Foto: Discott / Wikimedia Commons

De senaste 12 åren har Sydafrika i flera olika mätområden gått nedåt mer än något annat land i kategorin fred, enligt en undersökning av företaget Eunomix Business & Economics Ltd; rapporterar Bloomberg. I Eunomix index över säkerhet, kompetent myndighetsutövande, framgång och välfärd, har Sydafrika fallit från plats 31 under 2006, till plats 88 under 2018. Detta i en rankning av totalt 178 länder. Enligt företaget är det troligt att nedgången kommer fortsätta efter konsekvenserna av den djupt korrupte presidenten Jacob Zuma som regerade landet under 9 år.

Företaget FTI Consulting har en mer positiv bedömning av Sydafrika. De pekar på minskningen av fattigdom, där 10% av landets befolkning lyfts ur fattigdom de senaste tio åren. Eunomix menar att denna utveckling riskerar att stanna av, till följd av att större delen av Sydafrikas rikedomar är koncentrerad hos en mycket liten “elit”. De hävdar att politiska beslutsfattare är bakbundna till att inte kunna genomföra impopulära beslut som behövs för tillväxten.
Eunomix uppger att landets politik i dagsläget tjänar särintressen.

Eunomix nämner även att en politisk dragkamp äger rum mellan “ömsesidigt skeptiskt inställda grupper”. Den mest kända av dessa gruppkonflikter utgörs av den internationellt uppmärksammade landsfrågan, där den vita minoriteten i Sydafrika äger en oproportionerligt stor del av Sydafrikas odlingsmark; där en stor rörelse bland den svarta majoritetsbefolkningen kräver att odlingsmark omfördelas.

Regeringspartiet ANC (som 8:e maj vann valet igen med 57,5 % av rösterna) förespråkar flera ekonomiska policys som kritiker kallar “populistiska”, där bland expropriation utan kompensation (d.v.s beslagtagande av landmassor från staten utan ersättning). Det konservativa oppositionspartiet Frihetsfront Plus (2,38 % i valet), mest känd för den provokativa hållningen att vilja skapa ett självständigt mindre land i Sydafrika för den vita minoriteten, menar att expropriation utan kompensation strider mot artikel 17 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna; rapporterar The Living Times.

Artikel 17 1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. 2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

En annan policy som kallas populistisk, är Black Economic Empowerment, vilket går ut på att staten kvoterar in medlemmar ur den svarta majoriteten eller andra etniska minoriteter till företag. Målet är att skapa en mer etnisk representativ fördelning bland anställda (en identitetspolitisk retorik), något som vita Sydafrikaner (ofta kallade afrikander eller boer) i ett reportage av Euronews kallat “omvänd apartheid”. Denna etikettering av fenomenet är kontroversiell.

Vissa kritiker menar att dessa “populistiska” ekonomiska policies bär ansvar för landets förvärrade problem, det hävdas att vita särbehandlas negativt på ett vis som leder till s.k. “vit flykt” från landet. Utvecklingen resulterar i att Sydafrika förlorar arbetskraft som ofta är bildad eller mer erfaren i bristyrken än den övriga befolkningen – då de vita med högst bildning eller särskild kompetens är de som har köpkraft nog att lämna landet.

Den vetenskapliga tidskriften World Affairs skrev 2010 om de vita minoriteterna i Afrika: “Those whites who remain in Africa today dwell in a state of uncertainty, surrounded by countries that have imploded through civil war and tribal strife, and burdened by the knowledge that they serve as convenient scapegoats for African demagogues seeking to turn racial resentment into power. […] But one of the tragedies of Africa is that white flight, rather than bringing greater opportunities for blacks, has, in example after example, produced poverty and instability, the loss of both an economic base and the expertise needed for future development.” (Hammer, Joshua (2010/05) “(Almost) Out of Africa: The White Tribes”).

Flera Afrikanska länder, där bland Sydafrika, anses inneha det ekonomiska och etniska fenomenet kallad “marknadsdominant minoritet“. Fenomenet innebär att en etniskt eller religiös minoritet är kraftigt överrepresenterade bland de största kapitalägarna eller högstatusyrkena, vilket i regel leder till ressentiment från majoritetsbefolkningen i landet. Marknadsdominanta minoriteter menar akademiker riskerar leda till hinder för tillväxt, där majoriteten reagerar med våld eller oskäligt långtgående omfördelningspolitik mot minoriteten – vilket hindrar flera av eller rent av flertalet av landets entreprenörer och mest produktiva anställda från att bidra fullt ut till landets ekonomiska utveckling.

En av de mesta kända fallen av denna utveckling ägde rum i Zimbabwe (tidigare Rhodesia), där det togs mark från vita med våld, presidenten gjorde klart att de som dödade vita inte heller skulle åtalas. Han konstaterade också uttryckligen att vite inte borde äga mark i landet. Amnesty beskrev händelsen med orden: “jordbruk som ägdes av vita zimbabwier invaderades under brutala former“. Landet gick sedan från statusen av “Afrikas brödkorg”, i de att landet var en av kontinentens större matproducenter och exportörer, till att drabbas av skenande matpriser, hunger och kollapsad jordbruksnäring. Förfallet i landet anses ha haft flera delorsaker, flykten av vita bönder bedöms ofta vara bland de tyngre orsakerna. Zimbabwes egna regering har därför bett de vita bönderna återvända för att hjälpa landets jordnäring återhämta sig.

Det är oklart hur mycket av Sydafrikas nuvarande problem och försämringen av dessa problem som kan beskyllas på de etniska spänningarna, vissa politiska tyckare menar att en liknande utveckling till det som skett i Zimbabwe står runt hörnet. Storleken på förföljelsen av vita bönder i landet, huruvida denna är organiserad utav delar inom statsapparaturen eller sker oorganiserat samt om det kan klassas som folkmord eller ej, är frågor som debatterats internationellt. Inga tyngre internationella bedömare menar att Sydafrika genomgår ett folkmord mot vita, men mordvågen mot vita förnekas heller inte i sak. Mordfrekvensen bland vita bönder är fyra gånger högre än hos den övriga befolkningen, även jämfört med svarta bönder. Forskningsinstitutet GenocideWatch har tidigare skrivit att:

The South African Government for the last 18 years has adopted a policy […that has] resulted in a four-fold increase in the murder rate of [white] commercial farmers. South African police fail to investigate or solve many of these murders, which are carried out by organized gangs, often armed with weapons that police have previously confiscated. The racial character of the killing is covered up by [South African] government […] Instead the crisis is denied and the murders are dismissed as ordinary crime, ignoring the frequent mutilation of the victims’ bodies, a sure sign that these are hate crimes. […] There is thus strong circumstantial evidence of government support for the campaign of forced displacement and atrocities against White farmers and their families. There is direct evidence of [South African] government incitement to genocide […] High-ranking ANC government officials […] sanction gang-organized hate crimes against Whites, with the goal of terrorizing Whites through fear of genocidal annihilation. ( (Parkin, Leon och Stanton, Gregory H. (2012/08/14) “Why are Afrikaner farmers being murdered in South Africa?”)

GenocideWatch hävdar inte att ett folkmord pågår i landet, men menar att den befinner sig i förstadiet till ett folkmord. Förra året presenterade det sydafrikanska dokumentärprogrammet Carte Blanche en ljudinspelning från en dömd kriminell, han sa att den tidigare ordförande för regeringspartiet ANC, Julius Malema, skulle ha hjälpt honom fortsätta i sitt mördande av vita bönder. Malema svarade “kanske, kanske inte” på anklagelserna att han hjälpt till att ordna morden mot sydafrikanska vita bönder. En annan dömd mördare i landet har tidigare hävdat att han inspirerades av regeringspartiets retorik till att mörda vita.

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of