De politiska konsekvenserna av forskningskrisen
En surrealistisk rubrik återfinns i New York Times upplaga från år 1987, den lyder “spädbarns smärtkänsla erkänns äntligen“. Som artikeln påpekar, kan närmast vilken förälder som helst intyga det som en självklarhet att spädbarn kan känna smärta. Trots sunt förnuft var det fram till 1999 vanligt att inom läkarvetenskapen hävda att spädbarn inte kunde förnimma smärta i meningsfull grad eller till och med ingen utsträckning alls. New York Times-artikeln målar upp en skräckbild för mig, men den genererade trots det ett argt brev till redaktionen där det påpekades att ingrepp på bäbisar utan smärtstillande var mer utspritt än vad tidningen antydde (1987/12/17). Gällande läget på Svenska sjukhus, kunde man år 2006 läsa i NyTeknik att “så sent som för tio år sedan var det ovanligt att spädbarn fick ordentlig smärtlindring vid obehagliga procedurer, som nålstick och vissa operativa ingrepp. […] ännu i dag kan [spädbarn] få sämre smärtlindring än vuxna. När man sätter en sond genom näsan till magsäcken, vilket är både smärtsamt och obehagligt, får spädbarn ibland enbart en salva med lokalbedövning eller paracetamol. Vissa får inte ens det. Detsamma gäller vid nålstick, och ett för tidigt fött barn kan få upp till 30 stick om dagen.“
Vad var det som kunde få förnuftiga och empatiska människor inom vården att nonchalera barns lidande? Dom gjorde det vi alla begär av vårdpersonalen, de värderade vetenskaplig konsensus över sina egna åsikter. Detta är något positivt i sig, vi vill inte behandlas med kristaller av undersköterskor som tror mer på “energier” än på de senaste rönen i forskarvärlden. Om principen som följdes var klok, varför blev det då så fel? Den vetenskapliga konsensusen kring att barn inte kunde känna smärta grundade sig på empirisk forskning. Delvis var det forskning vars resultat tolkades mer långtgående än vad som var skäligt (New York Times 1987/11/24) delvis var det empiri som tolkats med ideologiska glasögon. Trots att barn uppvisat gråtande och rörde sig för att skydda sig mot smärta, tolkades dessa reaktioner som för svaga och okontrollerade för att vara betydelsefulla. De sågs som reflexer, och inte som bevis på smärtkänsla (Chamberlain, David B. (1991) “Babies don’t feel pain: A century of denial in medicine“).
Både privat och i yrket, har merparten av oss inte tid att läsa all forskning vi presenteras för i detalj. Vårdpersonal missleddes därför naturligt av självsäkra slutsatser från experter, trots att metodiken var bristfällig. Det värsta med detta exempel, är att vi än idag ofta missleds av forskning även när vi tar oss tid att läsa på rigoröst.
Ett centralt begrepp inom vetenskapen är “reliabilitet”, vilket syftar till hur väl ett experimentresultat eller mätutfall kan upprepas. Ju oftare ett bevis kan upprepas, och ju mindre beroende det är av vem som försöker framkalla det, desto mer betydelsefullt är beviset. Det är sunt förnuft, anledningen till varför vi hellre går till läkare än kristall-healers eller mirakelutförande heliga män – är att bevisen för läkarnas metoder kan ofta men inte alltid upprepas av olika yrkesmän och på olika patienter. Forskare försöker därför ha större grupper att utföra experiment på, för att se att samband inte bara äger rum för en enskild individ. Studier upprepas sedan i sin tur av olika forskare för att försäkra sig ytterligare om att resultatet inte uppkom av slump, felmätningar eller direkt bedrägeri från oärliga eller ideologiskt förblindande aktörer. Inget av detta är nytt, men det som är förhållandevis nytt är hur ofta det visar sig att vetenskapliga fynd inte gå att upprepa.
Merparten av all utgiven forskning är direkt felaktig (John P. A. Ioannidis”Why Most Published Research Findings Are False” PLoS Medicine). Två större försök att systematiskt återskapa tidigare studiers resultat inom medicin (främst cancerforskning), har i det ena fallet funnit att 25% av studierna gick att återskapa och i det andra fallet att enbart 11% kunde återskapas (Begley, C. G. & Ellis, L. M. (2012) “Raise standards for preclinical cancer research” Nature 483). För att citera en artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature:
“Vissa av dessa studier på djur som inte gick att återskapa har skapat hela forskningsområden, med hundratals uppföljande studier som expanderar på element tillhörande de ursprungliga observationerna, men utan att först försöka bekräfta eller motbevisa grunden som det hela vilar på. Ännu mer bekymmersamt är att delar av denna forskning har lett till en serie studier på människor – vilket antyder att många patienter har utsatt sig själva för behandling som inte fungerar.”* (Begley, C. G. & Ellis, L. M. (2012) Nature).
På grund av nyssnämnda förhållande finns det i min uppfattning goda skäl att syna nya belägg extra noga. En opinionsundersökning bland forskare i frågan fann ett resultat som även det är oroande: “De insamlade svaren avslöjade något självmotsägande attityder gällande reliabilitet. Trots att 52% av de som tillfrågats höll med om att en signifikant ‘reliabilitetskris’ äger rum, ansåg mindre än 31% att misslyckandet att återskapa forskningsresultat innebar att resultat sannolikt var felaktigt, och de flesta sa sig ännu lita på den forskningen som ges ut”** (Baker, Money” (2016) “1,500 scientists lift the lid on reproducibility” Nature).
Jag tror detta speglar en allmän övertro i samhället i stort som ännu uppvisas mot vetenskap. Min tes är inte att vi ska börja avfärda robust vetenskap lättvindigt, eller att vi bör vända oss till andra försök att förstå världen. Jag tar mycket hellre medicin som vilar på vetenskaplig grund istället för alternativmedicinsk grund. Min poäng är att den vetenskapliga metoden är det bästa redskap vi har, men att vi måste inse att vi allt för ofta leds fel även av vår bästa utrustning. Denna enkla insikt har ännu inte sipprat in i den politiska debatten. Utan där förklarar ofta ideologer hela sin världsbild som definitivt sann, vilandes på en enskild studie. Och kräver att hela samhället omdanas, baserat på ett mindre experiment.
Pinsamt bristande skepticism mot påstådda vetenskapliga sanningar finns över hela det ideologiska spektrumet. Låt oss lyfta två exempel.
Stor del av privatiseringsförespråkande och frimarknadsvurmande görs med hänvisning till Den osynliga handen. I vardagsspråk används termen ofta för att innebära att effektivare företag vinner generellt sätt över mindre effektiva. Inom ekonomivetenskapen syftar den till tesen att konkurrens automatiskt skapar en gynnsam balans på marknaden. Det är den senare innebörden som motiverar privatiseringar och avregleringar med få eller inga försiktighetsåtgärder, då den osynliga handen antas reda ut problemen. Detta antas trots att ekonomer efter ett hundra år av försök ännu inte lyckats bevisat Den osynliga handens existens vare sig empiriskt eller teoretiskt (Schlefer, Jonathan (2012) “The Assumptions Economists make” Harvard University Press, sida 9).
Dessa två kunskapsmässiga motgångar betyder inte att alla världens feminister måste ställa upp stolarna, eller att alla moderater måste omfamna planekonomi. Du kan tro på könsskillnader i hjärnor och ändå vara feminist, och tro att allt inte löser sig självmant av marknaden men ändå se marknadslösningar som bästa alternativet. Verkligheten är ytterst svår att kartlägga, det kan mycket väl vara så att framtida akademisk nit kommer kunna påvisa att kvinnor och män saknar meningsfulla skillnader i hjärnan eller bevisa att den osynliga handen är fullt reell. Jag misstänker själv att så inte kommer bli fallet, men mitt syfte här är inte att övertyga om vikten att hålla med mig i specifika politiska sakfrågor. Mitt syfte är att istället uppmuntra till försiktighet mer allmänt. Utan försiktighet kan vi mycket väl införa reformer lika illa eller ännu värre än förvägrande av smärtstillande till barn.
Jag vill tillägga att om det finns icke-omstridd forskning som pekar mot att något är beskaffat på ett visst sätt, då är det ofta skäligt att tro att så är fallet. Men det är viktigt att inneha en ödmjuk övertygelse. Att sätta tron i proportion till mängden och kvaliteten på forskning. Vi bör framförallt inte förespråka att omforma samhället baserat på enskilda studier, utan istället ha som politiska mål att avkräva offentligheten att upprepa och fördjupa kunskapssökande innan vi satsar resurser och förbinder oss. Om du imorgon läser en studie om att en viss skolreform skulle öka prestationen hos eleverna, gå inte ut på gator och torg krävande att hela skolan omdanas direkt. Sprid istället ordet om att något viktigt kan ha upptäckts och att staten bör finansiera ytterligare undersökningar.
* Citatet är översatt och lyder på originalspråk: “Some non-reproducible preclinical papers had spawned an entire field, with hundreds of secondary publications that expanded on elements of the original observation, but did not actually seek to confirm or falsify its fundamental basis. More troubling, some of the research has triggered a series of clinical studies — suggesting that many patients had subjected themselves to a trial of a regimen or agent that probably wouldn’t work. “
** Citatet är översatt och lyder på originalspråk: “The data reveal sometimes-contradictory attitudes towards reproducibility. Although 52% of those surveyed agree that there is a significant ‘crisis’ of reproducibility, less than 31% think that failure to reproduce published results means that the result is probably wrong, and most say that they still trust the published literature.”
En surrealistisk rubrik återfinns i New York Times upplaga från år 1987, den lyder “spädbarns smärtkänsla erkänns äntligen“. Som artikeln påpekar, kan närmast vilken förälder som helst intyga det som en självklarhet att spädbarn kan känna smärta. Trots sunt förnuft var det fram till 1999 vanligt att inom läkarvetenskapen hävda att spädbarn inte kunde förnimma…
new york
winter coffee shop