Sociala medier, smartphones och psykiska sjukdomar
Förr i tiden kunde man se fenomenet med att många unga som läste diverse tonårstidningar kände att de inte höll måttet och upplevde stress. Idag har det blivit ett heltidsjobb att vara uppkopplad i sociala medier och berätta vad man gör i sina annars miserabla liv. Handen på hjärtat, hur många publicerade matbilder ser egentligen aptitliga ut istället för att föra tankarna till exkrement? Hur stressande är det inte att ständigt vara tillgänglig och ständigt behöva göra sociala uppdateringar om vad man äter, eller gör för att således göra sig intressant? Vilken påverkan har egentligen 10 olika mobilappar som ger dagliga push-notiser om saker man egentligen hade kunnat vara ovetandes om? Kan stress och utbrändhet katalyseras av “information overload” från sociala medier?
Hjärnans minne – vår internetuppkoppling
Tittar man på unga är det tydligt att många är ganska obildade, och ganska ovetande om ämnen utanför Wahlgrens universum, Fröken Läckerbergs olika äktenskap, eller en och annan avdankad schlagerstjärnas viktras. Alla människor är olika och skillnaden på hur mycket information vi kan ta till oss handlar hur stor bandbredd respektive hjärna har; vissa kan spara 20 GB per dag medans andra kan spara låt säga 100 GB. Samtidigt skiljer också koncentrationsförmågan, vissa behöver läsa en sida en gång andra behöver göra det 3 gånger för att ladda ner informationen analogt. Således kan vissa tanka in information med en högre nedladdningshastighet än andra. En person som har låg lagringsmöjlighet och låg nedladdningshastighet kan således konsumera sitt minnesutrymme helt i sociala medier och respektive skvallertidningar, utrymmet är alltså slut när det kommer till nyhetsrapportering om vad som hänt i världen. Således kan man också hitta svar på varför TV och sociala medier är fördummande för en del individer eftersom det är den verklighet dessa fullständigt förhåller sig till. Det betyder inte att man egentligen är oallmänbildad, istället besitter man “kunskap” i vem som åkte ut i TV-programmet Ladugården i respektive avsnitt.
Att vända drömmen till verklighet
Väljer man således att fästa blickarna på program som Jag-handlade-för-mer-pengar-än-jag-äger, har en hel del fall exponerat sina miserabla liv i sociala medier för att upprätta en fasad som hade gjort den framlidne Potemkin röd av avund i sin kista. Många människor är alltså villiga att skuldsätta sig för att få några likes i sociala medier, eller för att ens barn inte ska bli utstötta i skolan för de inte har den senaste mobiltelefonen? Hur sunt är egentligen det? Desto dyrare smartphone desto mer skuldsatta individer stämmer ganska väl in på vårt lands befolkning. Många föräldrar missar dock att barn och ungas efterfrågan på dyra telefoner är en mycket god möjlighet att lära dem pengars rätta värde, vill man ha den dyraste iPhonen som kostar lika mycket som en moped borde en ansvarig förälder uppmuntra sommar- och extrajobb för att pränta stolthet i att en dag kunna inhandla det mål dvs. den dyrgrip dessa suktat efter. Det är direkt oansvarigt att låta barn köpa något på avbetalning, eller köpa dyra konsumtionsvaror eftersom man gör barnet en otjänst genom att undergräva kunskapen om pengars värde. Cash is king, gå i borgen – gå i sorgen är bra ordspråk i sammanhanget.
Stressens långsiktiga effekter
Vad gör egentligen skulder, stress och ständig tillgänglighet med en individs inre? Hur påverkar en stressad förälder sina barn? Är det troligt att en blinkande mobil långsamt äter på stressfaktorn då man ständigt måste kolla om någon skrivit? Hur många gemensamma middagar äter idag en familj utan att någon fingrar på sin mobil? Hur många barn finner det stressande att sitta kvar till bords med resten av familjen om inte mobilen är med? Funderar man på det inser man ganska snabbt att mobilen och sociala medier bara skapat ett abstinensbeteende, det blir således stressande att vara ifrån mobilen. Jimmie Åkesson berättade exempelvis att det första vederbörande gjorde vid sin sjukskrivning var att avinstallera twitterappen, och drar man det hela till sin spets kan man fråga hur mycket nytta vi egentligen har av befinna oss i dessa miljöer?
Kanske borde fler läkare avråda sina stressade patienter att stänga av push-notiser, och försöka lämna eller kraftigt minska sin närvaro i sociala medier då det kanske är en del av många människors problematik? När sjukskrivna således skär ner på allt annat “som stressar”, är det kanske inte en helt otrolig teori att stressboven sociala medier t.o.m. ökar sin närvaro i människor liv när människor sjukskrivs och får ännu mindre saker att göra? Även om Facebook är sättet vi kommunicerar på idag, kan man verkligen dra slutsatsen av att det inte påverkar oss negativt? Många människor är ju inte bara på Facebook, man är även på Snapshat, Instagram, Tindr, Twitter och även Youtube; syns man inte så tycks det vara mångas uppfattning att man inte finns. Kanske borde vi alla föröka minska ner vår tid i sociala medier för att istället prioritera vänner och familj; kanske skulle vi då öka vår rikedom och samtidigt få en mindre stressad tillvaro. Vad har vi egentligen att förlora på att pröva?
Förr i tiden kunde man se fenomenet med att många unga som läste diverse tonårstidningar kände att de inte höll måttet och upplevde stress. Idag har det blivit ett heltidsjobb att vara uppkopplad i sociala medier och berätta vad man gör i sina annars miserabla liv. Handen på hjärtat, hur många publicerade matbilder ser egentligen…
23 kommentarer