Varför dras politiker till pengar istället för de ideal de pratar om?

IngressI veckan har det avslöjats att Mona Sahlin och hennes livvakt haft drömmar på Förenta Nationerna med tillhörande topplöner. I Expressens artikel nämns siffror på en kvarts miljon per månad som chef för Sahlins livvaktsgrupp, vilket kan ställas mot Stefan Löfvens 164 000 per månad. På samma sätt kan vi se liknande löner inom exempelvis EU där många tidigare politiker och tjänstemän tjänar betydligt bättre än statsministern. När riksdagslönen således är ca 60 000 behöver man inte vara raketforskare för att förstå varför många tycker EU är fantastiskt, än mer diametralt blir statsministerns uttalande om “Folkets EU”.

Lex Lönen för USA:s president
Sedan 2001 tjänar en amerikansk president 400 000 dollar per år, dvs. ca 300 000 SEK per månad om vi räknar på en dollarkurs om 9 kr. Jämför man med ex flygbolagsdirektörn  i vår tidigare artikel framstår lönen som mycket modest, eftersom denne tjänar ca 3 gånger så mycket som nuvarande skulle kunna göra (om han plockat ut sin lön). Lönen har ökat sedan George Washingtons ( plockade inte heller ut sin lön under första åren) regeringstid, då den nominella utbetalningen uppgick till $25 000; även om inflationen säkerligen gjort sitt. Den amerikanska presidentens lön utgör också ett tak för vad både regering och statliga tjänstemän ska kunna tjäna och kanske finns det en demokratisk idé i tanken. När man nått landets högsta ämbete är man alltså också högst betald, vilket fallet alltså inte är i Sverige.

Vilka är det egentligen som älskar EU?
I en tidigare artikel diskuterade vi varför storföretag älskar EU, vilket b la handlar om att EU:s lagstiftning håller billigare företag utestängda från den gemensamma marknaden. En handduksfabrikör på den afrikanska savannen måste exempelvis rätta sig efter 454 EU lagar, vilket även gäller mindre ex. lokala europeiska producenter. Vi får således en hybrid marknadsform mellan oligopol och perfekt konkurrens (naturligt oligopol?), eftersom lagstiftning försvårar för nya producenter att etablera sig på marknaden; således är det knappast förvånande att stora företagskonglomerat ser vikten med EU. Här någonstans kan man rimligen fråga sig hur mycket lobbyister värnar småföretagarnas och nya intressenters intressen? På samma sätt kan vi se politiker som tycker EU är fantastiskt, vilket blir märkligt när man kandiderar för man påstår sig söka inflytande; och man inte ens kan lägga ett lagförslag i det parlament man har sitt mandat. För den oinvigde är det alltså aktuell kommissionär som presenterar lagförslag på sitt område för parlamentet, som sedan röstar. Sverige och Cecilia Malmström ansvar exempelvis för handelsfrågor. Ännu en gång kan man fråga sig vad Statsminister Löfven pratade om när han ville bygga ett “folkets EU”? Det vi borde fråga oss är vad vi åstadkommit och hur mycket vanliga medborgare kunnat påverka vårt område handelspolitik? 

Vems intressen företräder man?
Hur vet vi att politiker driver förslag utifrån landets bästa, istället för sin egen portmonnä? Varför tittar vi inte i högre utsträckning vilka förslag en politiker lyckats driva till lag när vi bedömer om personen är värd vårt förtroende (dvs. vår röst)? Tittar man på näringslivet är dessa betydligt bättre på att granska CV, även om det är tydligt att fel sorts människor hittat dit också. I veckan kunde vi exempelvis se en tidigare skandalomsusad riksdagsman ta plats i ett ännu mer ifrågasatt företag som ny styrelseordförande; där b la en tidigare justitieminister nyligen avgått som styrelsemedlem. Vad är det för karaktär på de politiker som går in i ett bolag som ger sina kunder usla avkastningar men ägarna höga bonusar, där till och med välkända agentromans-författare ifrågasätter att ägarna (omnämnda som ”kumpaner”) är fria och inte bakom lås och bom? Sannolikt säger det kanske något om karaktären på dessa individer? Rimligen bör den sortens politiker hårdgranskas för att se vad denne åstadkommit och vems intressen man företrätt under sin tid som s.k. “folkvald”. 

När t om en tidigare statsminister låter sig värvas till en utländsk investmentbank borde varenda väljare fråga sig hur bra denne värnar svenska intressen? Dessutom kan man fråga sig varför vi väljare väljer att rösta på personer som aldrig haft ett arbete, utan endast jobbat med politik eller PR-konsulteri? Hur kan vi tro att personer som aldrig haft ett arbete, eller aldrig skapat ekonomiskt värde ska ”fixa jobben” eller göra EU mer folkligt? Än mindre hur kan vi rösta på människor vi inte vet värnar våra intressen? Hur trovärdig är man om man lobbar för ett frihandelsavtal som ger utländska företag rätt att stämma svenska staten, landsting, kommuner om dessa påverkar dessa utländska företags vinst negativt? Således är det en ytterst relevant fråga att fråga sig vems intressen den svenska handelskommissionären företräder, och varför kritiska frågor negligerats? När en högljudd grek-svenska utmålar EU-skeptiker som ”hatklubb”, borde man fråga sig hur balanserad denne är i att läsa varför så många människor ställer sig kritiska; och hur denne trots sin obalans tillåts jobba vidare inom public service? Rimligen har vi fog för att vi har fel personer i ledningen och att dessa klamrat sig fast där den lille medborgaren har mycket lite att säga till om. Fundera exempelvis på hur många i landet som kunnat påverka att just Anna Kinberg-Batra eller Stefan Löfven är landets statsminisiterkandidater jmf. sedan tanken med USA och Donald Trump? Fråga dig sedan vem av the Donald och Anna Kinberg-Batra som åtnjuter högst demokratisk förankring?


Rimligen bör vi titta längst ner på våra riksdagslistor och granska de kandidater som har bra meriter men som inte avancerat till toppen och fråga oss hur det kan komma sig; och vem vi således vill kryssa? Alternativt kanske det saknas ett parti i Sverige med människor som har kunskap om sina områden, bra erfarenheter och en sund syn på demokrati? 

 

För diskussionen framåt med Facebook:
Spread our love
  • 408
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
    408
    Delningar
  • 408
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp

Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 490 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se