Hur många politiker håller presskonferenser direkt med reportrarna som Donald Trump?

• av Ian Fernheden
• maj 15, 2020

Frågar man en vänstermänniska i Sverige är det många som anser att Donald Trump är både fascist och ett hot mot demokratin, samtidigt så ser alla som faktiskt tittar på intervjuer att han går fram själv till journalisterna och svarar på frågor. Det är alltså tydligt att den svenska mediala bilden och vad som sker i verkligheten är två helt olika saker, men eftersom svensk media är lika duktig som Göbbels propagandaministerium på att beskriva omvärlden okritiskt får vi svenskar en oerhört vinklad bild. När Donald Trump går fram och pratar 10-20 minuter med reportrar dagligen, tåls det att fråga varför de klippen inte visas i svensk media?

Att förstå att journalister ställer vinklade frågor

Nuförtiden är inte journalister personer som är satta att beskriva Trump-administrationen utifrån vad de gör, utan man försöker sätta presidenten i så dålig dag som möjligt för att bana väg för Joe Biden. Vänstermedia och vänsterpolitiker tillhör samma klubb, man värvar och tar anställning hos varandra; därför blir det också svårt att granska den man står i beroendeställning till. Den utvecklingen gör också att Trump hyvlar av journalister, eftersom han synar deras vinklade frågor; vilket får vänstermedia att lyfta fram det som “hot mot demokratin”. Verkligheten är ju egentligen tvärtom eftersom journalisten får möjlighet att ställa sin fråga, men blir också kritiserad utifrån yttrandefrihetens alla aspekter. Tittar man exempelvis på reportern Jim Acosta på CNN som sannolikt är den mest ohövlige person med en pressakreditering, är det kanske inte konstigt att Trump sågar honom vid fotknölarna; han är nämligen deras svar på Johan T. Lindwall som bevakade kungahuset för Expressens räkning för många år.

Varningssignalen är när journalister pratar mer än de man intervjuar

På samma sätt som förhörsledarna i Quick-rättegången pratade mer än Thomas Quick själv, är det väldigt tydligt att exempelvis Acosta gör samma sak. I frågorna väver han nämligen in påståenden som presidenten uppenbart har synpunkter på, tanken är nämligen inte att intervjua presidenten utan snarare få väljare att känna tvivel. Det faktum att dagens politiska strid handlar om hur verkligheten ska tolkas istället för vilka förslag man vill driva, spär också på personer som Acostas behov att försöka sprida bilden av att det exempelvis inte finns tillräckligt med sjukdomsplatser. Således hittar personer som Acosta någon som tycker så, medans andra personer inom vården har en annan uppfattning som inte redovisas; syftet handlar nämligen inte om att titta på vad Trump vill göra utan till varje pris sprida en negativ bild.

Trump hyllar bra frågor när han möter pressen

Precis som Trump sågar vinklade frågor hyllar han också journalister som ställer relevanta intressanta frågor, det betyder inte att frågorna är vinklade till hans fördel utan snarare att de faktiskt är oberoende. Lyssnar man på en presskonferens är det tydligt att det finns många journalister Trump faktiskt uppskattar, där gemensam faktor är att de oftast är mindre tidningar och inte stora vänstermedier som CNN, MSNBC eller CNBC. Sannolikt har skillnaden aldrig varit större i vilka frågor som ställs av dessa drakar respektive mindre aktörer. De frågor som Trump uppskattar är många gånger helt sakliga och inte sällan svåra, den avgörande skillnaden handlar dock om att journalisten inte försöker sprida sin egen agenda i frågan; utan faktiskt undrar vad presidenten tycker.

Tittar man på svensk vänsterpress är det tydligt att man är influerad av att baka in värdegrund i sina påståenden, även om intervjuklimatet generellt sätt inte är så illa som i USA. I princip alla som arbetar med politik i media ställer trevliga frågor till vänsterpolitiker och mycket negativa frågor till exempelvis Jimmie Åkesson, där syftet är samma som Acosta. Det svenska problemet handlar snarare om att vanligt folk inte kan ställa frågor till etablissemanget, och att våra politiker i motsats till Trump skickar fram pressekreterare istället för att ta frågorna själv. Vi har aldrig heller sett Stefan Löfven hålla dagliga intervjuer med journalister, utan ställer en journalist en felaktig fråga så bryter pressekreteraren intervjun; vilket det finns många exempel på. Systemet skapar problem eftersom transparensen försvinner, vilket blir än mer problematiskt i Sverige eftersom man inte kan komma från gatan och bli statsminister. Partierna kontrollerar sina listor mycket noggrant, medans den amerikanska idéen bygger mycket mer på person handlar socialistiska Sverige mer om kollektivet. En utveckling som på många sätt tar strid mot demokratin, eftersom individens tankar inte kommer fram när piskan viner.

Frågar man en vänstermänniska i Sverige är det många som anser att Donald Trump är både fascist och ett hot mot demokratin, samtidigt så ser alla som faktiskt tittar på intervjuer att han går fram själv till journalisterna och svarar på frågor. Det är alltså tydligt att den svenska mediala bilden och vad som sker…