Vad kan Sverige lära sig av Jordaniens flyktingkris? Vi granskar världsbankens rapport

• av Staffan Marklund
• augusti 8, 2019

Om Sverige under två års tid skulle mottaga en invandring som motsvarade 10% av vår befintliga befolkning, vad skulle hända? De mest positivt inställda till invandring skulle nog mena att ekonomin skulle gå förträffligt, de mest negativt inställda skulle hävda att landet skulle gå under. Lustigt nog finns det ett land som gått igenom just ett sådant scenario i närtid och utfallet av denna massinvandring har utvärderats av en rapport (så kallad “working paper”) nyligen släppt av världsbanken. Rapporten bör vara högst relevant till den svenska invandringsdebatten. Men sannolikt kommer Oberoende Förnuft vara den enda tidningen som skriver om den, då forskningen inte passar någon av de två verklighetstolkningar som presenteras av varken huvudfåran inom den politiska vänstern eller högern.

Jordanien mottog 1990-1991, 300 000 Kuwait-Palestinier (d.v.s ursprungligen Palestinier som utvandrat till Kuwait). Dessa motsvarade 10% av Jordaniens dåvarande befolkning. Orsaken var Saddam Husseins invasion av Kuwait. Till följd av en skrivning i Jordansk lag som gav oväntat utfall, fick samtliga av dessa invandrare rösträtt, samt tillgång till Jordaniens välfärdssystem och fullvärdiga medborgerliga rättigheter redan från dag ett. De var i överväldigande majoritet sunnimuslimer, vilket passade då detta vid tiden utgjorde och ännu med marginal innehar platsen som landets majoritetsreligion. Men i övrigt beskrivs de av världsbanken som “obekanta” med Jordansk kultur och “oanpassade” till ett främmande land. Sentimentet bland landets infödda befolkning beskrivs av världsbanken som “dom har sitt egna land, låt dem åka dit”.

Jordanien hade därutöver lidit av kraftig ekonomisk nedgångar inför flyktingtillskottet, 1989 tappade valutan 60% av sitt värde och landet var nära på utebli med sina betalningar till de internationella lånen. Landets BNP hade krympte med 10.7 procent år 1989. Tidigare hade internationella valutafonden (ett kontroversiellt internationellt organ som är menat att agera som stödhjul för länder i kris) betts om assistans, assistans gavs i utbyte mot motkompensation i form av införande av ekonomisk högerpolitik. Men när massinvandringen inkom, bedömde IMF situationen så pass allvarlig att de gav tillfällig dispens på införandet av de politiska reformerna. IMF kan milt sagt konstateras inte vara kända för sin ömsinthet eller sitt överseende, varvid detta undantag säger något om magnituden hos landets dåvarande utmaningar.

Efter att ha skrivit stycket ovan kan jag inte låta bli att föreställa mig en stereotyp Sverigevän som gnuggar händerna i förväntan, “snart kommer en prima systemkollaps som kan visas upp för godhetskrigare” skrockar han i mitt huvud. Men icke sa Nicke.

Jordaniens ekonomi förbättrades istället på flera fronter. För att citera världsbanken “Flyktingtillskottet orsakade en oväntade ekonomisk och arbetsmässig uppgång […] Jordaniens BNP […] växte med 1.6% under 1991 och 14.4% 1992 […]1992 var första året i Jordaniens historia då landet inte led av budgetunderskott […] den total faktorproduktivitetens tillväxt [ett sätt att mäta teknologisk utveckling inom ekonomin] accelererade under det tidiga 1990-talet, och makroekonomiska indikatorer så som inflation, hur stor del av BNP som utgjordes av investeringar samt den reella BNP-tillväxten [d.v.s BNP anpassad efter inflationen] förbättrades markant omedelbart efter flyktingströmmen […] Kvalitén på Jordaniens ekonomiska institutioner förbättrades signifikant efter 1990, jämfört med flera länder tillhörande OIC [“Organisation of Islamic Cooperation”] – i grund och botten lyfte det landet från att vara ett fattigt muslimskt land till att bli ett OECD-land, detta utan några signifikanta ändringar av landets politiska eller medborgerliga friheter”* (Nowrasteh, Alex; Forrester, Andrew och Blondin, Cole (2019/04/12) “How Mass Immigration Affects Countries with Weak Economic Institutions: A Natural Experiment in Jordan” World Bank Policy Research Working Paper 8817).

Världsbankens analytiker genomför en uppskattning av hur Jordaniens ekonomi skulle ha utvecklats utan massinvandringen, genom att med data från flera likartade länder konstruera ett parallellt Jordanien och beräkna hur utvecklingen skulle ha blivit utan invandringen. De drar uttryckligen slutsatsen att massinvandringen orsakat denna ekonomiska uppgång, att den uteblivit om inte för sagda befolkningstillskott.

Nu kan jag på motsvarande sätt se en inre bild av Annie Lööf slå klackarna i taket. Vad fanns det att vara rädd för, titta bara på Jordanien? Menar inte att ge Annie Lööf rätt i sak, tror det finns flera skillnader mellan Sverige och Jordanien som gör att direkta jämförelser mellan länderna måste utföras med mycket försiktighet. Jag menar heller inte att ge den stereotypa Sverigevännen rätt. Pessimistiska jämförelser som görs med länder där invandring associeras med katastrofala utfall, måste också viktas mot vilka väsentliga faktorer som faktiskt skiljer Sverige från jämförelseobjektet. Med det sagt, vill jag här lyfta en potentiell invändning mot invandringsförespråkarna som jag aldrig hört kritikerna yttra: “Om storskalig invandring är bra för ekonomin, varför vill du då förse detta tillskott till redan rika länder istället för utvecklingsländer?”.

Med den frågan har vi kommit till artikelns kärna. Om vi tar den storskaliga utomeuropeiska invandringens alla påstådda fördelar på allvar, är det inte extremt oetiskt att motta dessa invandrare? Vore inte det mer försvarbart att upprätta tredjelandsavtal som primär lösning, d.v.s att invandrare som kom till Sverige skickades vidare till medelinkomst- eller till och med till låginkomstländer som betalades för detta mottagande?

Invandringsförespråkare kan som möjlig protest hävda att europeiska i-länder är unikt positionerade att gagnas av unga friska kroppar från tredje världen. Men rapporten från Världsbanken om Jordanien gör denna invändning föga trovärdig. Skillnaden mellan humankapitalet (utbildning och färdigheter relevant för arbetslivet) mellan Europeiska länder och de största flyktingländerna, är också dramatiskt. SVT har visserligen hävdat att flyktingkrisen innebar ett kompetensregn över Sverige, men detta är något som Dagens Industri:s ledartext och nationalekonomen Tino Sanandanji har ifrågasatt som missledande, då majoriteten av flyktingar saknade vad som kvalificerar som spetskompetens i Sverige. Att från ett u-land integreras in i en Europeisk kunskapsekonomi blir mycket svårt och frustrerande för individen, samt ofta dyrt för värdlandet. Att komma in i en ekonomi som ligger på liknande nivå av genomsnittligt humankapital, jämfört med landet man flyr från, blir betydligt lättare för både individen och nationen. Då arbetsplatserna är anpassade efter sagda humankapital. Om du ska söka jobb på ICA i Sverige förväntas det att du ska kunna lära dig snabbt hantera en självscanningmaskin och att du skickar in ett snyggt skrivet digitalt CV, om du söker jobb i Sri Lanka eller Indonesien är dessa krav inte lika självklara.

Vi glömmer lätt att Sverige under 90-talet såg till att subventionera privata inköp av datorer (den så kallade Hem-PC-reformen). Vi som ett av världens rikaste länder med mycket bred medelklass, såg till att öka den allmänna datorkunskapen via en kostsam statlig kampanj. Att komma från ett krigshärjat u-land, innebär ofta att du inte alls haft samma möjlighet att bekanta dig med datorer under en längre tid. Skillnaden i humankapital mellan Sveriges infödda befolkning och den typiska datorvanan bland flyktingar, blir därmed ytterst dramatisk.

Skillnader i värderingar och världsbild försvårar även integrationen, något som minskas om grupper skickas vidare till länder som är kulturellt och religiöst närliggande. När Sverige satsade på riktad yrkesutbildning för att få in nyanlända i arbetet, fick 0 av de 100 utbildade slaktarna jobb. Det är inte alltid ett måste att vara villig att hantera griskött som slaktare i Sverige, men skillnaden i synsättet på fläsk var definitivt en faktor. “Vi har konkreta fall där en person skickades ut till grisslakteri och vände i dörren” uppgav Marie Söderqvist (VD för Livsmedelsföretagen) till SVD. Ett scenario som skulle vara en icke-fråga i ett muslimskt majoritetsland. Detsamma skulle gälla för flera men inte alla muslimska majoritetsländer, när det kommer till frågan om att inte vilja skaka hand eller risken att särbehandlas till följd av slöjbärande.

Även om vi helt bortser från denna skillnad i humankapital, förblir Europas i-länder mycket dåliga värdar. Om hundra syrier tas in till Sverige och ska integreras då måste de skolas i svenska språket och svenska sedvänjor för att ges rimlig möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Detta innebär personalkostnad i form av språklärare och arbetsförmedlare. Sverige har bland de högsta lönerna i världen. Om Sverige skulle till att betala Indonesien eller Sri Lanka för att ta in Syrier och integrera dessa, då skulle vi kunna komma mycket längre på samma mynt då personalkostnaden är väsentligt lägre i dessa länder. Tar vi med sådant som att Sverige bygger nya lägenheter för nyanlända, blir skillnaderna i utgifter enorma. Ett talande exempel var när en kommun betalade ett hotell 65 000 kronor i månader för att bosätta en enda flyktingfamilj, och sedan köpte en gård att inneha dessa i för 16,5 miljoner kronor – för att pressa kostnaderna. Att hyra bostäder eller till och med köpa lokaler i medel- eller låginkomstländer, kostar i jämförelse kaffepengar för Svenska staten .

Allra bäst vore att låta flyktingar som kommer till Sverige få välja mellan ett handfull länder. Att sedan täcka kostnaden för detta flyktingmottagandet samt betala mottagarländer lite därtill. På detta sätt skulle utvecklingsländer gagnas dubbelt, både av arbetskraften som invandrar samt i hårdvalutan. För att undvika ressentiment hos lokalbefolkningen, skulle helst arbetsträning och integrationsinsatser kombineras med svensk biståndsbudget. Istället för att behöva ta från biståndet för att finansiera flyktingmottagandet, som Sverige tvingats till tidigare, skulle flyktingar som inte hittar arbete i sitt nya hemland få arbetsträna för svensk peng med att gräva brunnar, dela ut mat till hungriga eller på annat sätt göra enkla goda insatser i tjänst åt välgörenhetsorganisationer. Det är svårt att känna rasism riktad mot en grupp som hjälper till att bygga upp ens land. I Sverige finns inte tillräckligt med enkla humanitära jobb för att sysselsätta alla integrationstörstande nytillkomna som inte hunnit lärt sig språket än. Våra brunnar är grävda och våra härbärgen förser inte utrymme nog för alla att arbetsträna i.

Via betalningar till mottagarländer skulle krav kunna ställas på human behandling av flyktingarna. EU betalar i dagsläget redan Sudan stora mängder pengar för att försöka hindra flyktingar från att nå Europa, vilket i praktiken görs utan motkrav om humanitet. Erdogan har nyligen valt att skicka hem flera flyktingar han fått betalt för att inneha. Om han befann sig i ett reglerat system av flera tredjelandsavtal, då skulle hans beteende kunna begränsas mer till flyktingarnas fördel. Numera står EU mer eller mindre maktlös. Här skulle alltså en dåligt genomförd nödlösning, att betala Turkiet till att bara “hålla folk bort”, kunna ersättas med något genomtänkt, produktivt och permanent.

Tredjelandsavtal som primär lösning på utmaningar kring invandringar gör båda sidorna av den politiska dragkampen obekväm. Invandringskritiker känner sig antigen tvungna att formulera invandring som ett problem som hopas över på de fattiga i världen, vilket är mycket etiskt problematiskt. Eller erkänna invandring som en tillskott av potentiell arbetskraft och entreprenörskap som man betalar andra dyra pengar för att gagnas av, vilket skär sig med en mer allmänt pessimistisk avbildning av invandring och den populistiska retoriken av att minskad invandring kommer skapa fulla köttgrytor och fritt flödande vin åt majoritetssvenskar.

Invandringsförespråkare brukar spontant se förslaget som just ett sätt att betala andra för att ta över ett problem, sentimenten “vi har råd” tittar fram. Men om vi har råd, varför då inte stoppa in de pengarna hos u-länder där samma slant når längre? Då kritiseras istället potentiella tredjelandsavtal. Indonesien är ingen fullvärdig demokrati, inte Sri Lanka heller och bägge två har stora problem. Det förnekas inte, men var inte premissen för diskussionen att människor flydde för sina liv? Om vi kan rädda fler Syrier genom att ge dom billigt boende i Sri Lanka, eller välja att istället förse dyra svenskakurser och lägenheter för ett fåtal Syrier som får bo i Stockholm – är inte det förstnämnda att föredra?

64% av Indier uppgav 2018 att utvandring utgjorde ett problem för landet. Hur mycket gott skulle inte ett arbetstillskott, där Sverige står för delar av eller hela integrationskostnaden, kunna bidra med? År 2016 beräknades Sverige lägga 31 miljarder svenska kronor på flyktingmottagande, rapporterade SVT. 2017 lade Sverige 61 miljarder kronor på flyktingmottagande, vilket var betydligt mer än hela FN:s flyktingbudget; rapporterar vänsterpublikationen Nya Arbetartidningen. Hur mycket gott skulle inte dessa pengar kunna ha gjort i tredje världen? Jordanien lyftes upp till OECD-nivå till följd av sin massinvandring, hur många fler människor i tredje världen skulle inte Sverige kunna ha räddat ur armod?

Vi får påminna oss om att Alan Kurdi, det syriska barnet vars döda kropp kom att symbolisera flyktingkrisen, inte dog för att västvärlden tog in för få flyktingar, motsatsen kan med fog hävdas. Hans familj flydde ursprungligen Syrien och tog sig till Turkiet där de var säkra. Men av ekonomiska skäl valde fadern att dra med hela familjen på en vidare resa, för att säkra en högre levnadsstandard i västvärlden. Agerandet var naturligt, vilken far vill inte ge sina barn en bättre framtid. Men det slutade med att Alan, hans femåriga broder och moder, alla drunknade. Enligt CNN var målsättningen för familjen att specifikt nå Sverige. Hade västvärlden anammat tredjelandsavtal, då hade inte familjen Kurdi lockats att ta sig vidare från Turkiet och Alan kunde eventuellt fortfarande ha livet i behåll. Tredjelandsavtal är ingen perfekt lösning på alla världens problem, men det är heller inte värt att på förhand förkasta för att istället tjata om samma alternativ av “hjälp på plats” eller “det handlar om barn” som närmast helt dominerar diskursen idag.

* Citatet har översatts av Oberoende förnuft. I ursprung lyder det: “[T]he refugees caused an unexpected economic and employment boom […] Jordanian GDP […] grew by 1.6 percent in 1991 and 14.4 percent in 1992 […] In 1992, Jordan ran a balanced budget for the first time in the country’s history […] Total factor productivity growth accelerated in the early 1990s, and macroeconomic indicators like inflation, investment as a percent of GDP, and real GDP growth improved markedly immediately after the refugee surge […] The quality of Jordan’s economic institutions improved significantly after 1990 relative to several combinations of OIC [“Organisation of Islamic Cooperation”] —essentially rising from that of a poor Muslim country to that of an OECD country without significant changes in political or civil freedoms.”

Artikeln uppdaterades 1 februari 2020.

Om Sverige under två års tid skulle mottaga en invandring som motsvarade 10% av vår befintliga befolkning, vad skulle hända? De mest positivt inställda till invandring skulle nog mena att ekonomin skulle gå förträffligt, de mest negativt inställda skulle hävda att landet skulle gå under. Lustigt nog finns det ett land som gått igenom just…