Alla EU-länder har rätt att bestämma sin flyktingpolitik, överstatlighet saknar viktiga svar

• av Ian Fernheden
• mars 7, 2017

De senaste åren har vi hört att andra länder måste dela på ansvaret över flyktingpolitiken, och att Sverige inte kan ta emot så stor del av de som kommer själva. Någonstans i detta resonemang missar man att Sverige tagit en sån stor del för att andra inte velat utsätta sin befolkning för den oordning som blivit signifikant med liberal flyktingpolitik. Uppenbart har Sverige förändrats kraftigt det senaste året, från bilbränder i utsatta områden i våra storstäder har vi nu kunnat se det i orter som Broby och Sjuhärad. Vi har kunnat läsa om skolupplopp i Hallsberg, simhallsstängningar i Bro samt dagliga våldtäkter.  Rimligen borde vi fråga oss om det finns något land som tagit emot hög andel av asylströmmen och där ordningen inte påverkats negativt? Om så är fallet har kanske de stater som haft en konservativ linje haft en poäng i sin politik, en politik som dessutom varit folkligt förankrad. Det kan inte vara upp till en överstat att besluta kring dessa frågor, utan alla EU-länders demokratier och självbestämmande bör värnas; därför blir Cecilia Wikströms idéer om asyltvång där dessa inte får välja land varken demokratiska eller genomtänkta. Lösningarna handlar istället om att matcha asylsökande med rätt fokus mot olika länders förutsättningar.

“Sverige behöver asylinvandring!” – Nej, Sverige behöver rätt sorts arbetskraftsinvandring!
Vi hör ofta resonemanget om en åldrande befolkning, och det är något många länder lider av idag. Lösningen handlar om att vi behöver fler som arbetar, och det är högst troligt att framtidens asylregler i hög grad kommer vara kopplade mot arbete. Till skillnad från fattiga länder har västvärlden i många fall bättre välfärdssystem, dvs. om dessa ska förbli intakta på sikt bygger det på att människor står på egna ben till sin försörjning eftersom dessa “förmåner” äro dyra. De uppstod förövrigt till i en efterkrigstid när svensk export var skyhög eftersom våra fabriker stod intakta, idag konkurrerar våra produkter med andra länder; uppenbart har många glömt att Sverige var ett fattigt land i norr vid seklets början.

Skillnaden i produktionsarbeten kopplat till globalisering
Ett ganska vanligt argument är att Sverige tog emot massor av människor från Finland, södra Europa efter kriget, samt många människor från Balkan under Jugoslaviens sönderfall; vad man inte nämner är landets olika förutsättningar vid olika tidpunkter. Det faktum att våra fabriker stod intakta under efterkrigstiden gav hög efterfrågan på svenska produkter och därför behövde vi arbetskraft, således kunde Sverige bedriva en hög och väldigt lyckad integration eftersom dessa snabbt kunde stå på egna ben ekonomiskt. Idag har mycket av fabrikerna flyttat utomlands till billigare produktionsländer (globalism) och Sverige är i högre grad ett land som säljer tjänster, vilket gör att det inte finns en massa fabriker som står med öppna armar. Hade staten bedrivit en politik byggt på skattesubventioner för att stimulera att produktionsföretag stannar i landet hade man fått en bättre migrationspolitik eftersom fler hade fått jobb. 

Politikernas fokusskifte på akademiker
Idag har vi dessutom fått en situation där dessa problem (“utmaningar”) inte tas på allvar, eftersom politikerna uppenbart står utan realistiska svar. Lyssnar man på migrationsdebatten är det tydligt att så fort frågan kommer upp kring människor utan utbildning får vi ett fokusskifte mot akademiker, där man talar om läkare, tandläkare, ingenjörer som får jobb; vilket är sant eftersom Sverige i hög grad är ett tjänstesamhälle. Dock behöver politikerna leverera svar mot andra grupper; vilka företag ska anställa de som inte är tjänstemän när många orter saknar produktionsmöjligheter? Hur har man tänkt? 

När man från politiskt håll inte har reella svar kring vart dessa individer ska få arbete, måste länder själva bestämma hur många, och vilka man vill ta emot. När Cecilia Wikström vill ta fram kvotsiffror kopplat mot BNP missar hon att måttet kan vara missvisande eftersom man dels missar svarta sektorer, samt att inköp också driver upp måttet. Ett land som ex. upprustar och köper militär materiel kommer således få ett högre BNP. Om ett land därför vill bedriva lyckad migration handlar det inte om antal, utan att de som kommer matchas mot de arbetstillfällen som finns i landet. Den amerikanska modellen där man inte får arbetstillstånd om en amerikan kan göra det aktuella jobbet är en metod. I Europa handlar det kanske snarare att placera outbildad arbetskraft i fattigare länder med högre produktionsmöjligheter, och de med högre akademisk kompetens i länder med arbetsmarknader byggda på tjänstemän. Det säger sig dessutom självt att misslyckas man på detta område, och som idag staplar människor på hög i utsatta områden; kommer vi få situationer i fler och fler orter som vi inte kommer kunna hantera. Det här handlar om ren matematik där antalet i utanförskap växer; och denna utveckling måste till varje pris förhindras. 

 

De senaste åren har vi hört att andra länder måste dela på ansvaret över flyktingpolitiken, och att Sverige inte kan ta emot så stor del av de som kommer själva. Någonstans i detta resonemang missar man att Sverige tagit en sån stor del för att andra inte velat utsätta sin befolkning för den oordning som…