Är Stefan Löfven för parlamentarism?

By Frankie Fouganthin (Own work) [CC BY-SA 4.0 ], via Wikimedia Commons

Fornuft_ingress1För några dagar sedan gjorde statsminister Stefan Löfven (S) ett kritiserat uttalande där han menade på att han inte tänkte begära sin regerings entledigande om regeringsunderlaget skulle bli mindre än alliansen. Syftet tycks vara att Alliansen ska tvingas göra gemensam sak med Sverigedemokraterna för att han ska avgå. Utspelet i sig är egentligen inte kontroversiellt överhuvudtaget, men påtalar hur dåligt landet mår politiskt.

Normalt förfarande och kort historisk tillbakablick
I Sverige är det talmannen, rikets nr två i rang, som föreslår statsministern (rikets nummer 3). Fram till 1973 års regeringsform (dvs. i 1809-års regeringsform) låg detta på monarken (vilket fortfarande är fallet i Storbritannien) och regeringens olika beslut kallades Kungl. Maj:t (Kunglig majestät) eftersom de fattade beslut i monarkens namn. Detta innebär inte att vi fick demokrati på 70-talet, eftersom att detta (likt talmannens roll idag) var rent ceremoniellt. När man inte längre hade stöd av riksdagen lämnade man in sin avskedsansökan eftersom man annars hade lidit nederlag i en misstroendeomröstning. Det Stefan Löfven har sagt är alltså att riksdagens partier kommer behöva votera bort honom, vilket är normalt, även om det idag har effektiviserats genom att man själv begär sin egen avgång för att slippa detta förfarande.

Sverigedemokraterna, riksdagens Svarte-Petter
Det tycks sedan 2010 råda en slags tävling om vilken sida som kan regera med minst stöd av Sverigedemokraterna. Uppenbarligen saknar båda sidor skrupler eftersom alla är mycket intresserade av deras stöd; och ingen lägger ner sina förslag om man riskerar att få deras röster. För en vecka sedan stod det klart att Socialdemokraterna inte kommer att få igenom sitt lagförslag om förändringar kring offentliga upphandlingar när Sverigedemokraterna inte kommer rösta på dem; vilket de tidigare sagt att de troligen skulle göra. Det hela kulminerade i SVT där Oscar Sjöstedt (SD) debatterade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och öppnade för att stödja förslaget om S kunde diskutera igenom förslaget med synpunkter från SD. Detta var uppenbarligen helt otänkbart och utanför spelreglerna, civilministern bytte ämne istället för att bemöta inviten (se gärna 3:30 in i klippet).

Parlamentarismen som funktion
Idag har både politiker och folket glömt varför vissa idéer kom till, eftersom vi numera tar allt för givet. Upplysningstidens tankar om yttrandefrihet, tryckfrihet, maktdelning och parlamentarism kom i en tid där folket ökade (eller i vissa länder tog) sitt inflytande från enväldiga kungar. 1809 års regeringsform som nämndes ovan är en omarbetning av Gustav III:s regeringsform där kungen var enväldig. Idag har vi istället vant oss och glömt bort varför dessa funktioner uppfunnits, istället har vi tom godkänt diverse inskränkningar på det demokratiska området; sannolikt utan att förstå det själva. Parlamentarism innebär att man röstar på partier till ett parlament som sedan förhandlar och gör upp tills en majoritet (+50 %) röstar för förslaget. Idag har vi istället gjort det lättare för minoriteter att få igenom sin politik, vilket är en demokratisk inskränkning; även om det sannolikt effektiviserar statsapparaten. Men frågan är om denna effektivitet är värt det demokratiska priset? Ska en minoritetsregering på 39 % kunna få igenom sin budget när 61 % har andra uppfattningar? Hela tanken med demokrati innebär att partierna skall förhandla mellan varandra för att nå 50 % av rösterna dvs. majoritet. Ska det lyckas kommer de som inkluderas i underlaget att behöva ge och ta, men samtidigt kommer halva befolkningen i teorin stödja det slutgiltiga förslaget. Det handlar inte om att alla ska få sin vilja igenom utan att man kohandlar, detta borde vara helt naturligt när regeringen är en minoritet. Idag har vi istället helt avfärdat att ett parti ska kunna påverka förslag i frågor som inte har med migration att göra, den typ av isoleringen rimmar dåligt med tanken om parlamentarism. 

Åkesson och Björklund, de enda som idag stödjer parlamentarismen som idé
Frågan hur vida Sverigedemokraterna bör inkluderas i samtalet är större än deras påstådda “martyrkrona” (något Fogelberg ofta benämner i Ring P1). Förväntar man sig deras röster bör man ta in deras synpunkter i demokratisk ordning för att försöka skapa majoritet i den aktuella frågan. När man då talar om att de skapar kaos genom att inte rösta på förslag de inte kan påverka, blir svekdebatten inte i linje med parlamentarism utan istället direkt ohederlig. Ansvaret måste alltid ta sin utgångspunkt att den som lägger förslaget tar in synpunkter från tillräckligt många partier för att förslaget skall gå igenom. 

En intressant tanke vore att förbjuda minoritetsregeringar och istället tvinga partierna att samarbeta. Ett minoritetsförbud hade dessutom slagit sönder blockpolitiken, och de som suttit vid rodret hade dessutom tvingats ta ansvar för sina förslag. Hur rimligt är det egentligen att man som oppositionsparti kan lägga fram orealistiska förslag eller komma med kontroversiella ultimatum; som man dessutom inte behöver ta ansvar för? Mycket av landets demokratiska problem bygger på att blocken inte förhandlar, och att man samtidigt försöker isolera ett växande Sverigedemokraterna. Förövrigt har miljöpartiet bevisat att det bästa sättet för få partier att minska är att ge dem inflytande, detta är uppenbart när man gått från strax under 10 % till att riskera att halka ur parlamentet i kommande val. 

 

För diskussionen framåt med Facebook:
Spread our love
  • 205
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
    205
    Delningar
  • 205
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp

Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 490 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se