Vem är rädd för islam? – mellan reform och fundamentalism

Foto: Lexi T / Unsplash

Den danska före detta islamisten och Al Qaida-agenten Morten Storm hade en resa ur extremism som man får vara försiktig med att inte förenkla, men ett nyckelmoment var den dag då han satte sig och googlade efter “motsägelser i Koranen”. Exemplet visar på vikten av textkritik inom religion. Fundamentalistens villighet att utföra grymma handlingar i guds namn, är avhängig på en fundamental säkerhet på vad gud faktiskt vill. Kritik av bibeln har inte varit en trivial faktor i Europas väg ur teokrati. Oroliga röster beklagar sig nu över att vi skulle riskera att förlora det sekulära samhället, pekandes på Islamism som det stora hotet. Det talas om en “islamisering av Europa”. I boken “The Strange death of Europe” beklagar sig borgaren Douglass Murray över att tidigare försök att reformera Islam misslyckats, och bekymrar sig över att Europa eventuellt tagit vatten överhuvud i och med sin storskaliga muslimska invandring. Jag vill här försöka nyansera och kontextualisera den hotbilden, fundamentalismens fara ska inte förminskas men det finns samtidigt utvecklingar i motsatt riktning som inte uppmärksammats – frihetliga tolkningar av Islam som får mer inflytande inom stora delar av världen. 

För över 300 år sedan, 1707, hände något i Europa som skulle till att skaka om hela kontinenten. En bibel trycktes. Otaliga Biblar har tryckts genom historien, det som gjorde denna utgåva unik var att den listade alla olika variationer det fanns bland skiljda kopior av den heliga skriften. 30 000 skiljaktigheter över verser, innehåll och formuleringar redogjordes för total. (Bart D. Ehrman, föreläsning 2007 Misquoting Jesus in the Bible  15.00 och framåt). Ett sådant fynd tvingade religiösa moralister till viss ödmjukhet, hur kan du säga “du får inte göra så, för det står i Bibeln” när det finns flera Biblar?  Min Bibel kanske säger att beteendet är okej. Det hela uppfattades av förstårliga skäl som sensationellt där och då, men vad har händelsen för relevans idag? Jo, för att fram till väldigt nyligen hade inte samma sak gjorts med Koranen. Forskaren John Wansbrough sa 1977, att “analysverktygen och instrumenten som använts i Bibel-kritik, är närmast okänt [när det kommer till Koranen]”.

Utan att överdriva, kan vi alltså hävda att kritisk bibelforskning har nästan 300 års försprång jämfört med kritisk koranforskning. Men de koranska studierna börjar närma sig, och den moderna tiden gör att utveckling kan gå hiskligt snabbt jämfört med epoker då böcker var relativ lyx och enbart en minoritet kunde läsa.  Nyligen skakades delar av den engelskspråkiga muslimska diasporan av att den troende akademikern Yasir Qadhi i ett mail skrivit att bevarandet av koranen inte längre kan tolkas som bokstavlig sant ord för ord; d.v.s att dagens koran inte med säkerhet är exakt densamma som Muhammed ursprungligen predikade. Mailets innehåll skulle egentligen hållas privat, men läckte ut till allmänheten. Han gavs senare tillfälle att kommentera läckan i en intervju med en populär dawahist (muslimsk missionär), Mohammed Hijab. Under intervjun insisterade Qadhi att det akademiska ämnet var för känsligt för att tala om öppet, och delar av intervjun blev sedan bortklipt från dawahistens mediakanal men spreds via andra medel, bland annat via ex-muslimska opinionsbildare.

Qadhi beklagade sig över att i den västerländska miljön han befann sig i, där gällde andra spelregler. Han beskrev det som att inom den muslimska gemenskapen finns utrymme för att utmana dogmer, men det finns samtidigt en bortre gräns för vad som får ifrågasättas och på vilket sätt. En spärr som helt saknas i västerländska universitet, menar Qadhi.

Hijab fördömde senare Qadhi offentligt för uppfattningen om ändringar i koranen. Qadhi valde att backa, han hävdar att han aldrig ifrågasätt Koranens ordagranna bevarande utan enbart misstolkades.

För utomstående kan det framstå som en mindre detalj att erkänna att gud inte bevarat Koranen ord för ord, men det är i själva verket ett väldigt radikalt ställningstagande.  För att förstå sprängstoften i vad som sagts, kan det vara värt att se till Bart D. Ehrmans konvertering från fundamentalistisk till frihetlig kristendom (han blev senare av andra anledningar ateist). Studierna av bibeln skakade honom i grunderna, specifikt frågan om hur bibeln bevarats och till vilken grad. För att citera en av hans föreläsningar (där han summerar grunden för tvivel i generella termer): “Varför ska man tro att Gud utförde miraklet av att inspirera biblens ord, om han inte utförde miraklet av att bevara bibelns ord” (Bart D. Ehrman, föreläsning 2007 Misquoting Jesus in the Bible Se från 3.00 och framåt)

Ibn Warraq, pseudonymen för en Koranforskare som förblir anonym av säkerhetskäl, beskrev år 2002 motiven för sin forskning med orden: “Bibelforskning har gjort folk mindre dogmatiska, mer öppna […] Jag hoppas att samma sak även sker i den muslimska gemenskapen“. Det hävdas ofta att det enbart finns en definitiv koran, men som Warraq tillsammans med andra akademiker påvisat cirkulerar det idag flera olika Koraner (2009 “Which Koran?: Variants, Manuscripts, Linguistics”). Den mest populära moderna varianten, Faruq-versionen, sammanställdes 1936 av Egyptiens dåvarande regering (Reynolds, Said (2008)”The Qur’an in Its Historical Context” sida 2-3).

Problemet med flera koraner är inget nytt. Under hela Muhammeds liv fanns ingen enhetlig bok kallad koranen, utan hans uppenbarelser sparades i formen av separata anteckningar och lärda som memorerade Muhammeds ord – koranen fanns som något abstrakt men inte konkret. Den andra kalifen, Umar, beordrade att all denna data sammanställdes till en enhetlig religiös urkund. Akademikern som gavs uppgiften invände först, han ansåg att det vore hädiskt eftersom Muhammed inte själv valde att sammanställa Koranen. Texterna samlades, efter lite initialt motstånd, från “bladlösa stjälkar”, “bitar av läder och hud”, “stenar” och från dom som memorerat texten. (Sahih Bukhari 9:89:301) Det existerar en kontrovers om huruvida en get/får ätit en sida av urkunden innan den kunde förevigas ordentligt. Islamkritiker roas över innehållet i den förmodade versen, vilket uppges ha varit att en kvinna ska amma en vuxen man om hon vill förhindra sexuell spänning mellan mannen och kvinnan från att övergå till utomäktenskapligt sex. Medan försvarare av Islam menar att redogörelsen inte lever upp till den muslimska historiedisciplinens sanningskriterier, och därmed kan avfärdas som en myt (https://islamqa.info se fråga 175355).


Den tredje kalifen, Uthman, använde sedan en specifik variant av Koranen som facit och beordrade att alla andra versioner av texten skulle brännas. Detta gjordes för att motverka dialektala skilda varianter av urkunden som riskerade generera skilda innebörder (Sahih Bukhari 6:61:510). Det är sådana tidlösa aspekter ambitioner av att försöka bevara islam som en enhetlig och oföränderlig lära,  som får Murray och andra pessimister att känna misstro. Om redan den tredje kalifen kunde täcka upp spretiga källor vad finns det då för hopp?

Men de missar det faktum att kalifen inte levde i en tid av mobiler och internet. Hade Qadhi levat för hundra år sedan, då hade hans hemliga tvivel aldrig kunnat spridit på samma sätt. 

Ett av de största muslimska länderna i Europa, Turkiet, illustrerar de motstridiga strömningarna i utvecklingen väl. Samtidigt som Erdogans islamistiska agenda blir allt mer naken, ökar religiöst tvivel bland allmänheten. 28% av turkiska invånare tillhörande generation Z (de födda mellan 1995-2015), identiferar sig som otroende enligt en studie som The Ex-Muslim har rapporterat om. Siffrorna är liknande till data Pew presenterade 2018, som visade på att 23% av de amerikaner som växer upp i muslimska hem lämnar sedan tron – ungefär lika många amerikaner konverterar också till islam. Leif Stenberg, professor i islamologi vid Centrum för mellanösternstudier på Lunds universitet, skriver i Kvartal att: “I länder med muslimsk majoritetsbefolkning ökar även ateismen och närmar sig västeuropeiska nivåer, där närmare 10 procent av befolkningar är uttalade ateister”.

Det är inte så att detta tyder på att den totala mängden muslimer nödvändigtvis kommer att minska, men rörelsen in och ut av troende blir svår att kombinera med oföränderlig fundamentalism. När ex-kristna och ex-ateister är vana vid andlig frihet inom sin tidigare gemenskap, då kommer de ofta att ställa liknande krav inom islam. DN skrev 2019 om svenska ex-muslimer ofta inte vågade lämna tron till följd av hotet om att avfällingar ska mördas, ett problem som finns globalt. Men den mordiska reaktionen på tvivel blir ohållbar när omkring en tiondel till en femtedel av muslimer konverterar till något annat – nödvändigheten kommer framtvinga tolerans.

Ateism är inte ett egenmål, du är lika mycket värd vare sig du är ateist, kristen, muslim eller något annat. Vi måste förbli inkluderande för alla oavsett personlig tro. Men en positiv utveckling som alla bör ställa sig bakom, är just liberalisering av Islam. År 2012 uppgav hälften eller mer än hälften, av alla muslimer i 32 av totalt 39 undersökta länder, att det enbart fanns en tolkning av religionen (Lugo, Luis med flera  “The World’s Muslims: Unity and Diversity” PEW, sida 11). Leif Stenberg sa till Forskning och Framsteg att han var “övertygad om att denna siffra inte var så hög för 20 år sedan […] Men jag kan ju inte belägga detta”. Det tyder alltså på att utrymmet för pluralism redan har ökat.  Muslimen Asad Shah dödades i Storbrittanien av en broder i tron – mördaren lovordades sedan på fundamentalistiska delar av internet för att ha “skickat en hädare till helvetet“. För avvikande muslimer som Shah, eller de som vill lämna tron och räds påbudet att avfällingar ska mördas, är inte liberaliseringen av Islam en abstrakt tankeövning, det är en fråga om överlevnad. Tur nog blåser historiens vindar i riktningen som gagnar pluralism. 2016 fanns det 8 öppet homosexuella imamer i världen, en liten grupp men något som fram tills nyligen hade varit svårt att föreställa sig ens skulle kunna existera. 

Stenbergs tidigare nämnda text i Kvartal, presenterar tesen att muslimsk fundamentalism kommer få mindre inflyttande framöver och att vi kommer att se ökad mångfald inom den muslimska tron. Talesättet lyder att “det är svårt att sia speciellt om framtiden” – trots osäkerhet i alla sådana gissningar vill jag ändå hålla med om den optimistiska framtidstron. 

0 0 rösta
Article Rating

Kommentera utan Facebook

0 Comments
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer