Jag är trött på män som ni: ni kommer hit, får en fristad undan från det krig och terror ni hävdar ni flytt ifrån. I Sverige välkomnas ni av de “godhjärtade”, många av er känner nog en lättnad. För andra inträffar något annat, ni våldtar stället.
Ni våldtar i grupp. Ibland är ni tre, fyra, fem eller så många som tio stycken. En flicka som var på väg till skolan kom aldrig fram. Hon våldtogs istället på vägen. Ett värnlöst barn som ni kastade er över. Njöt ni verkligen av den lilla flickans kropp? Eller var det makten som rusade? Vad som föregick i era hjärnor vill jag inte veta. Vad som finns i era hjärtan vet jag. Ni hade tur, och flickan otur. För i det här landet ses ni, precis som flickan, som offer för andra omständigheter och flickans trauma är redan bortglömt.
Det händer inte alltid i grupp. Du som kom som ensamkommande 17-åring och som våldtog familjens dotter säger att det får man göra i ditt hemland. Är du i ditt hemland nu? Nu försöker du skylla på att ingen berättat för dig att det är förbjudet att våldta i Sverige. ATT DET SKULLE VARA DITT FEL erkänner du inte alls. Du säger i Förvaltningsrätten att rektorer på skolorna är skyldiga att informera varje ensamkommande om vad som gäller beträffande sex och samlevnad i Sverige, det har ingen gjort. När det framkommer att du bott på andra ställen där det tydligt förklarats för dig vilka regler som gäller för sexuella relationer i Sverige, blir det tyst. Någon har i vart fall hjälpt dig med att säga att det är inte ditt fel. Du får våldta så länge ingen förklarar för dig. Ditt straff kommer aldrig bli ett straff. En reprimand i bästa fall: “Gör nu inte om det här igen.”
Eller du kvinna som kom till Sverige från Somalia i hopp om ett bättre liv. Innan dess hade du könsstympat dina döttrar. Du sökte asyl 2015, 2018 togs beslutet att du, på grund av ditt grova brott inte hade skyddsstatus. Du hade tur, Migrationsöverdomstolen överklagade och menade att brottet inte var tillräckligt grovt för att du skulle uteslutas från skyddsstatus. Alltså får du stanna. Dina döttrar kommer aldrig kunna njuta av sin sexualitet.
Som man från Eritrea kom du till landet som inte bygger några murar. Här fick du vänner. Nu var ni fem, vilken lycka. En söndag bestämde ni er för att våldta ett barn. Nu är ni misstänkta för grov våldtäkt mot barn. I grupp våldtog ni henne. Lätt byte och en snabb tillfredsställelse för er. Du och dina vänner kände er kanske som män? Män med ett antisocialt beteende som ert och ett kulturellt mönster av att kränka flickor är ert normala, men vårt onormala. Ni behövde inte den avhumaniserade flickan, hon var ändå ingen människa för er utan ett kön vars uppgift var att tillfredsställa era lustar. Om era barn utsatts för samma sak, hur hade ni reagerat då?
Det finns ett land som heter Kongo. Ni kanske har hört talas om det? I Kongo är det farligare att vara flicka än soldat. Våldtäkt, tortyr och förnedring används av som vapen – majoriteten av offren är barn. Ni kanske tror att Sverige är Kongo?
En kvinna gör sig fin för en kväll på stan. Hon duschar, blåser säkert håret, sätter på sig det finaste hon har. Hon vill känna sig vacker och åtråvärd. Kvällen har varit bra men det är dags att ta sig hem. Hon går ensam genom staden. Vid en uteservering händer det som hon bara läst om, män som våldtar. Hon våldtas. Du som våldtar hånskrattar, dina vänner likaså. Hon flyr, en halvtimma senare våldtas hon igen.
Om jag fick önska något så vore det att ni fick vandra genom stad efter stad, medan invånarna tyst betraktar er. Inga handhjärtan, inga öppna armar, inga refurgee welcome, utan bara en tyst betraktelse där ni får se den ilska och sorg ni förorsakat.
Konsekvenserna av att vi medborgare aldrig får visa vår sorg är att era våldtäkter inte tas på allvar och det allmänna budskapet blir att våld mot kvinnor är en acceptabel kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter. Det leder till ett fördomsfullt agerande. Man utgår helt enkelt ifrån att kvinnor inte har något värde. Inte konstigt att kvinna efter kvinna våldtas?
Istället pratas det om mänsklighet, “värde(av)grund”, allas lika värde i alla riktningar utom just till alla våldtagna kvinnor. Vi tvingas istället inskränka vår frihet på grund av “män” som er. Vi tvingas att anpassa våra livsvillkor på grund av “män” som er. Vi tvingas om och om igen läsa om hur kvinna efter kvinna våldtas av “män” som er. Jag är trött på män som er!
Pilot Emeritus 
Staffan Marklund