Aftonbladets Anders Lindberg avfärdade 2015 Tino Sanandajis påstående att den nuvarande majoritetsbefolkningen skulle krympa till en minoritet. Han avslutade sin artikel med följande:

vad menar man är problemet? […] Detta är inte att fiska i grumliga vatten. Det är att lida skeppsbrott där.

Den mycket invandringskritiska tidningen Samnytt (tidigare känt som Avpixlat) publicerade för 6 år sedan en beräkning som nådde slutsatsen att majoritetssvenskar skulle göras till minoritet innan 2040. Den antirasistiska webbpublikationen IRM (Inte Rasist Men), tog avstånd från detta i en artikel med rubriken “Avpixlat ger Breivik rätt – skriver om hur Svenskar kommer att bli en minoritet i Sverige“. De redogör aldrig för varför Samnytts kalkyl är felaktig, annat än att skriva “tro mig”. Länken till Samnytts ursprungliga artikel fungerar inte längre, så kalkylens kvalitet kan inte utvärderas.

För att svara på Lindborgs fråga “vad menar man är problemet”, så behövs det ej antas att ett problem ska föreligga i demografiska förändringar, för att finna frågan värd att diskutera. Man kan vara positivt inställd till att den nuvarande majoriteten görs till minoritet, vara negativt inställd eller förhålla sig värdeneutral – och ändå vilja utreda. Om inte annat för att man inte vill överlämna frågan till att diskuteras endast av de som bär tjockast ideologiska glasögon. Om vi vänder blicken mot andra sidan Atlanten, märker vi att USA:s tidigare vice president Joe Biden har sagt att landets nuvarande majoritetsbefolkning, som Biden är en del av, kommer att bli en minoritet. Och han ser detta som något positivt då det ökar mångfalden i landet.

Att IRM försöker misstänkliggöra Samnytt genom att påpeka att de håller med Breivik i en sakfråga, finns det en viss ironi i. Inte bara i det att alla människor faktiskt håller med de värsta av avskum i vissa sakfrågor, finns nog inte en enda skribent på IRM som inte ger Breivik rätt i att himlen är blå och jorden är rund. Utan ironin ligger i att IRM ger Breivik rätt i ett annat påstående, inte i bemärkelsen av att de håller med honom utan i att de uppvisar det beteende han i sitt manifest hävdar äger rum.

Islamkritikern och filosofidoktoranden David Wood kommenterar Breiviks illdåd med orden: Det finns en ironi i att media har hållit [islamkritiker] ansvariga för Breiviks dåd, enligt manifestet [som Breivik skrev,] bör vi skuldbelägga media […] du kan inte missa det här om du läser manifestet […] Syftet med våldet är att bryta igenom den skyddande muren media har konstruerat [kring tabubelagda ämnen]

Wood belyser valda stycken ur manifestet 2083 – A European Declaration of Independence, där Breivik framför att han inte kunde engagera sig i fredlig politik – för att saklig kritik ledde till att man stämplades som rasist eller på annat sätt smutskastades. I det läget ansåg han sig inte ha något annat val än att ta till våld. Detta ursäktar förstås inte Breiviks agerande, och gör ej heller IRM på något vis delansvariga för hans mördande. Våldsutövare bär alltid på sin skuld ensam, det är oförsvarligt att låta dem tvätta blod från sina händer genom att torka av sig på de fredliga. Inte heller hävdas det här att Breivik skulle ha rätt i sak att åsiktskorridoren i Norge eller väst i övrigt skulle vara så stark att fredlig invandringskritik helt omöjliggjorts. Invandringskritiska partiers ökade framgång i Europa motbevisar detta.

Poängen med att ta upp denna kritik från Wood, är istället att belysa hur lätt och meningslöst det är att misstänkliggöra och skuldbelägga meningsmotståndare istället för att tala om komplexa sakfrågor. Precis som IRM avfärdade en svår fråga med att säga “tro mig” och sedan jämföra sin motståndare med en massmördare, kan vem som helst kalla IRM för åsiktskorridorens stasiagenter och grundlöst påstå att de upprätthåller en tystnadskultur som möjliggör mord. Smutskastande är ett spel med ord vi alla kan leka men som ingen kan vinna.

Debatten om Sveriges demografiska utveckling påminner mig om en irakisk invandrare till Sverige som i en Israelisk dokumentär beklagade sig: “Jag blev förvånad över att se så många araber här. Riktigt förvånad. Jag sa ‘det här kan inte vara Sverige’. Det vore synd om Sverige [i sin helhet] skulle börja se ut som här [d.v.s det bostadsområde med utomeuropeisk majoritet, där jag bor]. Snart kommer den svenska flaggan att falla och den arabiska flaggan kommer resa sig. (Yehezkeli, Zvi och Deri, David (2012) “Allah Islam” del 1,  Isrealiska Channel 10). Jag kan inte, speciellt i ljuset av hans övriga vittnesmål i dokumentären, tolka hans ord som annat än att han oroar sig över att majoritetssvenskar ska göras till minoritet. Kan han också stämplas som någon som ger “Breivik rätt”? Gör detta honom till rasist mot sig själv?

Vissa skulle bestämt hävda ja, både han och Sanandaji (som är kurd-svensk invandrare från Iran) har internaliserat en rasistisk saga. Alla renläriga vet ju att Expo har i en artikel av Morgan Finnsiö, klassat alla sådana tankar om demografiska förändringar under samlingsrubriken “det stora utbytet” som en myt. Expo sammanslår och likställer implicit där flera idéer under en och samma etikett. Den oroliga arab-svensken och den entusiastiska majoritetsinvånare Joe Biden, särskiljs inte på något meningsfullt vis från den nazistiska konspirationsteoretiker.

Det är troligen denna typ av förenklande och misstänkliggörande journalistik som skapat det nuvarande klimatet, där den vänsterliberala tidningen The Guardian tvingats erkänna att de inte kunde hitta forskare som vågade uttala sig med namn gällande de demografiska förändringarna som Europa genomgår till följd av invandring – som en anonym akademiker sa till tidningen “Vad du än säger stämplas du som rasist“.

För att adressera de som vill kalla demografiska prognoser för konspirationsteorier, kan vi konstatera att de flesta förklaringsmodeller finns i både konspiratoriska samt i strukturella/mekaniska varianter. Att definiera hela kluster av idéer utefter deras konspiratoriska eller på annat sätt sämsta versioner, övertygar endast de mest naiva om att överge hela klustret. Att den kontroversiella högertidningen Fria Tider skrev 2014 att: “Begreppet patriarkat är centralt inom den feministiska konspirationsteorin och går ut på att alla män deltar i en konspiration (“patriarkatet”) mot kvinnor” får inte mig som feminist att överge min övertygelse. Visst kan jag kan medge att det finns vissa subgrupper av feminister som är konspiratoriska, när Susan Brownmiller skrev att: “[Rape] is nothing more or less than a conscious process of intimidation by which all men keep all women in a state of fear. (1975 ”Against our Will: Men, Women and Rape”) låter det onekligen som om hon ser patriarkatet som en konspiration istället för en strukturell förklaring. Det ogiltigförklarar dock inte strukturella modeller av patriarkatet. På samma sätt som de förkastliga varianterna av tanken på demografiska ändringar, inte ogiltigförklarar deras rimligare syskon.

Nu när vi bemött anklagelsen “du är en konspirationsteoretiker som ens pratar om det här”, kan vi börja kika på siffror. Uppskattningsvis 9 miljoner invånare i andra länder, har Sverige som landet de helst vill utvandra till. Bland de flyktingar som tagit sig till Grekland, och därmed inte längre var i livsfara, ville år 2015 90% av de tillfrågade ta sig vidare till ett annat EU-land – Tyskland och Sverige var de allra populäraste (Ingen angiven författare (2015/06/01) “The sea route to Europe: The Mediterranean passage in the age of refugees” UNHCR, se sida 11) Man kan också tänka sig att vissa av de totalt övriga 161 miljoner globalt som vill utvandra, kommer i praktiken att söka sig till Sverige, även om detta inte är förstahandsvalet. Efter misslyckade försök att ta sig in i andra länder, framstår det som plausibelt att den humanitära stormakten har gott rykte nog att locka flera att resa i den riktningen. Den svensk-arabiska bloggaren Mahmoud Bitar har uppgett att bland det första man får fram när man googlar “asyl” på arabiska, är Sverige. Han hävdar även att det finns en allmänt skönmålad bild av Sverige internationellt, som motiverar migranter att bege sig hit baserat på hörsägen om ekonomiska fördelar.

IS började 2018 försöka öka antalet flyktingar till Europa genom att destabilisera Sahel-regionen i Afrika, för att citera chefen för FN:s Världsmatprogram, David Beasley: “om ni tror att ni hade ett problem som resulterat från en nation som Syrien, med 20 miljoner människor, på grund av destabilisering och konflikter som lett till migration, vänta då till Sahelregionen med 500 miljoner människor har blivit mer instabil

Att utgående från sådan siffror nå slutsatsen att en övergång från majoritet till minoritet kan ske i Sverige, kräver inte att man tror på judiska sammansvärjningar eller kulturmarxistiska komplotter. Inte heller att man ser de som invandrar som dåliga människor, eller deras ankomst som något negativt.

Vare sig Lindborg, IRM eller Expos Morgan Finnsiö – väljer att diskutera statistisk överhuvudtaget. De genomför inga kalkyler, hänvisar inte till några studier. Utan de nöjer sig med att misstänkliggöra sina meningsmotståndare. Att de som säger emot dem impliceras vara bristfälliga människor antas vara all bevisföring deras läsare kräver. Hemsidan Motargument presenterade i alla fall lite siffror i sitt bemötande, men extrapolerar aldrig någon framtida utveckling från dessa. Utan nöjer sig med att ifrågasätta giltigheten i kategorin “riktig svensk”. För att citera kärnan i deras artikel:

Vid tillfällen då dessa argument [om att majoriteten kommer bli minoritet] används faller det ju alltid, för redan vid tidpunkten då varje utrikes född person föder ett barn i Sverige är detta en person som kommer ”räknas” i kategorin inrikes född.[…]Och hur många generationer […] dröjer det innan en människa som har föräldrar med utländskt ursprung, kan föräras med benämningen ”svensk”?

Sakfrågan om hur Sveriges befolkningssammansättning kommer se ut framöver, avfärdas som omoralisk eller irrelevant till följd av att den vilar på sociala konstruktioner. Med samma resonemang skulle vi kunna avfärda prognoser om en åldrande befolkning eller en allt mer överviktig befolkning framöver, som omoraliskt fördomsfulla, exkluderande mot de äldre och de med avvikande kroppar. Samt kritisera koncept som “ung” och “smal” som förenklingar av en komplex verkligheter utan fasta gränser – “när slutar man vara ung egentligen?”. Alla mått på människor är sociala konstruktioner och förenklingar, verkligheten måste delvis förenklas i vetenskapliga modeller. Att göra detta berövar inte nödvändigtvis människor deras värde och individualitet.

Gällande Fria Tider, så misstänker jag att det faktum att jag nämnde dessa kommer nyttjas som bränsle i de karaktärsmord som närmast oundvikligen lär följa av att jag lyfter frågan om “folkutbyte” som det ibland kallas. Något som känns aningen beklämmande för mig då Fria Tider ofta utgör en parodi på sig själv. Med sådana rubriker som “Dejtade Mohammed – våldtogs direkt” och “Studie: Barn från tredje världen saknar empati” (vilket uppenbarligen inte är sant) är de knappast någon man vill associera sig till. Med det sagt, kan vi konstatera att de trots sin minst sagt bristfälliga journalistisk lyckas överträffa både Lindborg, IRM och Expos Morgan Finnsiö när de diskuterar frågan om demografiska förändringar. De länkar åtminstone till ett pressmeddelande för en rapport, när de skriver att “Enligt norska HRS kommer svenskar att bli minoritet i Sverige år 2049“. Nu menar kritiker att HRS, som finansieras av norska staten, är högervridet. Organisationen anklagas även för att sprida främlingsfientlighet. Så källbeläggningen ger inte precis toppbetyg. Men skillnaden mellan ingenting och undermåligt, förblir en realitet.

Samnytt som Aftonbladet hänvisat till med den smått komiska formuleringen ”kontroversiell hatsajt” (som EpochTimes påpekar kan man tänka sig en okontroversiell hatsajt?), lär jag också grillas för att ha nämnt utan att genomfört ett rituellt avståndstagande. Vet jag inte att dom 2012 (under namnet Avpixlat) fick backa på en artikel som stora delar av deras egna läsarkrets avvisade som rasistisk. Tidningen menas även misstänkliggöra och utestänga svenskar med utomeuropeisk härkomst, en anklagelse som artikeln “SVT förödmjukade tittarna med kolsvart lucia och rap på Rinkebysvenska” ofta lyfts som ett exempel på.

Med det sagt, samma beklämmande situation uppkommer gällande Samnytt som kring FriaTider. Nämligen att de trots sina brister faktiskt lyckas överträffa samma mainstreammedier som fördömer dem, i alla fall i frågan om demografisk utvecklingen. Detta gör de genom att åtminstone försöka belägga sina påståenden. Samnytt har i en annan artikel än den som IRM bemötte, källhänvisat för tesen att “Etniska svenskar i minoritet i Sverige till 2066“.

I detta fall refereras till en rapport släppt av den högerorienterade och kontroversiella stiftelsen Gefira. Denna rapport är inte fackgranskad (känt internationellt som “peer reviewed”). Gefira använder heller inte fotnoter eller källvisning inom parentes, för att uppge vart specifikt siffror kommer ifrån. Istället för att skriva en specifik källa efter varje individuellt påstående, avslutas rapporten med “Data Source Sweden Statistics SCB : https://www.scb.se/en/”. Inte det mest seriösa jag stött på. Men återigen, bättre än deras meningsmotståndare som tycks ha utvecklat en allergi mot siffror och empiri.

När den ena sidan i debatt inte belägger sina påståenden alls, och den andra sidan belägger via partiska källor – då är det lätt att känna sig förtvivlad. Vad ska man tro? Tur nog finns det fackgranskade studier i frågan om Sveriges framtida befolkningssammansättning, släppta i ideologiskt neutrala vetenskapliga tidskrifter. En av dessa kom fram till att 2065 kommer den nuvarande majoritetsbefolkningen bli en minoritet (Tarvainen 2018). Detta resultat styrker den tidigare slutsatsen av professor emeritus David Coleman i demografi vid Oxford universitet, vars studie i ämnet konstaterade samma sak (fast med ett annat datum för övergången från majoritet till minoritet). Samma mönster dokumenterar han i flera andra europeiska länder (Coleman 2006:416).

Därmed har tesen levt upp till det vetenskapliga kriteriet av att kunna upprepas av olika individer, samt getts ut i fackgranskade tidskrifter. Märk väl att den senare studien, uttryckligen antar att de invandrade befolkningsgruppernas barnafödande kommer att falla till samma nivå som majoritetsbefolkningen (Coleman 2006:410). Detta exempel illustrerar det allmänna mönster jag fann i dessa två studier, nämligen att inga svårförsvarliga eller långtgående antagande gjordes. I mina ögon framstod det hela som försiktigt och seriöst. Bägge studierna utgick även från flyktingströmmarnas volymer så som de såg ut innan krisåret 2015.

Samma övergång från majoritet till minoritet förutspås av experter äga rum i både USA och större delar av Europa, rapporterar The Guardian. I USA:s fall blir det så tidigt som kring 2044, som den nuvarande majoriteten går ner till att bli den största minoriteten i landet. The Express har skrivit nyhetsartikel om forskning som visar på att Storbritanniens majoritetsbefolkning övergår till minoritet år 2066. The Telegraph skriver att “Muslims could outnumber non-Muslims in France and perhaps in all of western Europe by mid-century. Austria was 90 per cent Catholic in the 20th century but Islam could be the majority religion among Austrians aged under 15 by 2050“.

Flera utländska tidningar som alla utgör mainstreammedia i sina hemländer har alltså kunnat publicera om samma prognoser för hela Europa och USA. Men här i Sverige har munkaveln behållits på.

Många majoritetssvenskar ser säkert inget problem med att bli en minoritet (i USA är det redan idag bara en tredjedel av befolkningen som är negativt inställda till att majoriteten övergår till minoritet). Vad jag vet finns inga opinionsundersökningar om motsvarande utveckling i Sverige.

Jag vill inte hävda att denna utveckling måste medföra några nackdelar, eller ens att en “tyst majoritet” skulle vara negativt inställda. Men om en stor del av befolkningen är negativt inställda, då lär motreaktionen från dessa bli enorm om förändringen smyger sig på utan förvarning och diskussion.

Här vill nog flera invända. Att anpassa sig efter de med en negativ inställning till en sådan utveckling, är det inte bara att kompromissa med mörka krafter? Att ge sig inför dom som värderar folk efter hudfärg, trosbekännelse och pass istället för karaktär? Som svar på den invändningen känns det motiverat att lyfta upp det tillfälle när Dali Lama besökte Sverige och sa att “Europa till européerna och Mellanöstern till folk från Mellanöstern“. Samt när han uttalade sig att “[länderna i] Europa, Tyskland till exempel, kan inte tillåtas bli arabiska“. Då avfärdades hans hållning av Tibetforskaren Professor emerita Katrin Goldstein-Kyaga – som sade:

Dalai lama förväntas ha åsikter om allt från det svenska valet till homosexualitet och jämställdhet mellan könen. Detta ofta efter en tio timmars lång flygresa från Indien. Han har många gånger sagt att han är och vill vara en enkel buddhistisk munk, och att det enda han verkligen är kunnig i är buddhistisk filosofi.Det är något som jag tror att man måste ta på allvar.(fetmarkering i originaltexten)

Detta är ett uppseendeväckande uttalande från en Tibetforskare. Dali Lama representerar en nation som Kina håller på att förändra till oigenkännlighet via massinvandring. Där demografiska ändringar i form av storskalig immigration av Hankineser (den största etniska gruppen i övriga Kina) upplevs som ett angrepp på den Tibetanska identiteten och ett sätt att försvaga Tibetanernas ställning och utföra “kulturellt folkmord“. För att citera en rapport från en Tibetansk tankesmedja:

The influx of Chinese migrant workers, […] are reducing the Tibetans to an increasingly disenfranchised minority in their own land. […] The population transfer from China to Tibet is following the same policy implemented in China-occupied Mongolia (today’s Inner Mongolia) during the Qing Dynasty, where Mongolians were already a minority in the end of the 19th century. […S]uch policies meant that Chinese migrants settled in the countryside and they became dominant in rural as well as urban populations. The policy has continued through modern times
(“Cultural Genocide in Tibet A Report” The Tibet Policy Institute).

Är det inte uppenbart att Dali Lamas kommentar kommer från att han såg Europas möjliga utveckling och kände igen sig i sin roll som Tibetan, att han empatiserade med européerna. Han insåg att han inte ville få komma hem till ett Tibet som han inte kände igen, och att han inte ville önska det ödet på någon annan. Medlidandet hade tvingat honom att lida skeppsbrott i bruna vatten. Vi kan inte avfärdande kalla alla de majoritetssvenskar som oroar sig över att bli en minoritet för främlingsfientliga, utan att också rasiststämpla de kurder som önskar sig ett kurdiskt hemland, de judar som önskar ett huvudsakligen judiskt israel, de tibetaner som önskar återvända till ett Tibet som inte ändrats i grundvalarna demografiskt.

Svarta rättsaktivister i USA uttrycker på liknande sätt oro över storskalig inflyttning av vita i svarta majoritetsområden. Med sådana ord som “The fact that whites are coming back to this [black space], is not, I fear, evidence of the meaningful integration that has long eluded us. It’s a warning that my black community is, once again, irretrievably at risk. […]but black people in particular will feel the sting […] We will lose our space, our place.” uttrycker inte Erin Aubry Kaplan hat mot vita. När Michael Harriot med eldig retorik säger: “your neighborhood is being slowly taken over by the Caucasian [i.e White] hordes“, då kan han inte jämställas med nazister som vill gasa judar.

De svarta rättsaktivisterna har inte åsikter om att det är önskvärt att bevara etnisk komposition i ett område till följd av antipatier mot den andra, utan för att de oroar sig över socioekonomiska och kulturella förändringar som medföljer demografiska transformationer. Det som oftast lyfts fram är det ekonomiska, den vita befolkningen i USA har i genomsnitt större disponibel inkomst. Flyttar de in många vita i ett område riskerar priserna att höjas generellt, vilket flera bland de svarta i regionen lider av. I mer djupgående frågor, kan det konstateras att den svarta befolkningen i USA oftare är djupt troende kristna, medan ateister är överrepresenterade bland vita amerikaner. Ett vitare lokalsamhälle kan de oroliga hävda riskerar att bli ett lokalsamhälle som förlorar en del av sin kristna gemenskap. I studier av “mikroaggressioner” har det hävdats att en del icke vita studenter uppfattar det som en mikoraggression att vara den enda icke vita i rummet
(Choi, Harwood, Huntt, Mendenhall, Orozco “Racial microaggressions at the University of Illinois at Urbana-Champaign: Voices of students of color in the classroom ” 2015:6-7).

Ett lokalsamhälle där andelen vita ökar, skulle innebära ökad mängd mikroaggressioner mot icke vita, om vi ska tro de som saluför mikroaggressioner som vetenskap, då vita via sin blotta existens genererar aggressioner när de utgör flertalet.

Man behöver inte hålla med dessa svarta rättsaktivister, men att ogiltigförklara deras åsikt som fördomsfull kommer inte trolla bort de utmaningar de lyfter, inte heller göra dem och deras åsiktsfränder mer välkomnande av de nytillkomna. Som forskaren Eric Kaufmann påpekar i Kvartal börjar dessutom det retoriska vapnet av att stämpla andra som rasister, förlora sin verkan.

Massinvandring har historiskt sett nyttjats som ett vapen mellan nationer (Greenhill, Kelly M (2010A) “Weapons of Mass Migration: Forced Displacement as an Instrument of Coercion” Strategic Insights volym 9, numer 1, en sammanfattning kan läsas i New York Times). De som är rädda för vad som använts som vapen kan få dramatiska konsekvenser när de riktas mot sig själv, och inte vill omdana sina barnbarns framtid med detta vapen – måste man inte hålla med. Man kan mycket väl mena att samhällen utan en klar majoritetsgrupp är ett moraliskt måste. Att alla europeiska länder har en skyldighet att närma sig Afrikanska länder (vilka är de minst homogena i världen). Man kan insistera på att forskningen som visar på att länders mångfald har visat sig negativt påverka deras ekonomiska utveckling samt att mångfald enligt en rapport ökar risker inbördes konflikter i nationer och förvärrar dessa konflikter, är irrelevant. Man kan mena att mångfaldens påstådda negativa följder vägs upp av de positiva rönen. Att peka på sådant som att städer (i motsatts till länder), stärks ekonomiskt av mångfald, samma fynd har dokumenterats gällande företag med hög mångfald i personalstyrkan. Man kan annars hävda att forskningen i området är för osäker.

Alla dessa förhållningssätt är rimliga, men att avfärda meningsmotståndare som fördomsfulla och exkluderande är knappast skäligt. Massinvandringen till Tibet är inte omoralisk för att gränser är heliga, och hankineser är inte sämre på något vis jämfört med etniska Tibetaner. Precis som minoritetssvenskar inte är sämre än majoritetssvenskar på något vis, och vita amerikaner inte är sämre än svarta.

Problematiken ligger istället i att Tibetanerna inte får välja själva hur deras hemlands demografiska utveckling ska se ut. Nu är Sverige ingen diktatur och inte ockuperad mark, men vi kan notera att de flesta ur Sveriges befolkning under längre tid velat minska invandringen. Andel som instämde i påståendet att Sverige ska ta emot färre flyktingar har under perioden 1990-2017 legat mellan 40 och 53%, andelen som motsätter sig påståendet har varierat mellan 24 och 31%. De som oroat sig över “Ökat antal flyktingar ” har från 1993-2016 pendlat mellan 20-39% (Henrik Ekengren Oscarsson & Annika Bergström “SVENSKA TRENDER 1986-2016” sida 24 och 48). Demoskop, som tidigare nyttjats av DN, har genomfört en undersökning på beställning av högertankesmedjan Den Nya Välfärden, och konstaterade att perioden 2008-2016 ansåg hela 70% av befolkningen att invandringen var för stor. Ivar Arpi sammanfattade läget väl när han skrev att “konsekvent [har] en majoritet eller relativ majoritet av svenskarna velat ta emot färre flyktingar sedan 1990.” (vad jag vet med endast ett undantag i form av en undersökning från Ipsos 2015, detta undantag övergick dock relativt snabbt).

Riksdagsledamöterna har tyckt radikalt annorlunda gällande invandring (en av de frågor där de och väljarna går starkast isär) och nyttjat sin position för att förvägra folkviljan ändring i migrationspolitiken.

Det hävdas ofta att Sverige har genomfört en dramatisk sänkning av invandringsvolymerna efter flyktingkrisen. Men åtstramningarna innebar i praktiken en sänkning från historiskt väldigt hög volym, till en fortfarande hög men inte lika alarmerande volym. Begränsningarna som infördes efter flyktingkrisen, har via upprättandet av mer generös rätt till familjeåterföring, redan delvis tillintetgjorts.

Den nationella chefen för gränspolisen, Patrik Engström, räknade 2018 med att det kan ta upp till ta upp till fem år att åtgärda gränskontrollernas problem. Varvid det är oklart hur mycket av kvarstående regelskärpningar som faktiskt får effekt.

För att citera den kristna tidningen Världen Idag:s sammanfattningen av siffrorna (uppskattning från innan de generösare anhörighetsinvandringsreglerna infördes):

Antalet personer som förväntas söka asyl i Sverige [2018] är 23 000, men antalet nyanlända som beräknas anvisas till de svenska kommunerna är drygt 46 000. Det är dubbelt så många som snittet under tioårsperioden 2005–2014, och fem gånger så många som snittet under tioårsperioden 1995–2004. […] 2019–2021 beräknas mer än 30 000 nyanlända per år anvisas. Det innebär att Sverige beräknas ta emot närapå 218 000 migranter under en femårsperiod. Tittar man endast på prognosen för de nästkommande tre åren är siffran drygt 103 000. Därtill tillkommer arbetskraftsinvandrare och personer som kommer hit för att studera. Dessutom är det många av dem som får avslag på sin asylansökan som ‘går under jorden’ och stannar i Sverige. Exakt hur många detta rör sig om är svårt att veta, men enligt Migrationsverkets prognos kommer närmare 10 000 av dem som har fått avslag på sin asylansökan i år att ‘avvika’. Världen idag vänder sig till migrationsminister Heléne Fritzon (S) för att höra hur Sverige ska klara att ta emot över hundra tusen nyanlända de närmsta åren, men hon avböjer från att svara på frågorna.

Sociologen och journalisten Gunnar Sandelin redogör för följande på Webbpublikationen Det Goda Samhället:

Två tredjedelar av valmanskåren [röstade i senaste valet på] partier som sade att de ville ha en mer restriktiv invandring: s+m+sd. Men vad betyder väljarnas åsikter när vi nu får precis motsatt politik? […] Den hittills fogliga allmänheten ska tydligen inte besväras av att få en realistisk helhetsbild av den demografiska omstöpning av landet, som nu kommer att tillta. Totalt har 1,8 miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan millennieskiftet. Sverige beviljade fyra gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande som övriga Norden gjorde tillsammans 2018! […] Så har det sett ut under många år, men istället har vi fått höra att Sverige anpassar sina regelverk till EU:s miniminivå. 

Kinas övergrepp mot Tibetanerna och de svenska riksdagsmännens styrande av invandringspolitiken över allmänhetens huvuden, är väsensskilda fenomen. Det kan inte likställas och på flera punkter inte ens jämföras. Men så länge de delar den gemensamma egenskapen att eliten påtvingar majoritet en framtid de inte samtyckt till – delar bägge dessa fall på ett stort moraliska problem. Man kan vara för eller emot storskalig invandring, man kan vara för och emot demografiska förändringar utan att det är något fel med det – men att vara emot folkligt inflyttande på viktiga frågor är att anta en antidemokratisk hållning. Med det sagt, denna text har inte skrivits för att sätta punkt i sakfrågan om Sveriges demografiska utveckling, utan för att istället öppna upp till debatt. Finns det drägliga etiska argument för och emot en sådan utveckling, dra fram dem. Låt oss sluta vara rädda för att röra vid svåra frågor.

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of