400 000 kr i språkkurser till Sven-Erik Bucht belyser trad. unken sossepolitik

Foto Sven-Erik Bucht: Foto: Björn Nordqvist / Wikimedia Commons (Socialdemokraterna)
Spread our love
  • 214
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gång på gång ser vi samma mönster, socialdemokraterna släcker bränder istället för att ta itu med problemet; sedan struntar man i uppföljningen. Under gårdagen kom mycket riktigt statsministerns traditionella uttalande om att attackerna mot den judiska synagogan var “oacceptabla”, och att man nu skulle se över säkerheten. Det är mycket bekymrande att regeringens politik tar sin utgångspunkt i att se över skyddet, istället för att öka straffen ordentligt för de som beter sig så här. Ökat skydd är möjligtvis nödvändigt kortsiktigt men knappast en lösning långsiktigt.

Varför anställer vi inte någon som behärskar engelska?
I en allt mer globaliserad värld där engelskan är allt mer viktig är det mycket märkligt att det inte utgör ett grundkrav för att få bli statsråd. Vad kan man egentligen uträtta med andra länder om man har problem redan i kommunikationen? Redan där borde rimligen statsminister Löfven ställa sig frågan vad vederbörande kan åstadkomma? När han enligt sitt eget CV inte arbetat inom landsbygden de senaste 25 åren, blir utbildningskostnaden på 400 000 kr än mer bisarr. Om Bucht besitter ovärderlig kunskap på området, varför har man inte gjort honom till sakkunnig vid näringsdepartementet; istället för att som nu placera honom i ledande position och statsråd?

Kostnadssidan ett större problem än intäktssidan
Här om veckan uttryckte den numera avpolletterade ordföranden för Svenskt Näringsliv de berömda orden “Vad fan får jag för pengarna?”, något som många människor instämde i. Genast fanns det personer som påstod att om Dir. Östling som betalat en del skatt utomlands istället betalat all skatt (dvs. utöver de 100 miljoner som redan betalats in) skulle vi kunna ha råd med välfärden. Kanske resonerar samma personer idag att ”400 000 kr är en mycket god investering eftersom Herr Bucht kommer att skapa högre lönsamhet tack vare denna investering”?. Hade det funnits billigare alternativ där Bucht både fått erfarenheter om skolväsendet, samtidigt som kostnaden blivit så nära noll man kan komma? När 400 000 läggs på en person tåls det att fråga “vad fan vi får för pengarna” dvs. det som på klassiskt ekonomiskt språk kallas ROI – Return on investment?

Vikten av att utvärdera och följa upp
För att komma till rätta med olika problem i samhället handlar mycket av dagens problematik att man saknar politiskt mod att följa upp svåra frågor. Uppenbart är man rädd för att blotta problem eftersom det ger motståndaren ammunition i en valrörelse. Den kanske giftigaste frågan är hur mycket integration (dvs. Return on investment) vi får på alla migrationsprojekt runt om i landet, hade det ens varit lagligt att genomföra den typen av studie eller hade man “fiskat i grumliga vatten” bara genom att ställa frågan? När migrationskostnaderna är en av landets största alla kategorier (även om det ligger fördelat på en rad olika myndigheter och således är svårt att få en samlad bild över) tåls det att fråga sig varför det är så svårt tekniskt men även politiskt att räkna på hur mycket vi lägger på det? Hade man genomfört en uppföljning hade man säkerligen funnit att vissa projekt varit väldigt bra och andra mindre bra, således hade man kunnat effektivisera och prioritera. Istället förblir kostnaden både gigantisk och ineffektiv, likt landsbygdsministerns personliga ”utbildningssatsning”.

I privata företag sköts detta automatiskt, ingen ägare är nämligen intresserad av att lägga bisarra kostnader på ineffektiva idéer; men inom politiken är det annorlunda. Där ses varje kostnad som en 100%-ig investering trots att resultatet i verkligheten kan vara mycket vag, men eftersom ingen ställer frågan “vad fan vi får för pengarna” / “ROI” så kan man till och med lägga fram dessa “satsningar” / ”investeringar” som något positivt i en valrörelse för att lösa landet s.k. ”utmaningar”. Således handlar politik och debatter om att jämföra kostnadsposter, dvs. vem som spenderar mest istället för att faktiskt se hur mycket valuta vi får för pengarna, vilket är makroekonomiskt förkastligt. Om Stefan Löfven istället valt en engelskspråkig minister, hur många barn/vuxna hade man kunnat utbilda i engelska för samma (alternativ)kostnad? Dessutom tåls det att fråga hur mycket avkastning vi fått på Herr Buchts nya och dyra kunskaper?

 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 214
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp