”Könskampen” har nu nått Nobelpriserna, hur korkat har samhället blivit?

Foto Testamentet: Waage, Ikonen: AlphaZeta // Wikimedia Commons

Varför kan inte Nobelpriset få vara ifred från politiskt trams som kvotering, dvs. att någon med sämre kvalifikationer får förtur? Förra året kanaliserade Ring P1 att det var för få svenskar som vann priset, något den här tidningen kritiserade. I år har även ”könskvoteringen” nått nobelpriserna, således kan man fråga sig vilken faktor som är mest idiotisk att kvotera på; könet eller nationaliteten? Bortsett från tidigare språkröret för Grön Ungdom, Semanur Taskin och hennes debattartikel; har vi kunnat läsa om flera högljudda kulturredaktioner som haft synpunkter kring könsfördelningen. Uppenbart förstår inte denna (förhoppningsvis) snäva krets att ett vetenskapligt eller litterärt nobelpris är ett erkännande av någons livsgärning, och att vederbörande är ett resultat av den skolpolitik som bedrevs för 40-50 år sedan; fredspriset har dock andra förtecken.  

Testamentets formulering kring synen på kvotering

”Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.”

Att vara eller inte vara en värdig vinnare, det är frågan

Nämn en forskare som vill ha ett nobelpris pga. att man har rätt kön i årets konstellation? På den verkliga toppen inom akademiska skrån känner man garanterat till varandra, man läser samma facklitteratur och har garanterat tillfört en drös artiklar själv; det är knappast vem som helst som får dessa priser. Om vi då leker med tanken att någon forskare verkligen gjort en sensationell upptäckt som väcker akademiskt erkännande, och någon annan med rätt kvotfaktor (kön eller nationalitet) vinner nobelpriset; hur mycket respekt får vederbörande då i sin akademiska krets? Hur kommer omvärlden betrakta en sådan nobelpristagare om man får en kvoteringsdebatt eller en seriös debatt där många menar på att någon inte är värdig vinnare? Vilket var ungefär det som hände när Förenta Staternas första svarta president Barack Obama fick ett fredspris för att han inte var George W. Bush, en utmärkelse han tog emot men samtidigt själv underströk att han inte riktigt var värdig att vinna några månader in i sin första mandatperiod. När man summerade hans 8 år vid makten, hur mycket “change” och fred lyckades han egentligen åstadkomma? Uppenbart är Guantanamos fängelseläger kvar, Israel och Palestina är och förblivit ovänner; och den ryska relationen har väl aldrig varit så dålig? En relevant fråga är således om han hade kunnat få det idag för sin livsgärning som president? Tänk om han istället hade fått det tillsammans med Raoul Castro för deras gemensamma ansträngningar i en ny (men kortvarig) förbättrad relation mellan Kuba och Förenta Staterna, en handling som i redaktionens ögon varit värdig ett erkännande? 

”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”

Lex Alfred Nobels sista vilja

Varför problematiserar en massa journalister könet som ett problem, när de själva knappast aspirerar till varken denna utmärkelse eller världens intellektuella elit? Alfred Nobels sista vilja handlade om att lyfta fram världens forskare, ordkonstnärer eller fredsarbetare och deras livsgärning för mänskligheten i enlighet med dennes minne och hans upprättade testamente. Således bör priserna spegla den världselit som finns inom respektive skrå, om så inte är fallet bör man fråga sig om det är ett nobelpris som avses? När debattören inte för fram mer värdiga vinnare med motiveringar i ex. ämnena fysik, kemi, (ekonomi), medicin, kan man ifrågasätta om hon har på fötterna när hon för fram sin könsretorik? Vilka forskare är det egentligen fröken Taskin hade velat se som vinnare, eller handlar hennes kritik om att hitta argument för sin politiska plattform? När Semanur Taskin inte för fram egna förslag, utan förespråkar att man ska ge det till personer med rätt kön (dvs. kvotering, något Nobel uppenbart före sin tid t.o.m. avfärdar om än på faktorn “nationalitet”) som inte förtjänat denna utmärkelse, kan man även fråga hur respektlös man kan vara eftersom kritiken står i strid med initiativtagarens sista vilja och testamente.

Problematikens paradox

Dessutom är det troligt att kvinnors underrepresentation kommer att svänga med tiden, dock inte pga. (den förhoppnings blivande dr.) Taskins mindre förträffliga idéer utan för att många kvinnor idag engagerar sig inom forskning; sannolikt i betydligt högre utsträckning än för 50 år sedan. Hur många killar jämfört med tjejer söker naturvetenskaplig linje? De som erhåller nobelpriserna idag inom de vetenskapliga grenarna har ofta forskat ett helt liv, de är av en annan generation och från andra kulturer. Personligen skulle jag inte vara förvånad om debatten svänger om 20 år eftersom det finns många unga skarpa kvinnor runt om i världen som brinner för forskning; kanske mer än många gossar; således är det också troligt att den framtida världseliten inom respektive gren kommer att innehålla betydligt fler kvinnor – vilket garanterat kommer ge utdelning precis som idag.

Tycker debattören på fullt allvar att Norska nobelkommittén ska höra med Kungliga Vetenskapsakademien eller Svenska Akademien för att höra vilka kön kemi och fysikpristagarna har för att kunna fatta ett bättre beslut i vem som ska få fredspriset? Är det inte en mer rimlig tanke att den (ej att förväxla med hen) som arbetat bäst för fred ska få det oavsett kön?

Den dagen man börjar kvotera ut priset till personer som inte förtjänat det, oavsett kön, nationalitet, hårfärg, hudfärg, inkomst, ideologi, istället för livsgärning; är det nog dags att lägga ner priset för att värna tidigare pristagares integritet. Dessutom hade den typen av utdelning stått i strid med den dödes sista vilja och initiativtagande. 

Vill man angripa det här ”problemet” bör man kritisera skolpolitiken globalt, inte nobelkommittéerna som utdelar priser retroaktivt för en livsgärning som världsledande forskare inom respektive forskningsgren.

Artikeln är en replik på Metros Debatt artikel av Semanur Taskin

För diskussionen framåt med Facebook:
Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 350 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se

Kommentera med Wordpress

Kommentera