Brott mot griftefriden bör kunna innefatta livstids fängelse om man inte kan fastställa mord

Foto: Skärmdumpar Facebook

Vi ser det gång på gång, fall där vad som ser ut att vara mord inte kan fastställas i domstol pga. att dödsorsaken inte är känd. Fallen som ofta blir väldigt kända får därför kontroversiella domar eftersom banemännen inte fälls för att man tagit någons liv, utan att man hanterat en kropp i strid mot gravfriden (exempelvis styckning). I dagarna ser Sverige ut att få ännu ett fall på sin hals i och med 17-åriga Wilmas försvinnande, ett fall där man enligt media hittat hennes kranium i en resväska hemma hos den irakiske pojkvännen; vilket ger en mycket tydlig fingervisning vad som skett. Problemet i dessa fall är att gärningsmännen blir svåra att hållas ansvariga genom långa fängelsetider när man inte har hela kroppen, eftersom man inte kan fastställa mord; man vet nämligen inte hur hon dött.

Att förstå hur en domstol fungerar

I Sverige måste en åklagare bortom rimligt tvivel kunna fastlägga för domstolen att gärningsmannen mördat sitt offer för att kunna döma någon för mord, det kan ske genom att man hittar ett kulhål i pannan eller ett knivhugg i buken etc. Åklagarens problem innebär alltså att den kroppsdel polisen har inte räcker för att fastställa dödsorsaken, eventuella slag mot huvudet har kanske inte varit dödande utan döden har exempelvis kommit pga. våld mot bålen (som man inte har i det aktuella fallet). Däremot är det ju tydligt att börjar man hitta kroppsdelar i resväskor, så bör man ha gjort sig skyldig till brott mot griftefriden som idag kan ge maximalt två år i fängelse. Gärningsmännen kan därför erhålla straffrabatt eftersom de gjort sig av eller förstört huvudet och bålen för teknisk bevisning, försvarsadvokaten kan då föra fram att offret snubblade bröt nacken och gärningsmannen i panik eldade upp kroppen. Det åligger alltså helt på åklagaren att bevisa att personen inte snubblade utan bragtes om livet, i en domstol ska man aldrig behöva bevisa sin oskuld.

Kända rättsfall

Det kanske mest kända svenska rättsfallet är styckningen av Catrine da Costa där en allmänläkare och obducent dömdes för brott mot griftefriden, efter att ett 1-årigt barn genom en exfru påstod att denne skulle suttit med vid styckningen. Fallet har fått mycket stor publicitet eftersom det till synes framstår som en gigantisk rättsskandal, där en kvinna fått sin exman med kollega dömd för brott; men domarna har inte rivits upp utan brott mot griftefriden kvarstår. Ett annat senare känt fall är Linda Chen i Dalarna vars kropp blev uppeldad i skogen så man inte kunde fastställa dödsorsak, pojkvännen påstod sig ha blivit bortrövad av kineser och sedan vaknat upp bredvid sin döda flickvän i skogen; vilket inte gick att motbevisa. På senare tid var även Kim Wall och Peter Madsens ubåt ett känt fall, där man först inte kunde fastställa dödsorsak eftersom man inte hittat rätt likdelar; Madsen kom dock senare att dömas för mord.

Fördel respektive nackdel att öka strafflängden på brott mot griftefriden

Gemensamt för dessa fall handlar om att gärningsmännen förstår hur de ska lura systemet för att undvika en morddom, därför tåls det att fråga om det är rimligt att man ska kunna gå praktiskt taget fri för att man genom brott mot griftefriden gjort sig av med likdelar som behövs för att fastställa mord? Kanske bör man tänka om och införa möjligheten att utdöma långa straff för att försvåra polisutredningar genom exempelvis själv elda upp eller stycka kroppsdelar (dvs. brott mot griftefriden). Det vill säga att man ser det som ett mycket allvarligt brott att skada en kropp även om den redan är avliden, särskilt om det leder till ett försvårande av utredningen. Fördelen hade varit att domstolen faktiskt kunnat straffa de fall där man förstår att mord har skett, och där gärningsmannen idag kommer undan. Nackdelen är dock att man riskerar att döma oskyldiga till livstids fängelse, eftersom någon faktiskt kan ha halkat i duschen och dött för att sedan i panik tillintetgöras av sin partner. En slutsats kan ju också vara att mördare i högre grad erkänner mord istället för att skända kroppen genom styckning, eftersom man inser att spelet ändå är kört och inget finns att vinna.

Även om nämndemän många gånger kommit till märkliga slutsatser måste vi ha tilltro att man faktiskt kan utdöma rätt straff i dessa fall. Är det troligt att Kim Wall snubblade och dog i ubåten, eller blir logiken på Madsens agerande endast logisk i relation till mord? Är vi som samhälle beredda att en person som Madsen ska släppas fri om polisen inte hade hittat rätt kroppsdel? Eller är vi beredda på att utdöma längre straff för en person som förvarar Wilmas huvud i en resväska i sitt hem? Kan vi ta risken att döma en oskyldig till ett längre straff, dvs. den låga sannolikheten att Wilma exempelvis trillat i duschen? Personligen tycker undertecknad det är värt risken, med tanke på det ökade våld vi ser i samhället och hur många mördare som tycks gå fria. Det är inte en orimlig tanke att döma någon till livstids fängelse för att ha styckat en kropp, det är lika rimligt som att drömma 3 bankrånare som kollektivt ansvariga för mord på två poliser i Malexander. Ibland behöver nämligen juridiken vara flexibel för att rättvisa ska kunna skipas, eftersom det är ett värre brott att släppa ut någon som kommit undan eftersom man gömt de styckande likdelarna; hade han varit oskyldig hade han nämligen utifrån logik haft allt att vinna på att visa hur hon halkat. När vederbörande dessutom invandrat bör medborgarskapet ryckas med omedelbar verkan.

Fotnot: Oberoende Förnuft väljer att publicera bild på den misstänkte då Wilmas huvud hittats hemma hos honom.

0 0 rösta
Article Rating

Kommentera utan Facebook

0 Comments
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer