
Det är tydligt att Liberalerna med Simona Mohamsson i spetsen spelar ett mycket högt spel där man nu slagit fast att partiet inte kan tänka sig att ge SD ministerposter. Partiet vars namn spelar på liberalismen som handlar om att föra makten närmare folket, tycker alltså att dom på i bästa fall 4 % har större rätt till regeringsmakten än över 20 % som röstat på SD? En minst sagt obegriplig hållning när man i övrigt samarbetar, tittar man dock på siffrorna talar de sitt tydliga språk vad orsaken egentligen är. Det handlar om matematik, makt och positioner.
Dagsläget
Sverige har idag 24 ministrar i regeringen där Moderaterna har 13, Liberalerna 5 och KD 6 st ministrar. Utgår man från valresultatet 2022 och ser till underlaget som utgör regeringen M-KD-L där man fördelar posterna på dessa tre partier utifrån valresultat skulle M ha 65,8 % dvs. 15,8 poster, KD 18,4% 4,4 poster och L 15,9 % dvs. 3,8 poster (av de 24 tillgängliga). Slutsatsen är således att Moderaterna delat ut 3 poster som de egentligen skulle haft rätt till, 2 till Kristdemokraterna och 1 till Liberalerna.
En majoritetsregering SD-M-KD-L
Räknar vi på samma sätt men tar med Sverigedemokraterna i ekvationen skulle SD få 10 ministerposter, Moderaterna 9, Kristdemokraterna 3 och Liberalerna 2 st. Skulle Sverigedemokraterna gå in i regeringen skulle Moderaterna tappa 4, KD 3 och L 3 st. Liberalerna skulle alltså berövas mer än 50 % av sina statsråd givet man speglade valresultatet och de större inte bjussat de mindre på ministerposter.
Politik handlar om att bygga opinion för sin sak, det är således fullt möjligt att Liberalerna säger att man inte tycker Sverigedemokraterna ”kvalar upp” för att medverka i regeringen, eller att partiet har en ”resa kvar att göra”; där den riktiga orsaken handlar om att man vill ha ministerposter. Det handlar nämligen om att lämna en förklaring som medlemmarna och väljarna accepterar, det behöver inte betyda att det är den egentliga förklaringen. Givet man speglar valresultatet skulle alltså L tappa 3 av sina 5 ministerposter, dvs. 60 %. Att helt bortse från den orsaken när endast partiledaren och någon till fått ministerposter, och dagens ministrar fått gå tillbaka till riksdagen är inte träffsäkert. Det är matematik och makt som det här handlar om. Att Jomshof i sammanhanget diskuterat koranbränningar (vilket var Romina Pourmokhtari argument för någon vecka sedan) har sannolikt ingen som helst betydelse i verkligheten. Klimatminister Pourmokhtari (L) vet att hennes ministerpost tillfallit ett annat parti och hon fått återvända till riksdagen om L bara erhållit två ministerposter, det är nämligen troligt att Liberalerna i första hand prioriterat Utbildningsdepartementet; således är hon inte opartisk i frågan. Här är det därför viktigt att inte gå i fällan och helt okritisk köpa det narrativ som målas upp.

Ian Fernheden Chefredaktör för tidskriften Konservativt Förnuft 2015-
Kommunalråd / Deputy Mayor för Kristianstads kommun 2022-
Gruppledare Sverigedemokraterna Kristianstad 2022-
Vice ordförande i kyrkorådet för Kristianstads pastorat 2021-
Ledamot i Region Skånes fullmäktige 2022-
Ledamot i Lund Stiftfullmäktige 2025-
Kandidatexamen i internationell ekonomi Högskolan Kristianstad
Tjänstgjort i Amfibiekåren
Lyrisk tenor och kyrkosångare sedan 1991-
Bli först med att kommentera