Nej Herr Lagercrantz, journalister är inte vår tids hjältar
David Lagercrantz borde fundera på om det inte är journalister som sprider de största osanningarna, hur mycket granskar man egentligen makten med ett roséglas i handen under Almedalsveckan? Dagens problem kring trovärdigheten i media beror på att man ofta gör ganska grova förenklingar, eller så utelämnar man viktiga resonemang för att de står mot sin egen tes. Medias problem handlar nästan helt om bristen på trovärdighet, vilket är självskapat eftersom vanligt folk inte känner igen sig i de formuleringar som görs gällande. När någon får sin bil nedbränd eller blir rånad på stan, hur mycket speglar retoriken om “utmaningar i samhället”? Det är dock ett allvarligt problem med ökade hot, i ett demokratisk samhälle hotar vi inte journalister; det är av yttersta vikt att rättsväsendet straffar de som sätter sig över det fria ordet.
Manipulerat urval, procent, procentenhet och sjunkande brottslighet
Det är också vanligt att man manipulerar urvalen för att uppnå sina egna syften. Ex. Om en hel population har ett problem så argumenterar man för en liten grupp inom denna del där det fungerar ganska bra. Tittar man på hur det ser ut bland högutbildade migranter (där personer får jobb) och så säger man “ja bland läkare och personer inom vården ser vi nu att personer får jobb”; på vilket sätt det påverkar bilbrännare i Rosengård är relevant hur då? Ändå kan dessa individer i exempelvis en regering få det att framstå som man är duktig på migrationspolitik. Det är också vanligt att man är bedräglig kring “procent” och “procentenheter”, vilket är helt olika saker. (1 % som blir 2% kan ju också beskrivas som en 100% ökning för att låta bättre). “Sedan vi kom till makten har vi ökat våra resurser med 100%”, att 1% blivit 2% och 98 % fortfarande utgör ett problem förtäljer inte “hjältarnas” journalistik).
Det kanske bästa exemplet är migrationsdebatten där Sverige aldrig haft så mycket problem, vissa menar exempelvis på att “brottsligheten sjunker”. Tittar man på det krasst så är det klart att så är fallet eftersom det handlar om antalet brott delat i befolkningen, om då befolkningen ökar väldigt snabbt så måste antalet brott rent mattematiskt öka mer än antalet människor; om således inte är fallet så sjunker brottsligheten. Vi kan alltså ha både sjunkande brottslighet och ökat antal brott….samtidigt! Varför argumenterar journalister i begreppet “sjunkande brottslighet” ?
Att ifrågasätta redaktionella dumheter är en demokratisk fundamental rättighet
Personligen tror jag att mycket av det bränsle vi har hittat till våra artiklar på Oberoende Förnuft (www.fornuft.se) har handlat mycket om att genomskåda rena dumheter som journalister för fram. Ofta kan det vara ganska unga journalister som inte argumenterar hederligt, men även äldre framförallt ledarskribenter. Dock har vi inte ägnat åt oss “journalistbashing” utan syftet har snarare handlat om att få dessa journalister att börja skriva hederligt. Jag delar således Lagercrantz problembeskrivning, men vi har uppenbart olika åsikter kring vad det här beror på? Självkritiken inom den etablerade journalistkåren tycks lysa helt i sin från frånvaro så att säga…
Till stor del handlar det om att människor på nätet (som vi Oberoende Förnuft) och andra aktörer börjat ifrågasätta saker som skrivs för att vi inte delar uppfattningen. Det i sig är inte ett demokratiskt problem, det är snarare ett demorkatiskt problem att man avfärdar all sk. “alternativ media” som Fake news; så är inte fallet. Personligen brukar jag säga att ObF ska vara en tidning som är “vad gammelmedia borde varit”, dvs. hederlig och framförallt saklig men även förklarande. Min förebild är exempelvis Lars Johan Hierta (uttalas Hjärta) som grundande Aftonbladet, där jag tycker dagens tidning har 0 koppling med Hiertas idéer som byggde på folkbildning och kunskap. Däremot har vi inga problem med att kritisera personer som saknar legitimitet i sina uppdrag oavsett om detta är en Näringslivsminister som aldrig haft en anställning, en tidigare sjukvårdsminister som aldrig studerat medicin eller en journalist som skriver om ekonomi och drar felaktiga och tyckande slutsatser.
När en demokrat agerar anti-demokrat
När EU vinner Nobels fredspris för b la demokrati måste vi fråga oss hur många medborgare i Europa som röstat för Ordförande Jean-Claude Juncker, eller röstat för den EU-regering (kommission) som nu har makten? Hur demokratisk är en institution där en parlamentariker inte kan presentera ett eget förslag, eller där endast en kandidat lyfts fram som alla kan rösta på? När personer utanför det man kallar för “etablissemanget” lyfter fram kritik, och dessa omnämns av journalister som exempelvis Alexandra Pascalidou som antidemokrater så genererar det förakt hos alla som är av en annan mer saklig uppfattning. För det första står vederbörandes argument oemotsagda, uppenbart kan vi vanliga medborgare inte rösta på vem eller vilka vi vill ska leda EU. För det andra kan vi således fråga oss hur pålästa de journalister är som betraktar EU som ett föredöme när det kommer till demokratiska institutioner. Kanske är det så enkelt som att i fallet med EU så finns det enorma problem inom grenen demokrati och att ett EU som ska överleva behöver reformeras kraftigt. Tanken tåls att fundera på när en massa ovalda eurokrater i Bryssel ska sätta sig över Katalonien vars folkvalda regionregering genomfört en folkomröstning där ca 90% röstat för självständighet från Spanien? Vem är det egentligen som då är demokrat? Om den enskilde katalanen inte känner sig demokratiskt representerad i Madrid, vad gör denne då i Bryssel? När Bryssel då vill skaffa en armé, hur många katalaner tycker att det hade varit en bra idé?
Nej, vi ska inte göra journalister till vår tids hjältar; det får de göra själva den dagen man argumenterar hederligt och återvinner (läs förtjänar) folkets förtroende. Vi behöver däremot hederliga journalister, som faktiskt skriver och gör korrekta referat; som inte skarvar för att tanken är frestande. Att bli hjälte är inget varken Lagercrantz eller Oberoende Förnuft utdelar, det är ett erkännande den stora massan ger. Riktigt där är vi inte inte än. Men förhoppnings kommer den dagen och då är exempelvis vårt skrivande inte längre nödvändigt.
Däremot finns det duktiga journalister som den här redaktionen vill lyfta fram b. la. Camilla Kvartoft, Mats Helin, Jan Josefsson men även Marcus Oscarsson som är duktig på att få in komik i sina analyser.
PS. Om du läser detta tycker jag det är trevligt att du tagit vid där Stieg Larsson satte punkt.
mvh Ian Fernheden
Chefredaktör Oberoende Förnuft
Replik på:
https://www.svt.se/opinion/david-lagercrantz-om-hot-och-hat-mot-journalister
David Lagercrantz borde fundera på om det inte är journalister som sprider de största osanningarna, hur mycket granskar man egentligen makten med ett roséglas i handen under Almedalsveckan? Dagens problem kring trovärdigheten i media beror på att man ofta gör ganska grova förenklingar, eller så utelämnar man viktiga resonemang för att de står mot sin egen…
relaxing
japanese lofi mix