EU och ödlemänniskor

Runt 66 miljoner amerikaner tror att utomjordingar har landat i New Mexico. 12 miljoner jänkare tror även på att ödlemänniskor styr världen. Detta rapporterade The Guardian 2016. Psykologen Rob Brotherton, som skrivit en bok i ämnet om varför folk tror på konspirationsteorier, förtydligar att ibland är konspirationsteorier inte irrationella. Det är alltid irrationellt att tro på ogrundade komplotter, men det händer att små grupper av mäktiga aktörer går bakom ljuset och tar till illegitima metoder. Mordet på Julius Caesar lär vara den sanna konspirationsteori som har blivit mest känd.

Som den välrenommerade tidningen the Nation påpekar tillsammans med statsvetaren Michael Parenti, utgör konspirationer en del av den politiska verkligheten. I boken “The New Hate” har journalisten Arthur Goldwag tillägnat konspirationsteorier ett eget kapitel. Det utgör underhållande läsning om verklighetsfrånvända dårar, men det har ett mycket nyanserande intro: “Jag vill understryka något viktigt: Det är inte alltid så att tron på konspirationer är vanärande eller knasiga. Konspirationer är vad du får när människor samlas i hemlighet för att planera att utföra något kriminellt och subversivt – vilket nog är något som händer jämnt och ständigt, i både den politiska och privata sfären”. Nazityskland började andra världskriget genom en konspirationsteori, de utsatte sig själva för falska anfall de påstod komma från Polen.

Att konspirationsteori blivit en förolämpning är delvis en positiv språkutveckling, då det låter oss enkelt samla orimligheter som tron på ödlemänniskor eller att jorden är platt under en gemensam rubrik. Det är samtidigt delvis olyckligt, då termen lätt kan användas för att avfärda belagda historiska händelser; bara för att de råkar innehålla en konspiration. Att senatorerna konspirerade mot Julius Caesar, gör inte den kända sanningen om hans bortgång osannolik.

Med det sagt kan vi titta lite närmare på den troligen mest underrapporterade konspirationen som ägt rum närhistoriskt. Det gäller EU:s grundande.

Amerikanska dokument visar att USA:s underrättelsetjänst finansierade under 50- och 60-talet bildandet av EU. Den viktigaste rörelsen bakom bildandet, d.v.s American Committee on United Europe (ACUE), fick mer än halva sin budget från amerikansk underrättelsetjänsten och amerikanska storföretag samt rikemän. Rörelsens ledare behandlades av sina finansiärer, som om de vore deras direkta anställda (vilket de nog var i allt annat än titel).

Doktoranden Christina Norwig som studerat fenomenet har sagt följande: The [European Youth] Campaign was financed by an American association, the ‘American Committee on United Europe’. All of its members were US-secret service agents. Without the US financial aid the Campaign would not have been able to survive.”

Dåvarande ledaren för CIA var med och såg över grundandet av ACUE redan 1948 ( Aldrich , Richard J. (utgiven online 2007 [ursprungligen utgiven 1997]) “OSS, CIA and European unity: The American committee on United Europe, 1948–60” Diplomacy & Statecraft volym 8, nummer 1).

CIA:s projekt av att skapa EU, eller en likvärdig europeisk federation, styrdes från New York av samma myndighet som skötte internpropagandan i USA. Det var ett av CIA:s dyraste projekt under kalla kriget (Scott-Smith, Giles. och Krabbendam, Hans. (Psychology Press 2003. Roosevelt Study Center) “The Cultural Cold War in Western Europe, 1945-1960”  se sida 46 och framåt).

EU i sig är förstås ingen konspiration i dagsläget. Utan här diskuteras endast dess grundande. Självfallet fanns det även inhemska europeiska krafter som ville skapa EU. Poängen är att det gavs en draghjälp som det sällan talas högt om.

Avslutningsvis kan nämnas något annat som underrapporteras gällande EU. Flera fackföreningar i Storbrittanien är positiva till EU-uträdet. För att citera Trade Unionists Against the EU: The destruction of collective bargaining in the accession states was for example one of the EU conditions of their joining. The EU hasn’t exactly run to the defence of British trade unions as our collective bargaining coverage has dropped by 75 per cent over the last thirty five years.

I andra änden har vi föreningar av VD:ar i Storbritannien. Vilka har kämpat tappert för att hålla kvar Storbritannien i unionen, och som är kända för att de ser ökad arbetslöshet som “något som kanske är positivt”. Trots allt som skrivits om Brexit i svensk press, har jag i alla fall inte hittat några rader om detta. En skälig slutstats blir att oavsett om vi talar om EU:s skumma ursprung ur amerikanskt fulspel, eller dess nutida klasskonflikter, tycks det finnas ett ointresse för stora delar av svensk media att rapportera om institutionen på ett fullvärdigt sätt. De tenderar att förenklas eller försköna. Det ligger förstås ingen konspiration bakom denna tendens, och det finns även undantag till detta allmänna mönster, med det sagt blir det inte orimligt att hävda att en snedvridning äger rum.