Tunisien har nyligen uppmärksammats för att de förbjudit slöjan (mer specifikt i formen av niqab) inom offentliga byggnader. Den hårda linje i Tunisien mot vad vi i Sverige associerar med islams sämre sidor, är egentligen inget nytt. Indonesien tenderar att lyftas fram som framgångshistorien i form av “muslimskt majoritetssamhälle som undvikit fundamentalistisk tyranni”. Det blir allt mer ifrågasättbart om Indonesien verkligen lever upp till den äran, Tunisien är en hård konkurrent om titeln.

En annan tävlande i grenen är Azerbajdzjan, där Saudiarabiens försök att finansiera salafism (extrem tolkning av islam) har blivit ett mer eller mindre döfött projekt – vilket man kunde läsa år 2013 i Eurasianet. I Azerbajdzjan identifierar sig över 98% av befolkningen som muslimer, men lagstiftningen förblir sekulär och tolerans uppvisas för flera vanor som av moralpolis i svenska utanförskapsområden skulle klassas som haram (förbjudet) och riskerar att mötas med glåpord eller våld. Bland annat bär kvinnor ofta västerländska kläder i Azerbajdzjan (inklusive kjolar) och alkohol säljs öppet. Låt oss jämför med Malaysia, där den muslimska befolkningen är betydligt mindre (cirka 61%) men där det trots detta har uppkommit en hård tolkning av sharia som särlagstiftning för landets muslimer – muslimer i Malaysia får bland annat inte dricka alkohol, ägna sig åt utomäktenskapligt sex och ogifta könsblandade par tillåts inte ens umgås ensamma. Den ickemuslimska minoriteten i Malaysia fruktar att denna särlagstiftning ska smyga sig på dem via kryphål i vattendelaren mellan landets sekulära minoritetslag och fundamentalistiska majoritetslagar, rapporterade BBC 2011. Medan Azerbajdzjan legaliserat homosexualitet, förblir det straffbart i Malaysia.

Av dessa två länder framgår att islamisering inte bara är en fråga om antalet muslimer i ett land. Det är klart att det blir svårt att islamisera ett rättssystem och ett civilsamhälles normsystem om muslimer förblir i minoritet. Det invandringskritiska narrativet att islamisering kommer oundvikligen i och med demografiska förändringar, stämmer bevisligen inte.

Den tråkiga gemensamma nämnaren här är att invånarna i Tunisien och Azerbajdzjan bäggedera är betydligt fattigare än den svenska befolkningen. Samt att det polisiära våldet och övriga tvångsmedel som riktas mot civilbefolkningen i dessa länder är mycket grövre än i Sverige, se till exempel Tunisiens förföljelse av konservativa muslimer (en förföljelse som framstår paradoxalt i ett land som är till över 98% muslimskt). De som hävdar att svensk islamistisk moralpolis enbart uppkommit som en motreaktion på samhälleliga orättvisor och att vi därför kan bota islamism bara genom att motverka andra samhällsproblem, springer därmed också in i en vägg. Varför har problemet inte blivit lika stort i alla fattiga muslimska länder, som det är i svenska förorter? Det finns mig veterligen inget belägg för att fler fritidsgårdar kommer trolla bort fundamentalism, eller för att radikaliseringen enbart orsakats av påstådd fördomsfullhet hos ordningsmakterna.

Både högernarrativet av “Islam har en fast inneboende natur som leder oundvikligen till förtryck när muslimer blir fler” och vänsternarrativet i form av “all reaktionära religiösa aktiviteter och attityder kommer ur dålig ekonomi/diskriminering” – kan därmed avfärdas som felaktiga eller i bästa fall halvsanningar som utgör pusselbitar i en komplex och multifaktoriell verklighet.

Jag tror det ligger viss sanning i vänsternarrativet – fattigdom, orättvisor och svårigheter spär på radikalisering. Men det är som sagt inte hela bilden.

Vi behöver en tredje förklaringsmodell för att begripa våra utmaningar. Hur ska vi se till att Sveriges variant av islam blir måttfull? Och de svenska muslimerna ges möjlighet att leva i en subkultur som ligger närmare Azerbajdzjans än Malaysias muslimska upplevelse? Det är svårt att tänka sig att vi kommer kunna motverka det religiösa förtrycket i utanförskapsområdena eller de fundamentalistiska strömningarna i flera av landets moskéer – om vi inte kan begripa problemets natur fullt ut. Behovet av mer utförlig analys är därmed tämligen akut. Vad ska denna nya förklaringsmodell vara?… det återstår att se!

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of