Mycket tufft för Mohamsson (L) att bli folkkär på ett år – men inget är omöjligt!

Det har varit väldigt intressant att följa den liberala kalabaliken där ingen tycks vill ta på sig ansvaret att axla partiledarkappan. Uppenbart har partiets topp-representanter alla tackat nej, där man nu istället väljer den helt okända partisekreteraren Simona Mohamsson. Ett minst sagt märkligt val och taktik, vilket skiljer sig från Centerpartiet strategi där man istället valde en känd centerprofil i Anna-Karin Hatt. Här gör man tvärtom, man satsar på en för allmänheten helt okänd kandidat när man ligger långt under riksdagsspärren. Man spelar alltså väldigt högt och satsar allt på ett kort. Samtidigt är det märkligt att man som klimatminister Romina Pourmokhtari (L) väljer att tacka nej när nästan alla partidistrikt nominerat henne, rimligen bör man i det läget tacka ja; även om man kanske inte vill.

Lex Det här är Lennart (C) – Centerpartiet

Inför valet 1998 avgick Olof Johansson varav partiet valde den helt okände Lennart Dahléus, en person som varit drivande i energiuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det faktum att praktiskt taget ingen svensk valberättigad kände till denna man, valde Centerpartiet att driva sin kampanj under ”Det här är Lennart”. Den kanske mest bisarra kampanj i Sveriges historia, vilket för tankarna till filmen ”The Distinguished Gentleman” där Eddie Murphy uppmanar människor att rösta på den helt okände Jeff Johnsson. Valet gick sådär, och partiet backade nio mandat (vilket är mycket för ett litet parti). För Lennart Dahléus blev det spiken i kistan och vid valet 2002 lämnade han Sveriges riksdag, samtidigt som Maud ”Nuon” Olofsson (C) hade axlat partiledarrollen året innan 2001.

Det här är Simona (L)?

Kanske är den liberala väljarkåren så pass liberal så det inte spelar någon roll vem som leder partiet? I en utopi finns det kanske då en möjlighet, men när partiet framstår som teknokratiskt och inte ideologiskt liberalt är det sannolikt svårt att vinna nya väljare på riksplanet. Utan att veta hur deras väljare tänker (jag har själv aldrig övervägt att rösta på L) tåls det att fråga hur man tänker sig att man ska göra sin partiledare känd på ett år? Jämför man med Ebba Busch (KD) hade hon gjort sig ett namn i sitt parti långt innan hon blev partiledare, precis på samma sätt som Annie Lööf (C) gjort sig känd under Maud Olofssons tid. Här är så inte fallet, utan man tar en person ingen utanför Liberalerna känner till. Där man då hoppas kunna gå om Johan Perssons (L) resultat på 4,6 %, där Johan synts i många debatter både under Lars Leijonborg, Jan Björklund, Nyamko Sabuni. Det är alltså högt pokerspel där man dessutom går all in.

Utifrån ett Tidö-perspektiv önskar jag Liberalerna lycka till, men givet siffrorna ligger så långt under spärren, är den här ekvationen långt mycket svårare än de tidigare prövningarna hos de andra partierna. Tittar man på valet av Lennart Dahléus låg partiet då på 7,6 % i valet 1994, det fanns alltså fallhöjd. Så är inte fallet i dag. Här låg L på 4,6 % vid valet 2022 och placerar sig idag runt 2 % i opinionsundersökningarna. Att Simona Mohamsson vågar ta detta uppdrag hedrar henne, sannolikt har de andra tackat nej för att de inte vill bli den som just leder partiet ut ur riksdagen. Samtidigt brukar man säga att fega pojkar inte får kyssa vackra flickor, framtiden får utvisa.