Uppenbart har inte Thomas Bodström förstått varför det sticker i ögonen att nu bli utnämnd till landshövding för Stockholm. Det handlar inte om hur lång tid Bodström suttit i Allras styrelse, det handlar om att för pengar har han ställt upp med sitt namn på att legitimera ett företag med “skyhöga avgifter” och usel avkastning, som riktat sig mot småsparare; där det nu pågår en brottsutredning om trolöshet mot huvudman.
The Reputation
Om man som högt ansedd politiker väljer att knyta sitt namn till ett företag borde man rimligen undersöka företagets produktportfölj, eftersom att anseendet är den enda valutan man har. Än mer pikant är att Bodström som del av “arbetarrörelsen” och tidigare justitieminister suttit i styrelsen för ett företag som utreds kring ekonomisk brottslighet (för tiden han suttit där); där man dessutom anklagas för att ha kalasat på spararnas pengar. Hur mycket socialdemokrat är man då? Har man någon som helst trovärdighet kvar? Vad har vi för politiker som utnämner en sådan person under pågående brottsutredning till landshövding för vår huvudstad?
Lex Don Corleone
Hade fler politiker tänkt som Don Corleone hade dessa skandaler där man som politiker agerat skyltdocka för bedrägliga organisationer kunnat undvikas. I en mycket känd scen från “The Godfather Part I” när “The Turk” vill ha ekonomisk finansiering kring drogförsäljning och skydd från polisen, frågar Corleone; “Varför kommer du till mig? Varför förtjänar jag denna generositet?”. Hade landets tidigare högste politiskt ansvarige för rättssystemet ställt sig denna fråga, hade han och andra “styrelseproffs” haft sitt anseende kvar samt kunnat fortsätta att titulera sig “styrelseproffs”. Ett bolag som sysslar med fondverksamhet borde väl rimligen söka duktiga ekonomer, när man istället värvar styrelseproffs och jurister som får en ansenlig summa pengar för besväret; gör sig Corleones formulering väldigt signifikant eftersom scenen lika gärna skulle kunna handla om Allra AB som uppsöker Bodström för politiskt skydd.
Den vanligaste frågan från journalister är idag “vilka signaler sänder det?”, en fråga som normalt sett är ganska meningslös. Rimligen bör man fråga sig varför ingen törs ställa samma fråga kring den annars så populäre Bodström? Vad sänder det för signaler när man avgår ur ett skandalbolags styrelse där fem personer ur bolagsledningen anklagas för trolöshet mot huvudman, där småsparare gått in i ett företag som haft skyhöga avgifter och usel avkastning, där bolagsledningen uppenbart skrattat hela vägen till banken och där man ett halvår senare blir utnämnd till landshövding av sina partikamrater i regeringen?