När sexköpare får miljonfallskärm måste väl alla inse hur sjukt systemet är?

• av Ian Fernheden
• juni 27, 2020

Hela tanken med politiska fallskärmar handlar om att den politiker som genomför kontroversiella idéer inte ska stå på bar backe om man blir av med arbetet, man kan nämligen vara mycket svår att anställa. Därför kan man fråga sig hur ofta politiker gör sig omöjliga att anställa, och om systemet är rimligt? Om man förlorar förtroendet av väljarna, är det då rimligt att man ska fortsätta kunna hålla samma eller liknande höga lönenivå i år framåt? Eller är det mer rimligt att man får gå till arbetsförmedlingen som alla andra? Än mer bisarrt blir det när man köper sex och får betala några tusenlappar för att sedan ansöka om en miljonfallskärm? Samtidigt får Paolo Roberto hela sitt liv och sina företag förstörda, företagaren blir rensad in på bara skinned och politikern blir miljonär… sedan påstår man att vi är lika inför lagen? Är vi verkligen det?

Frågan är större än en torsk till politiker

I grund och botten handlar frågan om behovet av ett omställningssystem, är det rimligt att just politiker och inte andra grupper ska ha enorma omställningsfallskärmar som ger miljoner? Varför kan inte politiker göra som Ann-Sofie Hermansson (S) i Göteborg som efter hon fått sparken tagit ett jobb som sopgubbe (kanske heter det soptant om man vill vara genuspolitiskt korrekt)? Hur villig är man att söka nya jobb om man kan få miljoner i omställningsstöd? När politiker hellre söker miljonbidrag än letar nya jobb ökar väl risken att man får in fel sorts människor endast pga. politiska adelsprivilegier dvs. slutsatsen är att omställningsmiljoner underblåser politisk korruption.

På samma sätt som adeln en gång i tiden röstade för att avskaffa sig själv och sina privilegier behöver dagens politiska adel göra samma sak. Att vara folkvald innebär att man ska föra sina väljares talan, inte sko sig på skattemedel och erhålla miljonförmåner. Sverige behöver mer direktdemokrati dvs. att svenska folket får folkomrösta om fler frågor, istället för politiker som dagen efter valdagen stänger det vattentäta skottet till väljarkåren. Sverige är nämligen inte en demokrati, det finns ingen riktig folklig förankring i mycket av den politik som förs; samtidigt som en majoritet inte röstat för en socialdemokratisk regering. Det demokratiska inflytandet behöver därför öka, och det kan endast hända genom att avpollettera alla politiker som säger eller gör vad som helst för pengar (människor som Paradis-Oscar en gång lärde små barn att undvika); för att istället få fram politiker som engagerar sig mer eller mindre ideellt. Ska det vara möjligt måste alla omställningsstöd försvinna, det borde vara uppenbart om man lyfter sjusiffrigt efter att ha köpt sex medans vanligt folk förlorar allt. Det kan också finnas en tanke i att man som politiker är med i a-kassan som alla andra, istället för att stå över systemet med en fallskärm; det är knappast att stå upp för “alla människors lika värde”, “solidaritet” eller “jämställdhet” utan enormt hyckleri.

Hela tanken med politiska fallskärmar handlar om att den politiker som genomför kontroversiella idéer inte ska stå på bar backe om man blir av med arbetet, man kan nämligen vara mycket svår att anställa. Därför kan man fråga sig hur ofta politiker gör sig omöjliga att anställa, och om systemet är rimligt? Om man förlorar…