Transsexuella barn belyser behovet av fördjupad demokrati

• av Staffan Marklund
• oktober 16, 2019

Uppdrag Gransknings (UG) andra avsnitt av “Tranståget” har skapat kontrovers, RFSL fördömde programmet redan innan det sändes; andra ser programmet som blottläggande överilad identitetspolitik. Jag vill mena att avsnittets frågeställning indirekt vidrör något mycket bredare än könskorrigering av minderåriga.

I avsnittet framkommer att det argumenterats i riksdagen för att barn redan vid 15 års ålder ska ha rätt att kirurgiskt byta kön – även om föräldrar säger emot. Som belägg för tesen har det hänvisas till den statliga utredningen, “Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering”, där det på sidan 296 står skrivet att: “det förekommer att unga personer med könsdysfori tar sitt eget liv i väntan på operation på grund av det lidande som könsdysforin innebär för dem.“ UG kontaktade utredningens författare för att efterfråga källa till påståendet, de letade med lykta och lampa men inget hittades. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) har även hävdat att 40% av transpersoner försökt tagit livet av sig, en siffra UG påvisar är tagen ur luften. Britta Björkholm, avdelningschef för folkhälsomyndigheten, säger till UG att myndigheten inte hittat belägg för att könskorrigerande kirurgi i lägre åldrar kan minska självmordsrisken.

Med det sagt, ska inte unga transsexuellas lidande förringas. Amerikanen Leelah Alcorn föddes som man men identifierade sig tidigt som kvinna. Hon tog livet av sig i tonåren och i sitt självmordsbrev lade hon mycket av skulden på det faktum att hon nekats könskorrigering (hennes enskilda tragedi kan inte antas bevisa den allmänna regel om självmord som som statens rapport hävdade).

På andra sidan av konflikten står alla de som genomfört operationer och ångrat sig. Forskning från USA och Holland pekar på att det kan handla om så mycket som en femtedel av alla som utfört könsoperationer, rapporterar The Guardian. En annan studie i ämnet stängdes ner då den pekade på ett högre antal ångrare än väntat och studien uppfattades vara för ”politiskt inkorrekt”, skriver The Daily Mail. En intim redogörelse för upplevelsen av att ångra övergången kan ses i SVT:s dokumentär “Ångrarna” (2010).

Om, samt när och hur, det är lämpligt att genomföra oåterkalleliga kemiska och kirurgiska behandlingar av barn, tror jag det saknas ett objektivt svar på. Dilemmat är i för stor utsträckning en värderingsfråga. Värderar vi risken att ångra sig högre än lidandet hos de som tvingas vänta tills de blivit myndiga? Värderar vi föräldrars rätt att skydda sina barn från överilade beslut – över barns rätt till medbestämmande i hälsofrågor? Men inte heller är frågan rent värderingsmässig, det finns objektiva fakta (exempelvis transpersoners självmordsrisk) som måste tas med i bedömningen.

Utmaningar som skär på ett plågsamt vis mellan moralfrågor och sakfrågor, har jag ett radikalt förslag för att hantera. De som har läst min krönika om det svenska rättsväsendet kommer att känna igen er. Vi bör kort och gott använda oss av mini-allmänheter, vad innebär det? Föreställ dig att nämnda utmaning ska utredas via mini-allmänhet. Beroende på hur vi reglerar det kanske ett beslut för att utlösa processen krävs av riksdagen eller regeringen, det kan annars utlösas av att en tillräckligt stor andel vanligt folk skriver på en namnlista; bägge dessa utlösningsmekanismer kan existera parallellt.

Delar av Sveriges ostraffade befolkning lottas därefter fram till ett råd. Vi kan tänka oss att rådet består av tvåhundra medlemmar och att dessa kvoteras till att spegla landets befolkning i frågan om inkomst, ålder, kön eller annat. Rådet ges resurser de får foga över själva för att hyra in lämpliga experter, sekreterare och liknande.

När staten annars tillsätter utredningar finns en överhängande risk att de styrs till att ge lämpliga resultat. När Carl Bildt satt med i en riksdagsutredning om u-båtshotet mot Sverige, kom hans kommission med påståenden som stred mot informationen som myndigheterna de tillfrågade gav dem, ingen av de två andra utredningarna kunde påvisa samma fakta som Bildts utredning hävdat. Historikern Ola Tunander skriver att: “Redan 1995-års Ubåtskommission visade att [kommissionen som Bildt satt i] hade övertolkat sitt material och i vissa fall hade uppfunnit informationer som pekade mot Sovjetunionen” (“Spelet under ytan:Teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982” se sida 377).

Om u-båtsfrågan hade utretts av 200 slumpvalda medborgare, då hade det varit svårt för en ensam individ att övertyga de övriga 199 att överdriva och feltolka fakta. Om en karenstid även upprättas för att verka inom politiken efter att ha tjänat i mini-allmänheten, då försvinner flera av incitamenten för att försöka manipulera resultat.

Då Reinfeldtregeringen tillsatte en framtidskommission, förväntade sig kommissionären Pekka Mellergård att han genuint skulle få medverka i att producera en självständig utredning. Han uppgav sedan i SVT:s dokumentär “Politiker utan mål” (2014) att: “När direktiven kom, tyckte jag det var uppenbart att scenen är riggad i någon mening. […] Någon eller några hade redan bestämt vilka de stora framtidsfrågorna var”. Han ansåg sig sakna väsentlig möjlighet att påverka projektet. Fallet illustrerar ett allmänt mönster, där statliga utredningar påfallande ofta är styrda från början.

Om en expert måste stå som avsändare av en rapport eller rekommendation inför offentligheten, då blir det lätt att känna mäktiga aktörer flåsa en i nacken. Även om de höga genuint inte vill påverka dig, kan det kännas riskabelt att ta ut svängarna när man vet att beställarna sannolikt har en önskan som går i motsatt riktning till sanningen. När Laura Hartman författade en kunskapsöversikt om privatiseringars effekt fick han uppleva bitter eftersmak av att inte lägga sanningen tillrätta, för att citera Kvartal: “[han] chockades av näringslivstopparnas aggressioner och kände sig till sist tvingad att lämna SNS.”

Mini-allmänhetens slutprodukt varierar lite beroende på uppdragets natur. I vissa fall sammanställer de enbart en kunskapsöversikt fri från klåfingriga maktintressen. Vid andra tillfällen skriver de ihop en kunskapssammanställning samt upprättar alternativ för en folkomröstning. Brexit-omröstningen har kritiserats för att mycket desinformation cirkulerade, vilket gjorde det svårt för britterna att fatta ett informerat beslut. En diger lunta med ambitiösa källhänvisning, sammanställt efter att ha intervjuat oberoende experter, skulle försvåra sådana kapningar av folkviljan.

Vill tillägga att konceptet inte är en feberdröm från min sida. Mini-allmänheter har framgångsrikt använts i flera olika länder. (Graham, Smith (2009) “Democratic Innovations: Designing Institutions for Citizen Participation”).

I frågan om transsexuella barn, hur lättande vore det inte att ha en vederhäftig genomgång av information från en oberoende part? Jag vill även hävda att en folkomröstning med ett sådant dokument som grund, är lämplig. Ärendet handlar inte om nischad HBTQ-politik i strid mot reaktionära transofober, den vidrör fundamentala frågor om hur vi ser på barn och föräldraskap.

Mini-allmänheter kan argumenteras för med att peka på många fler praktiska fördelar. Men det är inte dess främsta merit. Idén vilar på tanken att det är mer önskvärt att leva i ett samhälle som i högre grad präglas av folkligt inflytande, jämfört med en ytlig demokrati behäftad av elitism och förmynderi.

Uppdrag Gransknings (UG) andra avsnitt av “Tranståget” har skapat kontrovers, RFSL fördömde programmet redan innan det sändes; andra ser programmet som blottläggande överilad identitetspolitik. Jag vill mena att avsnittets frågeställning indirekt vidrör något mycket bredare än könskorrigering av minderåriga. I avsnittet framkommer att det argumenterats i riksdagen för att barn redan vid 15 års ålder…