Det kan knappast ha undkommit någon hur pass problematisk Brexit-processen varit; men få har analyserat varför det blivit som det blivit. Att vara en ledare innebär att man leder, det innebär inte att man rättar sig efter en grupps beslut och blir en “beslutsfattare”; utan det innebär att man tar tag i tyglarna. Sverige har på många sätt samma problem, vår statsminister Löfven har ett mycket svagt mandat jämfört med Göran Persson som var av en helt annan kaliber. Därför var det politiska klimatet lugnt, ett ledarskap skapar lugn bland sina väljare eftersom det finns en vägriktning. Det är sant oavsett om man heter Göran Persson, Saddam Hussein eller Donald Trump.

Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp, som stött oss så starkt i våran kamp. Nu behöver vi inte gå flera ronder, förrän hela Sverige är fullt av fonder.

Kjell-Olof Feldt

Att tro på sin egen politik

När man inte tror på sin egen politik, men ändå ska genomföra den; då kan aldrig reformen bli bra. Theresa May har aldrig slagits för att genomföra Brexit, tvärtom fick hon det i knät när folket röstade ner hennes företrädare David Camerons folkomröstning för att stanna kvar. Det var nämligen hans avsikt, han ville få till ett folkligt stöd för att stanna kvar; och således kunna begrava Brexit-frågan. När Theresa May således ska förhandla Brexit, när hon själv velat stanna kvar; säger det sig själv att det avtal som hamnar på bordet blir mycket dåligt i förhållande till vad de som genomdrivet Brexit-sidan tyckt. Det är också därför vi sett avtal att de ska ligga kvar inom den inre marknaden, men lämna unionen; vilket hade inneburit att de endast tappat sin rösträtt men blivit kvar. Det naturliga hade varit att Boris Johnson eller någon annan som slagits för Brexit hade lett landet ut ur EU. Theresa May må prata som tidigare premiärminister Margret Thatcher, men hon är ingen Thatcher; ty Thatcher var en ledare… det är inte May.

Att lämna på Världshandelsorganisationens (WTO) regler eller ta ett ruttet avtal det är frågan?

För alla som någon gång prutat i en basar i något land kring medelhavet, vet att man måste våga säga nej tack för att få fram en bra affär. Räknar man på det avtal EU tycker Britterna ska betala är kostnaden ca 10 % av det krigsskadestånd som fastställdes efter första världskriget i Freden i Versailles (sett till köpkraften i guld vad man fått per kilo). Vilket civiliserat land vill underkasta sig något sådant? Att därför precis som i basaren säga nej, visa fingret mot den typen av förslag borde ligga i ryggraden hos en ledare satt att genomföra Brexit. Istället har Theresa May kommit med krökt rygg och mössan i hand och sagt “snälla”, “kan vi inte” osv. vilket lett till att först Skottland och nu gränsen mellan brittiska Nordirland och Republiken Irland blivit en het potatis. Hade Theresa May varit en ledare hade hon haft bollen och sagt, följande gäller från den brittiska regeringen; take it or leave it. När ledarskapet uteblivit har därför de icke folkvalda Juncker och Tusk blivit de som dikterat villkoren. Det enda raka i den sits man nu sitter i är därför att lämna på WTO:s handelsregler och ställa sig utanför unionen. Det är knappast troligt att tyska bilföretag och andra företag vill att deras brittiska kunder ska betala tariffer på priset, 66 miljoner brittiska kunder är viktiga för många Europeiska företag; det kommer därför ligga i deras intresse att ha ett vettigt handelsavtal med Storbritannien. De är trots allt världens 5:e största ekonomi sett till nominell BNP.

Det brittiska valsystemets demokratiska svagheter

Det brittiska valsystemet består av enmansvalkretsar, vilket betyder att varje “by” (förenklat sett) har en “gubbe” att skicka till “riksdagen”. Här avgörs valet med att den gubbe i byn som fått flest röster (relativ majoritet dvs. man behöver inte nå 50%) skickas till den brittiska riksdagen (underhuset/house of commons). I vissa byar kan det finnas 2000 invånare och i andra 200 000, båda byar kan alltså skicka en gubbe till London. Således kan någon vinna många fler mandat genom att fokusera på småbyar, eftersom antalet röster inte är det relevanta. Systemet innebär också att UKIP som drivit igenom Brexit och vann EU:valet 2014 med 26% av rösterna inte har ett enda mandat i deras riksdag; eftersom de inte är största parti i en valkrets. I Sverige har många journalister uttalat sig om att UKIP saknar folkligt stöd, men är det rimligt att någon som har ca 26 % av rösterna sett till antalet röster inte har något inflytande eller ens en röst i landets parlament? Är det ens demokrati? I Sverige är det istället 4-5% partier som blir tungan på vågen, frågan är kanske vad som strider mest mot demokratin?

Nigel Farage / UKIP Foto: Gage Skidmore / Wikimedia Commons

Hade brittiska Tories (Moderaterna) varit kloka hade de utsett Nigel Farage eller någon annan som stått i spetsen för Brexit till interimspremiärminister; någon som kunnat vara tuff i förhandlingarna. Det är direkt farligt för så väl ett fotbollslag till ett land att ha en kapten som inte leder laget. Ponera att Titanics kapten inte tagit befälet när skeppet uppenbart bevisats gå mot sin undergång, vad hade hänt? Jo, väldigt många panikslagna människor i anarki är ingen utopi, men tack vare tydliga regler (om än negativa för de manliga passagerarna) kunde åtminstone de flesta räddade passagerare på ett civiliserat sätt kliva i livbåten. Hade Theresa May haft befälet på Titanic hade många dött, eftersom byråkrati, rådslag, passagernas tyckande om planen, kommunikationsplaner och annat kommit i vägen för räddningsarbetet.

Varje civiliserat land behöver rätten till sitt eget självbestämmande, att man som världens 5:e största ekonomi ska underordna sig EU utan ens rösträtt; det är fel. Svenska politiker som sluter upp bakom EU och inte kan förhandla fram ett från båda sidor hederligt avtal; är inte hederliga människor. Det naturliga hade varit att EU sänker sina kostnader när UK lämnar, istället för att öka sin “beskattning” eller avkräva britterna på ett krigsskadestånd. Istället borde man ge ett handelsavtal som är hederligt och bygger på positiva aspekter utan underkastelse, där företag på båda sidor av brittiska kanalen känner sig tillfredsställda. Som läget ser ut nu bör britterna tacka nej och lämna på WTO:s handelsregler. Det är det enda rätta att göra, börja om från början.

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of