Tycker folk det är okej att sossarna roffar åt sig miljoner från cancerlotter?

Man slutar aldrig förvånas vad människor är beredda att göra för pengar, något som lille Rasmus får lära sig när den kloke luffaren Paradis-Oscar hyser varningens ord att man ska akta sig för just sådana människor som gör vad som helst för pengar. När Socialdemokraterna därför ertappas med att bedriva lotterier som ska gå till cancer och andra sjukdomar, där dessa pengar istället glider ner i Socialdemokraternas valfond tåls det att fråga om man helt tappat fotfästet i grenen medmänsklighet? Kan man sjunka lägre? Vad är nästa steg att lura människor på? Finns det ens ett nästa steg? Hur kan någon ens se sig själv i spegeln och lura vanligt folk på det sättet? Det är mycket märkligt att detta inte väcker avsky hos gemene man.

Det räckte visst inte att lura förvirrade pensionärer?

När vi alla tidigare kunnat läsa att A-lotterierna (Socialdemokraternas lotteri) lurat pensionärer med aggressiva säljmanus där de som utsatts inte förstått att man faktiskt stödjer Socialdemokraterna var vi många som tyckte det var otroligt illa. När det till och med visade sig att gängkriminella personer förekom i säljkåren till dessa lotterier, var vi många som undrade hur detta påstådda ”goda” parti kunde ha så otroligt dåligt omdöme? Det är nämligen hänsynslöst att lura på äldre människor som godtroget svarar i telefon dyra lott-abonnemang, där man inte heller tvekade att skicka dessa till kronofogden när de fick betalningssvårigheter. Således kunde man kanske tro att historien slutade där, men girigheten vet sällan någon gräns.

Välgörenhetslotterier går till Socialdemokraterna

Det finns många människor som tycker det är kul att köpa lotter och samtidigt göra en insats för civilsamhället, och därför köper lotter till Bröstcancerförbundet, Synskadades riksförbund, Prostatacancerförbundet, SKPF Pensionärerna, Pensionärernas Riksorganisation, Bygdegårdarnas Riksförbund eller Sveriges Dövas Riksförbund. Det säger sig själv att den typer av lotter där man både kan vinna själv men samtidigt stödja sådana viktiga verksamheter är eftertraktade. Men att dessa organisationer således berövas en massa miljoner för att Socialdemokraterna tycker sig ska ha sitt mitt emellan säger en del om partiets karaktär.

Hur mycket kan man lura människor och fortsätta ha förtroende?

Det kanske mest häpnadsväckande är hur detta parti i val efter val är tämligen opåverkade av bedrägliga avslöjanden? Där varje avslöjande och sedermera lagligt inskränkande på lotteriverksamheten utmålas som ett ”hot mot demokratin”? Uppenbart tycker Socialdemokraterna att Sveriges demokrati står och faller med deras möjligheter att sälja bedrägliga lotter, där deras väljare tycks köpa denna förklaring. Det är svårt att dra en annan slutsats. Därför kan man fråga sig, finns det någon gräns hur mycket Socialdemokraterna kan lura vanligt folk utan att tappa röster? Kanske har man helt enkelt lurat i så pass många människor att felen i samhället är alla andras fel, där den lokale socialisten minsann ska råda bot på problemen att man inte längre bryr sig?

Det var inte många år sedan partitoppen Veronica Palm (S) (rikskänd för sången ”Party in my pussy” med sin kör ”Guldfittorna”) ville öka arvodet kraftigt när hon fick frågan om att bli generalsekreterare för Rädda Barnen. Något som fick den här tidningen att skriva en artikel ”Rädda barnen från Veronica Palm”, där vi räknade ut hur många kg mjöl man istället kunde få för pengarna för att verkligen rädda barnen; där vi landade i c:a 450 ton mjöl enligt dåvarande priser. Samma resonemang kan givetvis ställas kring de miljoner som inte tillfaller cancerförbunden, de som är döva, landets pensionärer eller våra bygdegårdar? Det bedrägliga upplägget handlar inte bara om att man lurar inte ont anade människor med goda avsikter att istället sponsra Socialdemokraterna, utan det handlar minst lika mycket om de verksamheter som verkligen behövt dessa pengar. Hur kan man sova gott när man vet att andras insamlade medel till välgörenhet går ner i de egna fickorna? Än värre, hur kan ett parti som aspirerar på regeringsmakten tycka ett sånt här upplägg är okej? Och sist men inte minst, varför ser vi inte de egna socialdemokratiska väljarna uttrycka internkritik?