Jomshof borde pratat yttrandefrihet, istället för Ahmeds vistelse i landet

Orginalbild: Sveriges riksdag / Editerad av ObF

IngressHäromdagen skrev den moderata lokalpolitikern Kahin Ahmed en debattartikel där han menade på att Jimmie Åkesson “inte var välkommen i förorten”. Partisekreteraren Richard Jomshof (SD), valde då att kontra med att Ahmed (M) inte var välkommen i Sverige. Ahmeds debattartikel förtjänar kraftig kritik, eftersom mötesfrihet och yttrandefrihet är något som vi inte kan ta för givna 2017. Det är därför fullständigt obegripligt att Jomshof väljer att göra självmål istället för att skjuta rakt i krysset när målet är fullständigt vidöppet.

Vad Jomshof skulle ha sagt
Jomshof skulle ha replikerat att det rimmar dåligt med demokrati att förbjuda politiska motståndare att hålla möten, oavsett om dessa sker i förorten eller inte. I en demokrati har vi rätt att ha olika åsikter, så även i migrationsfrågan. I de frågor man inte kommer överens voterar parlamentet, man försöker inte tysta oliktänkande genom att förklara dem persona non grata. Ställer man Ahmeds debattartikel i det ljuset inser sannolikt de flesta demokrater i vårt land att Ahmed är ute på djupt vatten. Det är därför ytterst troligt att ett sådant uttalande gett både sympatier och påvisat statsmannaskap. Istället valde Jomshof att göra tvärtom genom lägga sig på en ännu lägre nivå, om än “med glimten i ögat”. Resultatet innebär att motståndarna fick mer vatten på sin kvarn, samtidigt som alla utanför de mest ortodoxa Sverigevännerna skakade på huvudet.

Vilka politiska ledare vill vi egentligen ha?
I ett land där vi uppenbart har problem att rekrytera kompetenta politiska ledare som inger förtroende, tåls det att fråga vilka vi vill ha som ska styra vårt land? Även om Sverigedemokraterna har högt förtroende i opinionen måste vi fråga oss om det är verkligen är personer som agerar i affekt vi vill ha i ledande position? Bortser man från politiska skiljelinjer inser sannolikt de flesta röstberättigade att vi som litet exportberoende land är oerhört beroende av vilka som företräder oss. Stefan Löfven kommer inte gå till historien som en stor statsman, han kommer sannolikt gå till historien som en svensk Millard Fillmore (Förenta Staternas 13:e president) dvs. en person som ingen känner till. Fillmore är så okänd att The Millard Fillmore Society samlas varje år på dennes födelsedag för att fira hans anonymitet. Sannolikt efterfrågar vi politiska ledare som lever som de lär, tar ansvar för de förslag de lägger och säger saker de verkligen menar. Det är mycket troligt att desto sämre det politiska klimatet blir, desto lättare kommer det bli för en duktig statsman av god karaktär att bilda opinion. När ideologierna är på tillbakagång är det därför inte helt orimligt att tro att en ideologiskt oberoende kandidat skulle kunna vinna många sympatier förutsatt att vederbörande har integritet, kunskap och att statsmannaskapet är intakt förvaltat.

Lex Kahin Ahmed
Läser man Ahmeds artikel är den felaktig på flera områden, bland annat är man inte rasist för att man vill bedriva en restriktiv migrationspolitik. Åkesson har dessutom i flera intervjuer påtalat att han är för arbetskraftsinvandring (dvs. ett företag efterfrågar arbetskraft utomlands), men att han däremot är motståndare till okontrollerad asylinvandring från utvecklingsländer. I en demokrati är Åkessons uppfattning lika legitim som den som förespråkar vidöppna gränser, vem som har ”rätt” voteras i val. Dagens problem handlar snarare om att de som talar om vidöppna gränser, inte behöver förklara vilka företag som ska anställa personer som inte efterfrågas (utbildning och meriter saknas), dessutom till en normal lön? Ahmed har även tidigare kritiserat riksdagsmannen Hanif Bali (M) för att inte stått upp för mänskliga rättigheter när han kritiserade profeten Mohamed på Twitter, uppenbart har även Ahmed på denna punkt missat hur yttrandefrihet fungerar i Sverige. Däremot har Ahmed rätt att kritisera Bali på det emotionella planet, men det är inte förbjudet att kritisera olika åskådningar eller deras företrädare enligt svensk lag; tvärtom.

Moderaterna borde fråga sig om Kahin Ahmed är rätt man att företräda dem, samtidigt borde även Sverigedemokraterna fundera igenom vad statsmannaskap är; när de nu blivit så stora som de är. Oavsett politisk hemvist, hur många vill egentligen ha ministrar som gör blunders på Twitter, hamnat i klammeri med rättvisan eller uttrycker sig i affekt? Istället är det högst troligt att folket generellt är trötta på politiker som på olika sätt brister i sin karaktär, istället för att exempelvis leverera lösningar på landets enorma problem.

För diskussionen framåt med Facebook:
Spread our love
  • 172
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
    172
    Delningar
  • 172
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp

Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 490 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se