Stödgrupp för ex-transpersoner etableras i Kanada
Det nystartade Detrans Canada utgör en av de fåtal föreningar tillägnad människor som tidigare identifierat sig som trans och som sedan lämnat identiteten bakom sig. Tillsammans med den Australienska stödgruppen Lost in Transition, och The Detransition Advocacy Network utgör de ett kontroversiellt samfund. Försvarare menar att organisationer av dessa typer underlättar för människor att fatta svåra beslut, medan kritiker anser att de oavsiktligen stärker förakt och fördomar emot transpersoner och därmed riskerar öka utsattheten för en redan sårbar grupp.
Det finns data som pekar på andelen ex-transpersoner ökat kraftigt. Den vänsterliberala tidningen The Guardian gick 2004 igenom forskning och fann att upp till en femtedel av de som genomgått könskorrigerande behandling senare ångrar sig. En klar minoritet, men relativt stor jämfört med tidigare siffror. SVT har rapporterat om en Svensk studie från 70-talet, vilken fann att bara 2,2% ångrade könskorrigering. I en artikel kritisk till den allmänna medierapporteringom om ex-transpersoner, presenterade NBCNews studier som pekade på att andelen som ångrar könsbehandling skulle ligga på mellan 2,2-8%. NBCNews hävdar alltså att den ökning The Guardian hänvisar till inte ägt rum.
The Guardian skriver vidare att det inte gick att definitivt bevisa att hormonbehandling och könsoperationer faktiskt ökar välbefinnandet hos transpersoner.
Att eventuellt undvika könsbehandling skulle dock kunna vara mycket farligt menar kirurgen James Bellringer. Som i samma artikel uppger att var femte transperson som inte genomgår könskorrigerande behandling – sedan tar livet av sig. Självmordsfrekvensen bland transpersoner, och till vilken grad de kan kopplas till brist på könskorrigering, utgör i sig ett omstritt ämne.
En annan expert vänstertidningen tog in för att se över tillgänglig data, hälsoforskaren Chris Hyde, hävdade att: “Det står klart att många mår bra av könskorrigerande behandling, [men] den tillgängliga forskningen gör lite för att säkerställa hur många patienter som det går sämre för, och i så fall, hur illa de drabbas”.
Den konservativa tankesmedjan Public Discourse uppmärksammade tidigare i år att en studie som uppgav sig bevisa att könskorrigering var psykologiskt positivt för transpersoner, tvingades sedan rättas och forskarna fick erkänna att någon sådan positiv effekt inte kunde styrkas. Kritiker till könskorrigering inom forskarvärlden, utgör en högljudd opposition emot en mer utbredd hållning av att se könskorrigering som allmänt hälsofrämjande och nödvändig för transpersoner.
Att forska i området är svårt, delvis då transindivider utgör en liten del av befolkningen, har psykologen Kevan Wylie sagt till The Guardian. En annan utmaning för relevanta studier utgörs av kontrollmekanismerna inom vetenskapsvärlden, Bellringer sa till den brittiska tidningen att: “Jag tror inte att någon forskning som går ut på att förvägra transexuela patienter behandling, skulle godkännas av en etikkommitté. Det finns ingen annan behandling som fungerar. Antigen opereras du, eller så genomlider du ett hemskt liv”.
Två tidigare kunskapssammanställningar, har funnit att beviset pekar mot att könsbehandling generellt är positivt för de som drabbats av könsdysfori – d.v.s. dom som lider av att kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten.
Det dramatiska fallet av Leelah Alcorns självmord beskrivs ofta ha rammat in debatten. Alcorn tog vid 16-års ålder livet av sig och uppgav i sitt självmordsbrev att motivet till stor del gick ut på att hon inte gavs könskorrigerande behandling. Hon hade fötts som man men identifierade sig tidigt som kvinna. Händelsen har lett till det utbredda antagandet att minderåriga transpersoner generellt lider av en påtagligt ökad självmordsrisk om könskorrigerande behandling senareläggs. I en svensk statlig utredning presenterades det som ett faktum: “Det förekommer att unga transsexuella tar sitt eget liv i väntan på operation på grund av det lidande som könsdysforin innebär för dem.” Uppdrag Granskning kunde senare avslöja att påståendet inte kunde beläggas med källa – det är ännu inte känt om Alcorns fall är unikt eller ej.
Detrans Canada skriver på sin sida att de motsätter sig ett förhållningssätt inom vården de beskriver som “enbart bekräftelse” – vilket de menar leder till att få “av de som överväger könskorrigering ges en realistisk bild över deras val och möjliga utfall”. De hävdar vidare att “avplatformering” försvårat för relevant forskning om ex-transpersoner. De hänvisar till James Caspian, som uppger att hans planerade studie av ex-transpersoner förhindrades då universitetet han sammarbetade med ansåg att forskningen skulle vara för “politisk inkorrekt“.
Oberoende Förnuft har sökt Detrans Canada för kommentar.
Det nystartade Detrans Canada utgör en av de fåtal föreningar tillägnad människor som tidigare identifierat sig som trans och som sedan lämnat identiteten bakom sig. Tillsammans med den Australienska stödgruppen Lost in Transition, och The Detransition Advocacy Network utgör de ett kontroversiellt samfund. Försvarare menar att organisationer av dessa typer underlättar för människor att fatta…
relaxing jazz music