Dela gärna våra artiklar

Våldtäkt har en straffskala på mellan två till sex år, grov våldtäkt kan ge upp till tio års fängelse. Denna lagstiftning kan ge intrycket att den moraliska stormakten Sverige tar sexualbrott på högsta möjliga allvar. Det blir därför förvånande att läsa i en statlig utredning att ”De genomsnittliga strafftiderna för fullbordad våldtäkt (exkl. våldtäkt mot barn) har varierat mellan 22,0 och 28,3 månader, medan försöksbrotten under hela perioden lett till genomsnittligt kortare strafftider på mellan 11,5 och 16,2 månaders fängelse olika år” ( Sida 34 (2015) Westfelt, Lisa 
”Utdömda strafftider – en jämförelse av fullbordade brott och försöksbrott” utgiven av Brå). Varför delas straffet så påfallande ofta ut i botten av straffskalan? För ett sådant förargligt och allvarligt brott?

Är det skäligt att anta att merparten av våldtäkter skulle utföras med så pass kraftigt förmildrande omständigheter att minimistraff måste delas ut? Frågan blir närmast osmaklig att ställa, vad kan vara förmildrande när man våldtar någon? Vilken ursäkt kan framföras, som inte provocerar den med frisk moraluppfattning att tänka “du försöker bara skylla ifrån dig”? Frågan blir svår att svara på, men svenska domstolar lyckas finna svar systematiskt.

Marxisten Malcolm Kyeyune hävdade förra året i en debattartikel att det fanns en avvikande subkultur inom rättskåren. Att jurister och domare oftare bar på skilda ideologiska glasögon från den övriga befolkningen, glasögon som fick de att tolka lagtexten och värdera handlingar på ett sätt som avvek från hur “mannen på gatan” skulle ha gjort. En juriststudent vågade häda mot sin kår genom att i en artikel hävda att ”Det största hotet mot svensk demokrati finns vid landets juristutbildningar” – då anförande att jurister riskerar att gå för långt i sina lagtolkningar. I ett avsnitt av Dagens Juridiks egna podd förargades talarna över att över 100 barnvåldtäkter inte hade räckt för att leda till maxstraff. De frågade sig vad som skulle krävas för maxstraff, men talande nog la de in brasklappen att podden i vanliga fall inte förespråkade högre straff. Poddtalarnas brasklapp kan liknas till när djupt troende ifrågasätter en absurd tolkning av en helig text, för att sedan tillägga att de förstås inte är en av tvivlarna. Det förblir viktigt att signalera för sin subkultur att de tar avstånd från den vulgära populistiska tanken att människor som bevisat sig farliga via extremt hänsynslösa handlingar, ska förbli inlåsta under längre tid.

Åklagaren Thomas Ahlstrand redogör för att domstolar övertid har blivit mindre villiga att fälla mördare: “Det handlar om ett mönster, ett förändrat förhållningssätt hos domstolarna. En försiktighet, och en rädsla för att döma oskyldiga, gör att man inte förmår döma de som är skyldiga. I många fall söker domstolarna inte längre vad som är sant och godtar därför att deras domslut inte hänger ihop.

Mig veterligen finns det ingen forskning för eller mot denna tes, d.v.s att straffskalornas lustiga applikation, samt oviljan att döma alls, stammar ur rättskårens förunderliga subkultur. Som den killgissare jag är, vågar jag hävda att den stämmer. Rättskänslan hos den typiska domaren eller åklagaren skiljer sig från rättskänslan hos den typiska svetsaren och undersköterskan. Utan denna förklaring blir det svårt att förstå varför frågan om sanning värderas allt mindre i frågan om mord, eller varför våldtäkt trivialiseras så enormt.

När Malcolm skrev sin debattartikel bemötes han av protester från juristkårens topp, som menade att ideologiska glasögon helt saknades. De förhöll sig enbart till gällande rätt, de agerade som objektiva robotar i statens tjänst. Det hela påminner lite om teokratiernas eviga problem, där oppositionen ständigt hävdar att de styrande skiktet tolkar religiösa urkunder på ett sätt som gynnar deras egna intressen eller som färgas av samtida världsliga värderingar – medan de styrande hävdar att inget projiceras på guds budskap.

Vare sig det är överstepräster eller jurister som försvarar sig, blir resonemangen mot en subkulturell vinkling inte särskilt övertygande. Att domare är närmast omöjliga att avskeda, och därmed kan tolka lagen hur de vill utan konsekvenser, hävdas vara oväsentligt. Att åtalskyldigheten (att åklagare måste åtalas när det finns möjligt brott) inte upprätthålls effektivt, avfärdas också som en petitess. Juristkårens medlemmar hävdas, mellan raderna men inte explicit, likt översteprästerna stå lite närmare gud. De är väsen som står över partiskheter, omedvetet vinklade bedömningar, behovet av incitamentsstrukturer och maktens korrumperande effekt.

Problemet kan framstå som en ickefråga, “vad spelar de för roll om juristkåren har en subkultur som färgar lagtolkningen – du vill väl inte ha det som i Ungern!”. Denna invändning framstår vid första anblick svår att möta. Att ge riksdagen eller regeringen möjlighet att avskeda domare för deras inkompetens blir inte lockande. Men invändningen stammar enbart ur vår endimensionella demokratisyn.

Som David Van Reybrouck påpekar i sin utmärkta bok “Emot allmänna val”, har vi i modern tid blivit vad han kallar valfundamentalister. Vi anser att demokrati alltid är likställt med val. Vi har glömt ett annat demokratiskt redskap som använts i antika Athen, moderna Storbritannien, USA:s jurysystem och mycket annat. Jag talar om lottning, mer specifikt att via slump utse vissa ur allmänheten till beslutsfattare under begränsad tid.

Sortition, som tekniken kallas, är inte något som lämpar sig till att utse ministrar, experter eller liknande. Men till granskare av objektivitet och moraliska beslut, där gör det sig utmärkt.

Föreställ er följande. Domare utses av regeringen precis som i dagsläget. Men med jämna mellanrum, låt oss anta en gång var femte år, sker en granskningsprocess. Denna går till genom att en mindre grupp ur Sveriges ostraffade befolkning lottas fram till ett råd. Vi kan tänka oss att rådet består av tvåhundra medlemmar och att dessa kvoteras till att spegla landets befolkning i frågan om inkomst, ålder, kön eller annat. Rådet ges resurser de får foga över själva för att hyra in juridiska experter som ska hjälpa dem med granskningen genom att samla information och komma med råd – men bedömningen gör rådet i slutändan själv. Rådet får sedan i uppgift att gå igenom domar från landets tings-, hovrätter och högsta domstolen.

De kommer eventuellt inte finnas tid och resurser för dem att vid varje tillfälle granska alla tingsrätter, i vilket fall de bör hålla sig till landets sex hovrätter, högsta domstolen och sedan ett mindre slumpmässigt urvalda antal tingsrätter. Skälet till att de går igenom domar är för att bedöma om dessa tolkat lagen på ett skäligt sätt. När folk ur allmänheten får se över de många domslut i Sverige som funnit att hustrumisshandlare ges mildare straff om kvinnan varit otrogen, eller fallet där hovrätten friade en man från våldtäktsanklagelse för att kvinnan hade en “komplicerad personlighet” – då skulle sannolikt dessa reagera.

Rådet skulle sedan ha befogenhet att ta en domare ur tjänst. Om denna vid upprepade tillfällen har tolkat lagen oskäligt, eller kommit med egna tolkningsnycklar som inte påkallas av lagboken (som exempelvis hovrättens bedömning att offrets personlighet är relevant vid en våldtäkt). Beslutet att avsätta en domare måste göras med kvalificerad majoritet, låt oss säga 60% enighet. Domarna ges möjlighet att försvara sig inför rådet, och de inhyrda experterna förklarar vilka typer av juridiska principer som är relevanta.

Efter att ha genomfört en granskning av utvalda domare, och eventuellt avsatt domare som missköt sig, avgår rådet. Dess medlemmar kan därefter inte lottas fram till att vara medlemmar i ett nytt råd. En karenstid bör även upprättas för att verka inom politiken eller rättskåren. För att försäkra sig att medlemmarna i rådet inte är karriärister som bedömer för att gagna sin politiska problembeskrivning. Rådets storlek, kravet på kvalificerad majoritet, expertrådgivning och kvoteringen, är menat att minska risken för att enstaka dårar ges mer makt än de förtjänar. Har en främlingsfientlig vettvilling lottats in, då kommer han ändå inte ensam kunna övertyga de övriga 199 medlemmarna att avsätta domare för att de inte dömt ut hårdare straff till svarta än vita.

Denna process skulle försäkra att rättsväsendet inte styrdes av politiken. Landets statsminister och övriga dignitärer skulle inte ha möjlighet att påverka rådets beslut. Samtidigt skulle det ge domare ett incitament att sköta sig. Om du i hovrätten tolkar lagen absurt idag, som i fallet med den komplicerade personligheten, finns inga reella konsekvenser. Visst din dom kan rivas upp av högre instans, men du kommer inte straffas för din inkompetens. Detta skulle bli ett sätt att skydda lagtexten från de maktfullkomliga fultolkningar.

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of
Conny Lundberg
Guest

Mycket bra artikel med en tillämplig lösning för att få domarna att närma sig den obejktiva lagens tolkning istället för att finna ursäkter för brottslingar!

trackback

[…] Source: Lösningen på orättvist rättsväsende är mer demokrati […]

trackback

[…] har jag ett radikalt förslag för att hantera. De som har läst min krönika om det svenska rättsväsendet kommer att känna igen er. Vi bör kort och gott använda oss av mini-allmänheter, vad innebär det? Föreställ dig att […]