Det är inte SD:s fel att L misslyckas göra sig relevanta

Det är uppenbart att Liberalerna har problem att hitta sin plats i den politiska myllan, där man agerar lika panikslaget som situationen på ett sjunkande skepp. Istället för att sitta lugnt i båten och under tryggt befäl tillsammans ösa ur vattnet för att hålla sig kvar på ytan, tycks partiets huvudfråga handla om att blockera Sverigedemokraterna till regeringsmakten, riksdagens näst största parti. Själva ligger man på stadiga 2 %. På samma sätt agerar man mycket ideologiskt förvirrat i många frågor, där många företrädare inte kan skilja på marxistisk och sann liberal politik, man har nämligen plockat in en rad människor som uppenbart saknar ideologisk bildning och tycker endast i största allmänhet – hit och dit upp och ner. Således kan ett parti som kallar sig liberalt (dvs. flytta makten närmare folket) kalla sig EU-partiet (dvs. flytta makten från folket). Ett tredje problem är dessutom trovärdigheten i jämförelse med Sverigedemokraterna, när Jimmie Åkesson under tjugo år stått upp för sina uppfattningar oavsett vindstyrka i debatten har Liberalerna avverkat hela fem partiledare; det säger någonstans något om att man misslyckats kapitalt i att arbeta långsiktigt. Det tar lång tid att bygga förtroende och det har Åkesson ägnat 20 år att göra i egenskap av partiledare.

Vikten av att hålla ihop när läget är pressat

Tittar man på ”Liberalerna” idag är det uppenbart att partiet är helt delat när det kommer till Sverigedemokraterna. ”Gängens värsta fiende” Jan Jönsson i Stockholm tillhör den sida som absolut inte kan tänka sig samarbeta med Sverigedemokraterna, och har således försökt vinna väljare genom utspel som dragshow och att socialen ska ringa upp IS-sympatisörer. På andra sidan har man Martin Melin och andra tyngre företrädare som har en betydligt mer sansad syn och istället försökt hålla ihop partiet och blicka framåt. Här skiljer sig också grupperna, Jönsson-falangen har försökt göra SD-frågan till partiets viktigaste fråga medan Melin-med-flera-fallangen fokuserat på att driva partiet framåt. Tittar man på Jimmie Åkesson har han hållit ihop sitt parti trots skandaler, där han också rensat ut de knäppskallar som gjort bort sig längs vägen; det har skapat stor trovärdighet. Folk vill inte längre ha proffspolitiker, utan människor med hjärtat nära folket; där partiledare Simona Mohamsson (L) i stort sett endast diskuterat SD:s vara eller icke vara i regering sedan partiledartillträdet. I skrivande stund kommer jag inte på någon fråga Mohamsson äger initiativet i, medan Åkesson i jämförelse äger initiativet i väldigt många frågor idag.

Få liberaler kan skilja på jämlikhet och jämställdhet

Tittar man på den liberala rörelsen när den kom på 1700-talet handlade det om att man skulle ha jämlika villkor, oavsett om du var präst, adelsman eller borgare i staden skulle man stå inför samma lagstiftning; vilket var kontroversiellt att tycka på den tiden (adeln och prästerskapet hade olika privilegier). Det frihetliga begreppet jämlikhet ”equality of opportunity” handlar alltså om att möjligheterna ska vara samma för alla, alla ska gå i skolan och alla ska göra värnplikt etc. Socialisten Karl Marx pratade istället om det som idag kallas jämställdhet ”equality of outcome”, dvs. att genom klasskamp omfördela resurser så alla skulle få ut lika (lite) pengar oavsett yrkesval. Hans syn på rättvisa handlade inte om möjligheter utan om utfall. Den tanken är inte frihetlig eller liberal överhuvudtaget eftersom den bygger på att den som har det bättre ställt berövas sina pengar till förmån för andra. Med det sagt är det få länder i världen som helt struntar i sin fattiga befolkning, utan alla länder omfördelar via skatt till de svagaste. Den ideologiska frågan handlar istället helt om inriktning hur man ser på rättvisa, handlar det om att alla ska ha rätt att studera jämlikt, eller ska man avskaffa betygen eftersom ingen ska vara bättre än andra. Funderar man lite förstår man ganska kvickt att i princip all vänsterlogik bygger på just jämställdet där man får folk att tro att det är grannens fel att man själv har det sämre, medans högerpolitik tar sitt fokus på jämlikhet och att alla ska få chansen att förverkliga sina drömmar. Här uppstår således dagens problem kopplat till partiet ”Liberalerna”, de fokuserar helt på att bli bäst på (marxistisk) jämställdhet – inte jämlikhet som är sprunget ur liberal ideologi. Man har helt gått vilse, vilket man ser om man googlar jämställdhet och Liberalerna; man får många träffar.

Det är inte fräscht eller liberalt att flytta mer makt till EU

Hade ”Liberalerna” begripit att den liberala ideologin föddes ur vikten av att flytta makten till folket och vikten att bevara sin nationalstat hade detta parti inte varit kritiska till SD, de hade varit deras bästa vänner. Sverigedemokraterna är nämligen i hög grad Sveriges mest liberala parti ur ideologisk synpunkt, man driver nämligen yttrandefriheten, tryckfriheten väldigt hårt samtidigt som man står upp för just vikten av vanligt folks inflytande och nationalstaten. Partiet ”Liberalerna” som förr hette Folkpartiet (vilket sannolikt var ett bättre namn) vill istället flytta makten från folket till EU (där parlamentarikerna inte ens kan lägga egna förslag), man har inga problem att genom censur tystna ner de som har andra uppfattningar. Man har helt abdikerat från att vara ett parti som slår vakt om olika friheter, till att bli ett teknokratiskt parti som driver marxistisk retorik i tron om att locka nya väljare. Hur blev det så här?

Att Liberalerna har panik att de håller på att åka ur riksdagen är inte Sverigedemokraternas fel, det har med att man sedan länge positionerat sig märkligt i många frågor och bytt partiledare som andra byter strumpor. Idag är det nämligen lätt att tänka att någon inte är bra och således sparka personen istället för att låta personen vara kvar och bli mer folkkär med tiden. Därför var det ett stort misstag att entlediga Johan Persson eftersom han till skillnad från Mohamsson gick igenom rutan. Framförallt är det ett kapitalt misslyckande av ledarskapet att flytta partiets hela existens till regeringsfrågan, särskilt när man ligger på två procent stöd eftersom risken är stor att alla som har en klar uppfattning om vem man vill ha som statsminister lämnar partiet. Två procent kan mycket snabbt bli en procent och en procent kan mycket väl bli alle man över bord. Vill det gamla Folkpartiet vara kvar i riksdagen behöver Jan Jönsson-falangen lägga ner och acceptera att det största partiet i regeringsunderlaget också ingår i regeringen, och istället försöka arbeta konstruktivt tillsammans för att föra Sverige i en bättre riktning. Få människor gillar nämligen varken gnällspikar eller de som vill obstruera för vad den stora massan tycker, vilket kommer visa sig i valet om de fortsätter på den inslagna vägen.