Varför kritiseras Peter Springare men inte Victoria Kawesa (F!) ?

IngressKnappt någon har väl missat debatten om Peter Springare och hans olyckliga formulering där han ville ” förinta vänsterextrema journalister”. Som på givet kommando högg Springares meningsmotståndare betet och drevet var igång. Var Springare nazist? Ville han bokstavligen ha ihjäl människor? Hur kan en polis få uttrycka sådana åsikter? Debatten blev efter ett tag delvis mer sansad, Johan Hakelius skrev tex en saklig artikel i Fokus. Det gick dock inte många dagar förrän nästa debatt på temat “hur kan någon säga så?!” var igång. Feministiskt initiativs nya partiledare Victoria Kawesa började sin karriär med en retorisk blunder, vilket snabbt plockades upp av den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali. Kawesa framförde kritik mot utvisningar av dömda brottslingar som saknar svenskt medborgarskap, med orden ” vita svenskar som begår grova brott utvisas ju inte” . 

Bali skrev ett, på hans vis, smått sarkastiskt facebookinlägg om detta och undrade vad hudfärg har med utvisningar att göra. Naturligtvis utvisas ingen med svenskt medborgarskap, vare sig de är vita, svarta, gröna eller gredelina. Det dröjde inte länge innan aktivistnätverket #jagärhär dök upp i Balis kommentarsfält och intensivt försvarade Kawesa. Till viss del helt befogat, i den mån man vände sig mot personangrepp på henne. Men det förekom också mycket försvar av hennes yttrande, med hänvisning till att “hon egentligen inte menade det så” och att “man måste se uttalandet i dess kontext”. Det kan absolut röra sig om en felsägning, även om Kawesa är tydligt identitetspolitisk och öppet driver en agenda där problematiserande av hudfärg är en viktig faktor. Men låt oss lämna spekulationerna om vad hon egentligen menade och istället göra en jämförelse mellan dessa två individer och hur de behandlas i olika medier.

En relevant jämförelse
Kawesa, svart utrikesfödd kvinna, högutbildad doktorand och lektor, partiledare och retoriskt tränad; antas inte mena det hon säger ordagrant. Ingen mediestorm har uppstått som undrar vad hon menar “egentligen”?  Peter Springare, en vit svenskfödd medelålders man med en kortare högre utbildning, ovan att formulera sig offentligt, anses mena det han säger till punkt och pricka. Där gick drevet hårt direkt. Men varför är man apologetisk gentemot en politiker tränad i offentliga framträdanden men fördömande mot en i mediesammanhang otränad tjänsteman? Beror det på hudfärg, kön och politisk hemvist vad som tolkas bokstavligt och vad som behandlas med överseende? Att just ta Springare och Kawesa som exempel är intressant ur det perspektivet. Har vi olika krav när det gäller saklighet och ansvarstagande beroende på vem det handlar om? Är vi mer förlåtande gentemot utrikes födda än svenskfödda? Avkräver vi män mer ansvar än kvinnor?  Om det är så, vad säger det om vår omhuldade “värdegrund”? Den är isåfall en misslyckad utopi ända upp på högsta nivå.

Är det mottot att man ska sparka uppåt men inte nedåt som gör sig gällande? Men vid närmare granskning, vem är egentligen den mer priviligierade i exemplet Springare vs Kawesa? Vid första anblicken säger nog de flesta att Kawesa som utrikesfödd, svart och kvinna är den förfördelade. Men det är ett felaktigt antagande. Kawesa har både mer makt, högre utbildning och är säkerligen mer välbetald än Springare. Hon har uppbackning av en av Sveriges mest erfarna politiker Gudrun Schyman och en hel partiapparat. Springare står ensam, hans chefer backar inte upp honom utan tar tvärtom direkt avstånd från honom. Han har ingen egentlig kanal, hans forum har tills helt nyligen varit hans egen Facebook, medan Kawesa har fri tillgång till nationell media. Myten om den vita, medelålders mannen som priviligerad faller platt när dessa två jämförs. Det finns ingen grund att försvara Kawesa utifrån ett utanförskapsperspektiv. Hon är en etablerad del av makten.

Den tredje orsaken till skillnaden som görs kan tänkas vara rent politisk. De befinner sig på varsin ytterkant på den politiska skalan. Vi hamnar återigen i striden mellan den “goda vänstern” och den “onda högern”. Detta fastän båda på olika sätt bidrar till att polarisera debatten från respektive ringhörna. Springare med sina utspel om att det är främst män med utländsk bakgrund som figurerar i hans polisutredningar, och Kawesa med hennes ensidiga fokus på hudfärg som det viktigaste för individens identitet och möjligheter. Men reaktionerna på respektive utspel blir totalt olika, och det beror inte på hur mycket sanning det ligger i något av dem.

Springares “förinta” var ett extremt dåligt ordval, men de flesta förstår att han inte menade det bokstavligen. Även de ivrigaste kritikerna som Alex Schulman (som för övrigt kastade sten i glashus ) måste begripit att Springare inte är någon skicklig retoriker, och kunde därmed ha sparat på en del hätskhet i sin kritik. Men om det är den linjen som ska följas i vår iver att fördöma meningsmotståndare, då måste Kawesa också tolkas bokstavligen, och då kommer man till några slutsatser om henne som faktiskt är mindre smickrande. Ändå så hörs inga upprörda röster från den svenska medieeliten som ifrågasätter hennes påstående om att enbart vita svenskar slipper utvisning. För ska vi vara bokstavliga, så är det ju vad hon säger. Och då börjar vi närma oss frågan om det inte är falsk information och polariserande propaganda. Ska vi vara generösa i vår tolkning så säger hon inte detta, utan hon vänder sig emot att medborgare och icke medborgare har olika juridisk status. Men då måste vi vara lika generösa mot Springare och tolka hans ordval i en kontext där förinta inte har det minsta med vare sig nazismen eller att beröva någon livet att göra.

Jag antar att vi alla är skyldiga till dessa tendenser. Att fria de vi står nära åsiktsmässigt och fälla de vi upplever vara våra meningsmotståndare. Det är dock illa när dessa tendenser får stor plats i nationell media, och när endast de med “rätt” agenda får stöttning av sk “godtonsaktivister” på nätet medan den med “fel” åsikt lämnas åt drevet. Detta samtidigt som aktivisterna hävdar sig vara politiskt oberoende. Så länge vi har olika tolerans för åsikter beroende på var en person befinner sig på den etablerade politiska skalan så hamnar vi i fällan där det inte är vad som uttrycks, dess andemening och innebörd, som är det viktiga, utan vem som framför det. Då hänger vi upp oss på ord, hånar och hamnar i pseudodebatter, eller underlåter att problematisera märkliga utspel som behöver granskas närmare. Det är en tråkig och inte särskilt konstruktiv företeelse, särskilt i en tid när det finns så mycket viktigt att diskutera som rör samhället vi lever i och dess framtida utveckling.

 

Knappt någon har väl missat debatten om Peter Springare och hans olyckliga formulering där han ville ” förinta vänsterextrema journalister”. Som på givet kommando högg Springares meningsmotståndare betet och drevet var igång. Var Springare nazist? Ville han bokstavligen ha ihjäl människor? Hur kan en polis få uttrycka sådana åsikter? Debatten blev efter ett tag delvis…

4 kommentarer

Kommentera utan Facebook