Rimligt att lätta på både samarbetet inom Alliansen och blockpolitiken

Foto: Per Pettersson / Wiki Commons / Perzec @ Flickr
Spread our love
  • 52
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Idag är det uppenbart att den borgerliga alliansen består i två läger, M och KD som vill fälla regeringen samt C och L som är emot. Det faktum att man inte är Fornuft_ingress1överens i regeringsfrågan om hur man ska regera gör att man rimligen kan ställa sig frågan om en Alliansregering ens är möjlig? Om den inte är möjlig idag, varför skulle den då vara möjlig 2018 med ett högst troligt betydligt starkare Sverigedemokraterna? Rimligen finns det två alternativ att bilda en majoritet eller stark minoritet, givet att C och L står kvar att inte passivt stödja sig på Sverigedemokraterna.

Blocköverskridande mittenregering
Givet att Lööf och Björklund bibehåller sin inställning, och vill återkomma i regeringsställning är det inte helt orimligt att de på sikt kommer ställa sig positiva till att bilda en mittenregering tillsammans med Socialdemokraterna (och Mp om de kvalar över 4%), eftersom Alliansen inte kan nå majoritet utan passivt stöd från Sverigedemokraterna. Regeringen skulle således luta sig höger och vänster ut i olika frågor, och är givet dagens utspel inte en osannolik konstellation efter 2018. Kristianstad kommun styrs ex. med följande konstellation. 

Högerregering
En annan möjlighet är en Moderat-Kristdemokratisk högerregering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Når Sverigedemokraterna ca 30 % är det inte helt otänkbart att de i en väsentlig grad kommer kunna påverka agendan i rikspolitiken. En så pass svag minoritetsregering (M+KD) skulle idag samla ca 25-28%, vilket vore en extremt svag regering; således är det inte ett troligt att man ens skulle överväga den typen av minoritetsregering. Den typen av samarbete skulle kräva en majoritetsregering med Sverigedemokraterna som koalitionspartner (dvs. ministerposter), dock är den typen av överläggningar fjärran givet dagens uttalanden. Denna typ av konstellation finns i Norge där regeringen Solberg består av en koalitionsregering med motsvarande norska systerpartier, även regeringen Lars Löke Rasmussen III är idag en minoritetsregering bestående av högerpartier (visserligen utan Dansk Folkeparti, Sverigedemokraternas motsvarighet i Danmark).

Migrationsfrågan – vattendelare i svensk politik
Det råder inget som helst tvivel att landets viktigaste fråga också är den fråga som delar landets partier och där valet 2018 högst troligt kommer stå. Med tanke på världsutvecklingen och de tydliga trenderna mot globalisering är det troligt att nyliberalism är på tillbakagång, till förmån för mer konservativa idéer. Det är inte troligt att liberalare asylpolitik kommer bli realpolitik eftersom Socialdemokraterna idag har en mer restriktiv pragmatisk hållning, tillsammans med en majoritet av Sveriges riksdag. Rimligen borde man dock ställa Annie Lööf frågan vart all outbildad arbetskraft ska få jobb, och hur hon ska minska utanförskapet? Dagens situation där man kan driva en generös politik, utan att behöva svara på konsekvenser eller lämna rimliga lösningar på hur migrationen är tänkt att fungera är oansvarig ur journalistisk synpunkt. Rimligen kan man vara för helt öppna gränser, men då måste man också kunna lämna rimliga lösningar på vilka företag, organisationer etc. som ska anställa dessa människor; annars kommer man förvärra situationen med ett växande utanförskap. En situation vi definitivt inte har råd med.  

En förhoppning om mer meritokrati 
I Sverige har media associerat Donald Trump med personer som Le Pens Front National i Frankrike och Sverigedemokraterna i Sverige, vilket är ohederlig associerande journalistik. Donald Trump tillhör egentligen inte samma nationalistiska falang även om hans kampanj i hög grad anspelat på sedvanlig amerikansk patriotism. Trump tycks snarare komma från det tekno- meritokratiska hållet, dvs. rätt person på rätt plats efter kompetens (som det fungerar inom välmående företag). Tittar man på hans utnämningar i sin regering har han en general som försvarsminister, en affärsman med ryska kontakter som utrikesminister (förbättrad relation står på agendan), en jurist som justitieminister, en energiminister och f.d. guvernör från oljestaten Texas, läkare som hälsominister osv. Denna typ av politisk inriktning har vi inte sett i Sverige, här kvoterar vi istället våra viktigaste politiska ledare; sjukvårdsminister utan medicinstudier, näringslivsminister utan arbetslivserfarenhet, rikspolischef som aldrig haffat en bov – samtliga med rätt partibok; sedan frågar vi oss varför dessa pysslar med PR, kvoteringar och könsfördelningar? Finns det något som säger att utvecklingen med s.k. ”politruker” skulle brytas med Anna Kinberg-Batra som statsminister? 

Kanske skulle Sverige må bättre om 2018 eller 2022 års regeringar och valrörelser fokuserar på att få in personer som vet något om området de förväntas utveckla istället för partitrogna noviser; vilket dagens parlament genomsyras av.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 52
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp