Varför ska man rösta på KD om de inte kan samtala med SD?

Foto: Wille Öhgren - Wikimedia Commons
Spread our love
  • 176
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Under gårdagen gick Kristdemokraternas lokala företrädare i Sölvesborg ut i en gemensam presskonferens med Louise Erixson från Sverigedemokraterna (f.ö. sambo med Jimmie Åkesson) om att de kunde tänka sig samtala med varandra. En händelse som garanterat fick Kristdemokraterna i Stockholm att sätta morgonkaffet i luftstrupen, några timmar senare deklarerade partiet i Sölvesborg att samarbete inte längre var aktuellt i Sveriges Radio.

Har KD existensberättigande för konservativa väljare?

När de stora konflikterna idag står mellan liberala och konservativa idéer tåls det att fråga varför man ska rösta på KD om de inte kan tänka sig diskutera med andra konservativa? När Ebba Busch Thor (KD) viftar med sin prideflagga eller när man från partiledningens sida stänger möjligheten för lokala företrädare att förhandla med andra konservativa, varför ska man då som konservativ rösta på KD? Som konservativ väljare har man samhörighet med andra konservativa partier som SD, M (gammelmoderater) och även nya Medborgerlig samling. När partiledningen då tvingar lokala företrädare att söka majoriteter hos socialister eller liberaler (dvs. meningsmotståndare) utav prestigeskäl tåls det att fråga varför man som konservativ ska rösta på KD om man vill ha konservativ politik? Svaret är helt enkelt att det bör man inte, dvs. KD har inget existensberättigande om man verkligen eftersträvar konservativ politik.

Den antidemokratiska Decemberöverenskommelsen

När vi har en situation i Sveriges riksdag där Kristdemokraterna lägger ner sina röster om Vänsterpartiet inkluderas i Socialdemokraternas regeringsunderlag tåls det att fråga varför man inte ens försöker förhandla regeringen Löfvens plattform åt höger? Mandatperioden 2014-2018 har en konservativ röst på KD de facto inneburit nedlagda riksdagsmandat för att släppa fram Jonas Sjöstedt, hur bisarrt är inte det? Varför försöker man inte i demokratins namn förhandla för att nå majoriteter, istället för genom DÖ reducera demokratin till ”relativ demokrati” (dvs. störst falang vinner istället för majoritet).

KD hade kunnat få 6-7 % i årets val om de spelat sina kort rätt

Foto: Simon Legner – Wikimedia Commons

När KD-ledaren gick ut och sa att partiet avskaffade DÖ, men hon själv röstade för att stanna kvar i DÖ är det ett rätt magstarkt uttalande. När KD-ledaren inte sa ifrån på Pride utan viftade med sin regnbågsflagga att SD var ett parti katten släpat in, eller som nu stänger partiets lokala samarbete där man tycks vara överens i flera sakfrågor; så är det ett tecken på ett mycket svagt ledarskap. Ebba är säkert en förtjusande människa på alla sätt och vis, men hon tar inte de strider hon behöver ta för att ge partiet ett existensberättigande; istället har hon flera gånger stängt dörren för väljare som ev. hade kunnat röstat på dem. Kristdemokratins framtid ligger inte i att vara ett passivt alliansparti bakom Moderaterna, deras enda framtid handlar om att ha integritet och kunna samtala med andra; att våga vara de demokrater som utgör halva partinamnet men som idag är ett helt meningslöst ord. Hade man vågat gå sin egen väg istället för att hålla Ulf Kristersson i handen är det troligt att man hade haft mycket att vinna.

Vill Kristdemokraterna vara sin egen dödgrävare ut ur riksdagen så är det svårt att säga varför vi ska hindra dem? Uppenbart är man inte intresserad av en konservativ utveckling, och därför är det svårt att se någon logisk idé att som högerväljare välja detta parti då man i dagsläget hellre lägger ner sin röst för att släppa fram socialister alternativt endast förhandlar med liberaler; istället för att våga sträcka ut handen till andra konservativa (som exempelvis även förtrycks inom M av dess liberaler). Sverige behöver partier som kan samarbeta för att nå stabila uppgörelser, vi behöver inte fler partier på höga hästar som inte ens vågar stå för sin egen politik. Vi behöver ett starkt ledarskap och tyvärr har inte Ebba Busch Thor motsvarat förväntningarna.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 176
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp