers tavlor)
Är kulturen föränderlig då?
Det enklaste svaret är nej, vilket är tydligt om man får en ny chef på en arbetsplats som ändrar arbetssättet för en hel organisation; det är sällan uppskattat. En duktig chef förstår därför att han måste förankra förändringar i en organisation för att människor ska köpa förändringen och se den som något positivt. Mycket få människor tycker därför det är positivt att helt kasta sig ut i det okända, utan man är mer bekväm med den rutin man har. Det här skiljer sig inte om det handlar om ett företag som inför en stämpelklocka eller ett julbord där sillen blir vegansk, ser inte personalen eller den hungriga middagsgästen fördelarna kommer personen att bli negativ. I kulturmarxistiska tankesätt har man därför infört positiva ord som att förändring är “innovation” eller “spännande”, Fredrik Reinfeldt som var indoktrinerad i dessa läror svängde sig ofta med dessa ord; på så sätt blir det jobbigt att påtala att den negativa förändring ingen vill ha existerar när man utmålar dessa som krafter som något som en motsats till “godhet”. Därför ska man fråga sig, vill fransmännen och världen förändra Notre Dame (till en feministisk högborg fylld av kön, “konst”, “uttryck”, “menscertifiering” eller ännu mer betong, glas och stål precis som i det “härliga” gamla DDR)? Hörde vi dessa röster för en vecka sedan innan det brann?
Kulturmarxister som Malin Siwe på Expressen har tappat kontakten till vanligt folk
Orsaken till att Siwe m.fl. idéer fått sådan spridning är att etablissemanget i hög grad indoktrinerats av dessa läror, och att de dessutom utestängt oliktänkande och isolerat sig själva; eller rent av hängt ut kritiker i pressen under hemska beteckningar (ex. intolerant). Malin Siwe tror därför att hon gör något bra genom att gå ut och vilja modernisera (dvs. kulturmarxisifiera) Notre Dame. Hon förstår inte att människor kanske en gång i sitt liv rest till Notre Dame och tagit Paris som en detour. Hon begriper inte att människor vallfärdat dit i snart 1000 år för att det just är både en helig plats och att traditionen inbjuder till mystik. Istället agerar hon som pöbeln gjorde under Franska revolutionen när dessa med höggafflar tog makten, dvs. föraktar människors tradition och katedralen till och med avkristnades. Till en början kunde Danton och Robespierre förankra sina idéer hos folket, men till slut fick deras skräckvälde också ett slut eftersom människor inte ville ha den förändring de pådyvlat dem; människors längtan tillbaka till traditionen resulterade i två besök hos Madame de Guillotine.
För att undvika mer skada av Siwes idéer är det enklaste att återuppliva det som förstörts och göra vad som var vackert ännu mer vackert, dvs. återskapa traditionen mer välpolerad. Världen efterfrågar inte mer “spännande” och “utmanande” uttryck av arkitekter vars nivå brädas av dagisbarn som lärt sig rita tinnar och torn. I Dresden har man byggt upp den sönderbombade Frauenkirche till den magiska kyrka det en gång var. Ett otroligt hantverk, där man hittat vart de gamla (mörka) stenarna suttit och byggt in dem; en homage till både historien, människan, konsten och vetenskapen. Människor reser därför dit bara för att gå in och titta, Dresden är en otroligt vacker stad trots att den är nybyggd. Det är så det ska vara. Kanske ska vi se Siwes tragiska krönika i stil med någon vars föräldrar hamnat på sjukhus och man genast gör anspråk på både arv och riva ner det dessa älskat bara för att man kan. Det är helt otroligt att man inte kan låta Notre Dames glöd svalna innan man skriver ihop sådan dynga. Skäms!
Vi ser dem i de flesta av våra städer och etablissemang, människor som påstår sig älska arkitektur eller konst men kan inte skilja perfektion från dagiskvalité. När konst idag handlar om s.k. “uttryck” istället för hög kvalité, där alla kan måla en tavla eller sjunga en sång; där en duktig baryton porträtteras som största svenska…